Hitta ditt favoritdjur!

Även om många idag känner till Artportalen.se tycker jag den är värd att knuffa för lite extra nu när våren väl kommit och djurintresserade fotografer går man ur huse. Artportalen fyller många syften, men ett syfte jag vill föra fram lite extra är dess användbarhet för alla som är intresserade av djur och natur, och självklart för alla oss som älskar att fota dessa djur, stenknäckar, hasselsnokar och sexiga hoppspindlar.

En av flera små, men ack så läckra hoppspindlar. Detta är en Aelurillus v-insignitus och just här spelar han med sina pedipalper för en hona i närheten. Värmdö, Uppland, april 2007.

Ofta ser man trådar i FS-forumet om var man kan hitta ett speciellt kryp, var häckar dessa fåglar och så vidare. Om man vill ha tips på lokaler där speciella arter lever, surfa då in på Artportalen.se och välj den organismgrupp du är intresserad av. Du kanske undrar var man kan plåta ädelguldbaggar Gnorimus nobilis? Välj då Rapportsystemet för småkryp. När du är framme klicka på fliken . I rutan skriver du namnet på det djur du vill veta var det finns. Sedan har de massor av möjligheter att finna loker med just denna ädla bagge. Varför inte sätta dig i lugn och ro med en insektsbok och en kopp kaffe och börja fantisera! Förmodligen vill du genast leta upp lokaler där åttafläckiga praktbaggar bor och sedan köra dit redan imorgon. Men det finns så klart ett aber, man ska hitta djuren när man väl är framme. Det är en ofta en helt annan sak. Men är man inte på rätt plats är i alla fall chanserna betydligt lägre.

Denna rödlistade guldbagge skiljer sig från de betydligt vanligare guldbaggearterna bland annat genom "midjan" mellan bakkroppen och halsskölden. Detta är en ädelguldbagge (Gnorimus nobilis). Halltorps hage, Öland, juni 2008.

En annan möjlighet denna fantastiska portal erbjuder är att du inte behöver söka efter något speciellt art utan kan istället se vad som rapporterats i ett område du ofta besöker eller kanske är intresserad av att besöka i framtiden. Gå då tillbaka till men istället för att skriva in ett sökord klickar du på fliken . Klicka först på en röd förstoringsfyrkant och klicka sedan på den del av Sverige där den plats du är intresserad av ligger. När du kommit rätt väljer du och sedan . Detta kan vara bökigt att göra om du inte zoomat in ordentligt i kartan, och visst, denna databas över våra svenska arter är inte komplett. Har du otur finns det inget rapporterat alls på den plats du valt. Men finns det information om det område du är intresserad av kan denna geografiska sökning också kombineras med att du samtidigt söker på en viss djurgrupp. När du väl kommit igång kan du välja massor av olika kriterier för din sökning, möjligheterna är mycket stora. Artportalen.se är ett kraftfullt verktyg för oss som gillar att hitta roliga arter!

Använder du Artportalen.se kan du faktiskt också få lite hjälp med det där lite klurigare problemet, att väl hitta djuret när du kommit fram till din lokal. Detta är möjligt eftersom du kan läsa kommentarer om omständigheterna runt ett visst rapporterat fynd. Hur och var någon hittat ett djur. Var det krypandes på stammar, gömd i gräset eller är det kanske bara massa småfjärilar folk lockat med lampa på natten? De där nattflygande småfjärilarna kan vara mycket besvärliga att finna vilandes på dagen...

Vissa djur behöver man inte Artportalen.se för att finna. Blåmesar är en av våra vanligaste fåglar och besöker dessutom fågelmatningar frekvent. Norra Djurgården, Stockholm, November 2007.

Tack vare sökningar på Artportalen.se kan du få kanonkoll på vad du har möjlighet att finna i ett speciellt område vid en given tidpunkt eller var du ska hitta just ditt favoritdjur. Tänk också på att detta gäller inte bara insekter, Artportalen.se har sex olika ingångar med helt olika slags organismer, så något matnyttigt kan även den kräsna finna. Dessutom, vill du kan du registrera dig och bidra med dina egna obsar om du vill. Det är bara att sätta igång och söka - lycka till!

