Johan Lind njuter natur
Skorpionfiskar, kamouflage och lite alger
Den där variation som existerar går det aldrig att riktigt komma ifrån. Sitter och går igenom skorpionfiskbilder från Bali och Sulawesi och kan inte annat än slås av hur olika fiskindividerna är inom arterna.
Vårtecken, tidiga fågelvårtecken.
Få kan låta bli att söka vårtecken. Fåglarna gör våren märkbar. I takt med att dagslängden ökar kickar hormonerna in och de, i de flesta fall hannarna, kan bara inte låta bli att sjunga. Med lite tur kan man redan i slutet av februari märka förändringen när vissa arter som övervintrar här uppe i norr börjar småfila på sin sång. Nötskrikor och andra kråkfåglar är tidiga, inte så högljudda, men alltid roliga att lyssna på.
En nötskrika sjunger in våren från ett tätt buskage. En nötskrika sjunger in våren. Det låter inte så mycket, men det låter fint om man bara upptäcker det!
Ett fantastiskt projekt som samlar globala fågelljudsinspelningar är xeno-canto.org. Lyssna på sjungande nötskrika här. Inte lika spännande sång, men trots det ohyggligt vårigt, är gulsparvens sång (som kan "avnjutas" här).
Gulsparvar har en enkel sång men kompenserar detta väl med sin urtjusiga gula dräkt.
Ett annat skönt vårtecken är att vissa arter redan nu i mitten av mars har bytt ut sin vinterdräkt till sommardräkt. På vintern har skrattmåsar ett vitt huvud med karakteristiska hörlursaktiga svarta teckningar på huvudet.
Skrattmåsens sommardräkt är kanske mer välkänd, med den chokladbruna hättan, och de flotta djupt röda detaljerna. Röda ben, snyggt. Röd näbb, snyggt. Och sedan den diskreta snygga röda insidan av den vita ögonringen. Njutbart!
Snart vaknar även insekter och spindlar på allvar. Då blir det till att återigen ge sig ut till Aelurillus v-insignitus-spelmarkerna!
Dvala, vintervila, eller bara massa nonsens
Klyschor, dessa klyschor. Men vad vore väl klyschorna om de inte innehöll ett uns sanning. (Hur man skiljer på klyschor och rena rama fördomar vet jag inte, och det tänkte jag nog inte heller utveckla i det här inlägget.)
Hur som helst, klyschan vintermörker och reflektion. Men jag tycker att vinterns mörka kvällar lämpar sig väl för lightroomletande och önskan om kanske ett litet bortglömt guldkorn från forna somrar. Jag har suttit och uppdaterat min icke-FS-hemsida (jlind.se) och drömt mig bort till fjärran länder.
En glossy swiftlet jagar genom mangroven på ön Nusa Lembongan. De är ruskigt stressade dessa pyttesmå tornseglarsläktingar. Den här vill bara bli skarp med hjälp av en blixt, 580 EXII.
Blixt och fågelfoto är ett sån't ämne man kan reflektera över. Kikar man västerut mot, så att säga mot Arthur Morris-skolan i USA, så verkar man inte kunna lämna ytterdörren utan en stark originalblixt sittandes i en svindyr Wimberley blixtarm med den obligatoriska Better Beamern. Även om jag sällan blixtrar när jag fotar fågel har jag absolut inget emot det. För fågelfoto tycker jag det är alldeles utmärkt ibland, framför allt i besvärliga motljussituationer som jag skrivit om i det här gamla inlägget.
En annan situation är så klart när det gäller riktiga snabbflygare i mörker. Ja relativt mörkt i alla fall som i fallet med min glossy swiftlet ovan. Nu vet jag inte hur snabbt dessa släktingar till våra tornseglare flyger, men jag vet inga fåglar som får in fler svängar i högre hastighet på kortare sträcka än dessa pyttesmå akrobater. Utan en blixt hade jag aldrig lyckats frysa dessa swiftlets.
Tillbaka till blixtrandet så är det ofta lite lättare att bestämma sig när man väl dyker ner under ytan med kamera. Ljuset räcker sällan till där nere på djupet så då blir blixten mer obligatorisk, om färger eller deteljer är något man vill få fram.
En djävulsrocka som skulle varit mycket mörkare på magen utan blixtar. Fler undervattens bilder ligger här.
Det är skönt att drömma sig bort lite grann när vintern är mörk och blöt och man dessutom kommer hem tomhänt (läs: med tomt minneskort) efter en heldag ute i skogen, dessutom två gånger i rad!
Blev det några guldkorn kan man då fråga sig till slut. Nja, det är väl sällan man blir riktigt positivt överraskad och förvånad. Men vissa bilder sätter sig ändå fast på hornhinnan (eller kanske snarare i synkortex...) och det går liksom inte att låta bli att bli förtjust. En sån bild kommer från norra sidan av Nusa Penida, Indonesien, där reven är fantastiskt fina. Fotoförhållandena är hemska då man alltid dyker i mycket starka strömmar så man hinner/kan inte alltid stanna upp för att ta en bild. Men då reven är så fina får man passa på att fota fiskarna i farten.
En mångfald utan dess like, Chromis och Anthias på revet.
Men kanske är det just vintermörkret och längtan efter varmvatten och sol som känns mot huden som gör att det är myllerbilderna med massor av djur som lockar mest.
