Timmermännen parar sig!

När väl värmen kommer sitter dem där på nyfällda granar och tallar, ja just dem, de parande timmermännen! Det är inte ofta man får skriva om timmermän som parar sig, men dessa skalbaggar, större timmerman (Acanthocinus aedilis), visar att man inte behöver åka till tropiska trakter för att se spektakulära djur. (Dessa skalbaggar ska inte misstas för andra slags timmermän - vissa tänker kanske på Michael Palin och Monthy Pythons timmermän?)



Två timmermän på väg att göra fler timmermän. Honan verkar tycka att hannen duger.
Och hannen har påbörjat sin uppvaktning - det går inte speciellt snabbt för dessa skalbaggar.

Trots att deras antenner är imponerande långa, mer än tre gånger längre än kroppen, kan de vara förbluffande svåra att hitta då de smälter in väl på granars och tallars bark.



En timmerman vilar i soluppgång på en nyligen fälld gran.

Då långhorningar förpuppas inne i veden, där de levt som larv, har de imponerande mundelar att gnaga med och ser därför ofta riktigt grymma ut som till exempel den här barrträdlöparen.

En barrträdlöpare (Rhagium inquisitor) skruttar runt bland död ved. De inte bara

Timmermannen däremot ser nästan snäll ut i sitt ulliga ansikte och med sina för långhorningar små mundelar.

Timmermän ser inte ut som inkvisitatörer!

Våren är här på riktigt!

Johan Lind på Christer i P3 idag!

Jag kommer inte prata om foto utan snarare om det jag älskar att fotografera - djur och natur. Så lyssna på Christer i P3 idag. Jag dyker upp i två delar någon gång mellan 14.00 och 15.30.

Bland  annat kommer det handla om vårtecken, som till exempel hur mycket talgoxars testiklar ökar i storlek när våren dyker upp!

En talgoxe på hösten då hans testiklar är väldigt små! Även om han inte har någon aning, så ser han lite brydd ut, eller?

Mycket nöje!

/Johan

Pixies live på Klubben!

Ibland måste man utvidga sina begrepp. Hur ska man få in en konsertlokal i begreppet natur?

Jag tänker mig två lösningar. Först struntar ju övriga djur i huruvida en miljö de lever i är skapad av människan eller om den är mer ursprunglig.

För denna videbock är säkert det bokomslag den sitter på (Nationalnyckelns långhorningsband) lika mycket natur som en gräsmatta. Just denna individ dog tyvärr en naturlig död innan jag träffade den. Jag fick därför bara bekanta mig med den i detta mer stillsamma tillstånd.

För det andra är vi människor också djur, så kanske vi kan se på en konsertlokal på samma sätt som vi betraktar bäverdammar och myrstackar?

Pixies i naturen?

Vad har då hänt. Jo, igårkväll spelade mitt favoritband "Pixies" ett uppvärmningsgig inför kvällens framträdande på festivalen "Where the Action Is". Underbart att få se en så avslappnad spelning (även om Joey Santiago verkade nervös i början).

Hur som helst, vad spelar det för roll om en konsertlokal är natur eller inte, spelningen var ren njutning!

Och tänk vad man kan göra med en enkel liten kompaktkamera - kolla min film från spelningen nedan vettja! Här spelar de låten "Hey". 

Bönder och kor, fast spenar med socker!

Jag skrev häromdagen en liten blänkare om sydost-asiatiska Camponotus-myror. Där skrev jag om hur utvecklingen av samarbete gått så långt hos just myror så vissa arter utvecklat självmordsbombar-beteenden. Detta används vid konflikter mellan olika myrsamhällen och som försvar mot läskiga hot.

Men våra svenska hästmyror spränger inte sig själva i luften. Däremot samarbetar de också på flera imponerande sätt. När jag nu den senaste helgen spenderade den underbara söndagen vid Sandemar var plötsligt flera tallar fulla av just samarbetande hästmyror! Ett av dessa bestars samarbeten går ut på att de på träden håller hagar med barkbladlöss vilka suger sig sockerstinna på bland annat tallars sav. Men det blir så mycket socker så även våra hästmyror får ta del av gottet. Myror som bönder, små barkbladlöss som boskap.

Kraftfull beskyddarverksamhet! Eldgarnsö, Uppland, maj 2007.

De små sockerstinna kossorna tjänar så klart en hel del på denna verksamhet, barkbladlössen blir givetvis skyddade av sina gigantiska bönder. Om jag var några millimeter stor skulle jag också gärna bjussa på lite socker för att bli skyddad av veritabla jättar med skrämmande garnityr!

Hästmyror (Camponotus sp.) med sin boskap. Sandemar, Södermanland, maj 2009.

Årets första rådjurskid!

Våren rullar på i högsta hastighet. I onsdags när jag satt jag på flygbussen för att åka ner på en snabbresa till Italien såg jag årets första rådjurskid. Det stod där med sin mamma och diade. Trots att man svischar förbi i över 100 km/h och bara ser denna scen i någon sekund fastnar den där, för alltid, i minnet. Men detta är inget jag ser varje vår, men alldeles purfärska rådjurskid har jag hittat ett par gånger förut, och det värmer alltid lika mycket!

Ett rådjurskid som traskade obekymrat omkring i ädellövskogen. Björnö, Ingarö, juni 2008.

Man vet inte aldrig riktigt när man ska stöta på dessa krabater. Ett par år tidigare låg denna unge och tryckte i gräset när jag var ute och inventerade fåglar längs min standardrutt på Vindö..

De trycker hårt i gräset dessa små rådjurskid! Vindö, Uppland, maj 2006.