Kan det vara sant? Självmordsbombande myror!

Som kontrast till gnället i förra veckan om medias felrapportering av fossilet Ida vill jag skriva några rader som bara är kul och spännande. För ett drygt år sedan läste jag någonstans på nätet om myror som sprängde sig själva i luften. Jag trodde inte mina ögon. Spektakulära exempel som detta brukar locka forskare till sig och ifall det är sant och om man förstår hur något likt detta utvecklats letar alltid sådana här exempel sig in i kurslitteratur. De brukar bli standardexempel för någon sorts fenomen, i det här fallet självuppoffring och därigenom en extrem form av samarbete. Några andra berömda exempel är bönsyrsehonan som äter upp hannen medan de parar sig, silvertärnans fantastiska flyttning mellan de två polerna eller varför inte de berömda syskonmorden (siblicid ) som sker i boet hos till exempel vissa hägrar och sulor.

 

En svensk Camponotus-myra. De kallas hästmyror och är saftiga biffar. Inga av våra svenska hästmyror kan spränga sig själv i luften. Sturefors, Östergötland, juli 2007.

Men när jag försökte hitta information om dessa självmordsbombande myror i litteraturen tog det stopp. Ingen verkar ha studerat detta beteende! Efter envetet letande hittade jag till slut en artikel som handlade om dessa självmordsbombande myror, men artikeln handlade knappt om detta märkliga fenomen utan var istället en kemisk analys av den gegga som slungas ut ur en exploderande myra. Titeln på artikeln var minst sagt ovanlig; “The Chemistry of Exploding Ants ”! Men är det något man undrar om som gäller myror beger man sig allt som oftast till Hölldobblers och Wilsons myrbibel “Ants”. Och visst, de beskrev detta fenomen i korthet. Efter att i alla fall hittat ett par solida källor till detta fenomen var jag förbluffad; hur kunde detta inte vara välkänt? För detta verkar vara sant!

 

Ännu ett exempel på en svensk släkting till de asiatiska självmordsbombande Camponotus-myrorna. Denna kutar bara omkring på stammen vid sitt bo och håller inte på med krigföring just vid fototillfället. Värmdö, Uppland, juni 2007.

Det jag nu lärt mig är att ett en liten grupp sydostasiatiska släktingar till våra hästmyror (Camponotus -myror) har utvecklat överdrivna körtlar som sträcker sig från huvudet, ner genom mellankroppen hela vägen till bakkroppen. Dessa körtlar är överdrivet stora och innehåller bara denna gegga, eller en vätska innehållande bland annat polyacetater, hydroxyacetofenoner och alifatiska vätekarboner om man är intresserad av kemi(?). Flera av ämnena har aldrig tidigare hittats hos insekter. Nog om kemin, tricket myrorna gör är att vid ett krig mot en konkurerrande stam spänner en soldatmyra speciella muskler som gör att dessa körtlar dras sönder, spricker och sprängs, och ut slungas vätskan på fienderna. Onödigt att säga är kanske att myran som spränger sig själv dör i sammanhanget.

 

En förtrollad värld i den blå timmen. I denna del av världen springer Camponotus-myror omkring och spricker. Taman Negara, Malaysia, februari 2006.

Då historien om dessa myror är så sanslös och eftersom fenomenet är förvånansvärt okänt beslöt vi oss, jag och en kollega som heter Patrik Lindenfors , för att skriva en populärvetenskaplig artikel om dessa självmordsbombande myror och om varför ett sådant beteende alls kan komma att utvecklas. Denna extrema form av samarbete hos dessa Camponotus-myror kan vi nämligen förstå tack vare evolutionsbiologi och kunskap om myrornas speciella genetik. En myr-värld fri från de kulturella och religiösa orsakerna som istället förklarar självmordsbombande hos oss människor.

Artikeln finns i tidningen Fauna och Flora och vill du läsa mer kan du ladda hem en pdf-fil här .