Nej, nu får det vara slut på nattsuddandet - gonatt :-)
/Johan
I brist på vithajar, alternativt; dinosaurier i trädgår'n
Trädgården är rätt kul ibland! Jag minns fascinationen första gångerna jag ringmärkte och fångade vilda fåglar. Det kändes så exklusivt, att få hålla i och titta på vilda djur. Precis som på höns, och annat fågelaktigt man kan ha hemma i kastrullen, har också småfåglar vansinnigt dinosaurielika fötter men finfina ödliga fjäll. Fåglar är ju ett slags dino-överliggare (dinosar på wikipedia).
En nötväcka precis innan den landar på fågelmatningen. En blixt snett framför till vänster och en snett bakom till höger. Den ljusa fläcken vänster om stjärten är faktiskt ett vacker björkhöstlöv i bakgrunden! Den distinkt rödbruna flanken berättar att detta är en hanne.
Så, i detta mörker vi just nu går igenom och då jag befinner mig på en plats utan "exotiska" djur tänkte jag lysa upp tillvaron med några blixtar. Med hjälp av en fågelmatning, en Canon 580 EXII och en Sigma DG 500 Super skred jag till verket.
Ännu lite närmare så framkommer vingarnas fantastiska struktur. Här en talgoxehona vilket syns tydligt på hur den svarta slipsen är tunn och försvinner ner mellan benen. En hanne är helsvart mellan benen.
Det är nästan olovligt knepigt när man inte har tillgång till ett automatiskt system där fågeln själv triggar slutaren när den flyger förbi. Se t ex Felix Heintzenbergs fina vattenfladdermusbild med en sådan setup.
Nu med Eos 7D's hyfsat kompetenta fjärrblixtutlösning behövdes inte ens ST-E2 fjärrutlösaren dammas av!
Jag försökte att undvika en alltför extrem studio-look. Det gick väl ok ibland, som med nötväckan. Men med hög granskog och total brist på solljus fick blixtarna stå för nästan allt ljus. Nästa gång kanske det blir lite mer subtilt!
Hur som helst var det riktigt kul, och personligen tycker jag fåglarna gör sig bäst i flykten!
Dilemma och en fråga om ansvar
Det är lurigt med vår miljö. På många håll mår den skit. Men för att inte göra frågan alldeles för stor så skippar vi perspektivet jordgloben och håller oss istället till Östersjön. Det är ingen hemlighet att Östersjön mår förfärligt. Ingen blir överraskad om man nämner att torsken man fiskade som barn, i drivor, nu är helt borta. Jag minns en gång, när jag, min bror och min far drog upp 45 torskar, varav en på fem kg, under ett par tidiga morgontimmar utanför Gräsö. För en reality check rekommenderar jag Ulrika Björksténs och Folke Rydéns film Vårt grisiga hav.
Trots att jag vet (tillsammans med en majoritet av alla svenskar och våra politiker) hur nersmutsad, övergödd, förgiftad och allmänt sabbad Östersjön är vill jag när jag stoppar ner näsan under vattnet fånga det där vackra. En av anledningarna till att jag fotograferar natur är att nästan allt är så förbannat vackert. Det spelar ingen roll om det är en sällsynt markblåkråka på Madagaskar eller en vanlig stackmyra i en sörmländsk skog. Det finns så mycket skönhet där ute. Och jag tycker om att lyfta fram den.
En i mina ögon mycket vacker fisk. Den mindre havsnålen. En vanlig fisk på grunda vatten längs våra kuster. Fotograferad igår på Gålö, Stockholms skärgård på c:a en halvmeters djup. De starka färgerna och kontrasterna kommer av att solens ljus bryts av vattenytan, likt ett prisma, så små regnbågar far omkring och målar djur och växter.
Men vad har jag för ansvar som naturfotograf? Den bild av verkligheten jag förmedlar är visserligen inte falsk, men den är knappast representativ. Förutom den fina strandnära sträckan där jag hittade på den mindre havsnålen på bilden ovan, tångsnällor och stora mängder stor- och småspigg, är en stor del av Gålös skyddade stränder, så att säga, hav av tråd- och grönslick. Monokulturer av slem... Det är som ett akvarium, stoppa ner näring (läs: fiskmat i akvariet, kväve och fosfor från jord- och skogs och bland annat gris- och hönsfarmer) och ta sedan bort växter när det blir så tjockt att man inte ser nå't. Det här är lätt i akvariet men svårt i Östersjön.
En sjuk stackars storspigg som dessutom fastnat och snurrat in sig i trådslicksgeggan. Sjukdom kommer av mikrosporiden Glugea (du ser kanske den runda bollen - den är full av sporer...). Man kanske inte ska glömma bort det mindre vackra?
När det mesta som porträtterar vild natur målar upp vackra vildmarker och undersköna djur kan man vaggas in i en känsla av att tigrarna, trots alla alarm, finns där ändå, att det är tjockt med savann åt alla gnuer (och glömma bort den motorväg som planeras rätt igenom Serengeti). Som naturfotograf vill man verkligen inte bidra till att sådan't glöms bort.
Några som fångat detta väl tycker jag är BBC i sin serie Last chance to see (det finns fortfarande avsnitt att se på SVTPlay). De har lyckats extremt väl med att visa det vackra, fina och spännande samtidigt som de visar hot och miljöproblem. Så tillbaka till Östersjön, detta sjuka och fattiga innanhav. Skärgårdsbor jag pratat med har inte haft någon aning om att det existerar något som mindre havsnål och tångsnälla. Där tycker jag nog att det finns en roll ändå för det vackra. Jag tycker nog att det finns en roll med den förskönanden naturfotografin ändå - dessa djur är värda att visas upp, tycker jag.
/Johan
