På väg...mot vad då? Veckans torsdagsbild.
Jag är på väg...men blir för några minuter stillastående...väntande, betraktande, funderande...runt omkring mej är stadens larm, jag står vid en busshållplats i centrala Norrköping. Morgonrusningen är över och det är fortfarande en liten stund kvar till att lunchstressen tar vid. Luften är kylig och klar, solen tittar fram en liten stund. Stadens träd börjar skifta i gult och brunt. Det är verkligen höst nu, på riktigt...Jag är på väg, jag är på språng...liksom han, den unge mannen som jag fångat med min kamera...
Vart är han på väg? Vart är jag på väg?
Det kan man verkligen undra...
Ett fruset vardagligt ögonblick på min väg till jobbet...
Bilden får symbolisera mitt eget liv just nu...på väg, på språng...vart, det får tiden utvisa....
Hälsningar Lena.
Har just nu sedan några månader tbx samma undran som du...har ingen koll på vart jag är på väg riktigt, men rusar gör jagf, åt alla håll o kanter. Hoppas vi båda hittar våra mål snart... /Hälsningar Helen
Det går till en viss punkt, sen orkar man inte rusa mer...själv ligger jag nu i feber och frossa...tror att inte kroppens immunförsvar orkar med för högt tempo...så nu gäller det att kurera sej och tänka till lite... / Lena
Kan det bero på att under våren och sommaren, så händer så mycket runt omkring, att man inte har tid att stanna upp och reflektera? Och sen när hösten kommer, och allt går lite saktare, och man får tid att fundera, så ramlar allt över en på en gång?
Stressa lugnt Lena, tids nog...
/Jörgen
Tyvärr stressade jag nog för mycket...för nu ligger jag i feber och frossa...immunförsvaret kraschade...så nu gäller det att kurera sej och bli lite klokare! Och se framåt...
Tack för din kommentar och för att du tittade in i min blogg! / Lena