Vårfågelsång och lite nya rön

Hannarna sjunger och sjunger. Det är väldigt mycket fågelsång på våren. När dagens nummer av Vår Fågelvärld damp ner i brevlådan och ett helt uppslag var tillängnat hannar tänkte jag på denna manliga fokusering. Och våren är verkligen en tid då fokus ligger på hannarna, ja i alla fall om man är fågelintresserad.

Näktergal sjunger i videsnår. Eldgarnsö, Uppland, maj 2009.

Detta kanske är en del av förklaringen till att vi vet så mycket mer om hur fågelhannar lär sig sjunga än om vad honorna tycker om fågelsång. Vi vet bland annat att hannarna har en genetisk mall som gör att de inte lär sig vilken sång som helst. En lövsångare lär sig lövsångarsång, en bofink bofinksång och en näktergal lär sig den skrika vilt och smattra ut sina rop samtidigt som den lär sig sina mjuka visslingar och de där grymtandena som man bara hör på riktigt nära håll.

När en fågel sedan hör en sång som passar den nedärvda mallen börjar den lära sig sången. Ofta följs detta av övning där fågeln sjunger och på så sätt kan lära sig genom att matcha sin egen sång mot den sång som den lärde sig under den första tiden. Unga lövsångare hör man ofta "övningssjunga" under den där brytpunkten mellan sen sommar och tidig höst. När våren kommer sitter de där och sjunger som fullblodsproffs.

Grönsångare sjunger i lövskogen. Eldgarnsö, Uppland, maj 2009.

Denna genetiska mall är viktig. Man har visat i experiment där man låtit hannar växa upp utan att få höra sjungande hannar av sin egen art att dessa hannar i mogen ålder sjunger "fel". Ofta har denna annorlunda sången likheter med den egna artens "riktiga" sång, men det blir ändå fel. Styrkan i denna genetiska mall har man visat i en nyligen publicerad artikel genom att studera sångutveckling under flera generationer av zebrafinkar. Experimentet startade med en generation av så att säga felsjungande fåglar. Alltså fåglar som inte fått höra andra zebrafinkar sjunga under sin uppväxt. Men efter detta fick hannarna av nästa generation höra dessa felsjungande zebrafinkar under sin uppväxt. De fick alltså höra en slags sång istället för ingenting. Fåglar ur denna andra generation sjöng inte heller perfekt zebrafinksång, men faktiskt en sång som var lite mer lik zebrafinksång än den sång deras föräldrar sjöng. Det skedde alltså någon form av rättning bara genom att denna andra generation fick höra sjungande fåglar under sin uppväxt. Och hör och häpna, efter fyra generationer av fortsatt experiment hade en successiv och kumulativ förändring skett så den fjärde generationens zebrafinkar sjöng en helt normal zebrafinksång!

Ännu en hanne... Här en lövsångare som sitter i ek och sjunger. Eldgarnsö, Uppland, maj 2009.

Men nu är det hannarna igen. Honorna då. Jo det är just poängen. De är ju med, de lyssnar, de känner igen och de väljer vem de ska vara förälder med. Men vi vet inte så mycket om hur honorna lär sig denna sång. Har de samma mall som hannarna? Vem lär de sig av? Attraheras de av någon som låter som deras pappa, eller kanske som någon av grannpapporna? Vad tycker de är vackrast? Man vet en del så klart. Till exempel att honor hos vissa arter där hannarna sjunger många olika varianter av samma sång också föredrar hannars sång om den är varierad. Men honor av andra arter verkar strunta fullständigt i hur varierat hannar sjunger. Men honornas syn på fågelsång vet vi inte så mycket om, än.

När jag går i vårskogen gör jag i alla fall samma sak som honorna, jag går och lyssnar. Jag behöver inte utbrista i någon sång. Personligen känner jag att dessutom har fördelen av att inte behöva välja, jag slipper fatta beslut, jag behöver inte väga en hanne mot någon annan. Jag kan gå där och bara njuta av alla arter och alla individer. Visst är det härligt med vår!