ÖGONBLICKETS DILEMMA

Jag har ju gett mig själv i utmaning att rikta kameran mer mot människor istället för mot vyer, husväggar och snygga linjer. Hittills har det gått ganska bra, tycker jag. Men att gå från vyer och husväggar till människor kräver träning. Träning i att använda kameran på människor i det offentliga rummet.

När man fotar vyer och byggnader behöver man bara tänka på att bilden ska bli bra, men när man riktar kameran mot människor måste man också ta en viss hänsyn. Man hamnar ofta i någon slags ögonblickets dilemma; känns det här ok?

Ibland väntar jag in något slags hastigt godkännande hos den jag riktat kameran mot, kanske genom ett leende eller något speciellt blänk i ögonen. Det känns när man får det. Men ibland fotar jag i det tysta. Det är dagens bild från tåget, ett exempel på. Jag tror inte att mannen märkte att jag fotade honom. Vid sådana tillfällen är det bildälskaren och kanske egoisten i mig som tar överhand och jag knäpper av med vetskapen att det jag gör är inget olagligt...

Men som sagt man hamnar ofta i ögonblickets dilemma; ok eller inte...

.

Mellan Norrköping och Stockholm igår kväll...13/3

.

.

Ni får gärna komma med synpunkter på mina tankegångar och goda råd.

Hur tänker ni och agerar när ni fotar i det offentliga rummet?

.

.

.

(arkivbild...)

.

Nu ut i Stockholmsvimlet!

2015-03-14 09:14   begust

fin bild på en fokuserad man.
jag tänker på om jag själv skulle ha något emot att ni publicerad i samma situation. kan jag inte tänka mig det blir det inte en bild som publiceras.

Besvara

Svar från Lena Eriksson 2015-03-15 07:11

Där har vi ytterligare en sak att ta hänsyn till...publiceringsfrågan.
Om jag vet att jag fått en kanonbild på en person eller situation med en person...och personen ifråga vill att jag raderar bilden eller låter bli att publicera....

TACK för synpunkter!

Svara

2015-03-14 09:16   Peter-L

Trevliga bilder, speciellt den första som ger goda tåg vibbar. Det är skönt att åka tåg och jag gör det mer och mer.
Vad gäller "det offentliga rummet", så tycker jag att det bara är att köra på, sålänge man inte kränker eller lämnar ut någon på ett fult sätt. Jag väntar aldrig på blicken av "ok"... Då frågar jag istället, och oftast är det inga problem. Men även jag plåtar mest "i det tysta"... Och till 98% får man ett leende om man blir påkommen... :)
Ha en fin och solig lördag. Frosten håller på att få ge sig i Stockholm. //Peter

Besvara

Svar från Lena Eriksson 2015-03-15 07:25

Jag kör väl mest på redan...."fotografen" i mig gör det... :) men sedan kan jag tänka som i tåget...- borde det här kanske vara en fredad plats, fredagskväll och människor slappnar av i tåget på väg hem....?
Ska väl tillägga att jag får också många leenden när jag blivit påkommen...eller det kanske uppstår ett samtal.
Men ibland blir jag som sagt lite osäker...kan få funderingar såsom att jag i min iver och i min fokusering mest tänker på bilden, inte på människan...

Lördagen var lat och solig...dock nästan inga bilder tagna...
TACK för raderna, trevlig söndag!

Svara

2015-03-14 09:17   optimal

Det är alltid något att tänka på, ser man ett bra motiv, men kan tycka att det är på gränsen. Då tar jag bilden och tar eventuellt negativ argumentation senare. Det kanske inte är en rekommendation. Men om sanningen skall fram så har jag endast ett handfull negativa synpunkter under mitt 50 åriga fotoliv. Det senaste var förra veckan jag plåtade en del förenings medlemmar c.a 70 st gruppbild men också porträttbilder. En av damerna sa att den bilden på mig får du ta bort.Jjag frågade varför? men hon svarade att inga bilder får publiceras på mig. Vi är alla över 70 så då har tidens tand satt sina spår. Vilket jag anser är vackert. //bert

Besvara

Svar från Lena Eriksson 2015-03-15 07:35

Jag vet med mig att jag tar nog nästan aldrig bilder där situationen känns på gränsen...men som ditt exempel visar förhåller vi ju oss så olika till att bara bli fotograferade rakt upp och ned, och till att få vår avbild publicerad.
Det är lite knepigt tycker jag...och vi som går omkring och fotograferar, glömmer vi bort att vi nog har ett lite annorlunda synsätt på det här med fotografering....???

TACK för synpunkter!
Trevlig söndag.

Svara

2015-03-14 09:37   Heléne Alklid

Fint fotat, och jag skulle vilja kunna ta bilder på människor men eftersom jag själv är en sån som inte skulle vilja bli fotograferad utan att veta om det, och hamna på nätet nånstans, så har jag svårt att rikta kameran utan att ha frågat först.
Det är nog enklare i en storstad än i en liten ort som jag bor i, tror jag i alla fall.
Ha en fin dag!

Besvara

Svar från Lena Eriksson 2015-03-15 07:41

Intressant det här som du skriver, att du inte skulle vilja bli fotad och publicerad på nätet....hur tänker du då om gatufotografi?????? Återkom gärna med hur du ser på det....

Och visst är det lättare att fota i en storstad, man syns inte lika tydligt och det finns mer att fota...samtidigt som jag ibland kan uppleva att människor här i Stockholm tydligare visar att "faan en som går omkring med kamera nu igen"
Och då jämför jag med Norrköping. Där syns man mer, men människor är mer nyfikna och tror att de ska komma i tidningen... :)

TACK för synpunkter!
Ha en bra söndag.

Svara

Heléne Alklid 2015-03-15 10:52

Alla är vi olika och en del gillar att synas, och andra gillar det inte, och jag tycker inte om att bli fotograferad helt enkelt. Men bara för att jag inte vill vara med på bild så kan jag ju ändå vilja fotografera andra människor, eller hur? Det som gör det svårt är att jag hela tiden tänker, tänk om dom är som jag? Då blir genast svårare att rikta kameran mot någon. Men jag tycker den här typen av fotografi är både vackert och intressant, och skulle så gärna vilja kunna, men måste nog jobba med mig själv först! =)
Ha en riktigt skön söndag!

Svara

2015-03-14 09:42   Ingemar Svensson

Jag började med gatufotografi i somras och endast vid 2 tillfällen har jag uppmärksammats på att man verkligen inte gillade vad jag gjorde. Vid det andra tillfället kom två tjejer tillbaka efter någon minut och frågade om jag kunde radera bilderna. Självklart svarade jag, och så var den saken ur världen. Jag tror på att visa människor stor respekt, oavsett vad det handlar om.

Besvara

Svar från Lena Eriksson 2015-03-15 07:47

Jag brukar normalt visa människor respekt...men ibland kan jag få funderingar och känslan av att jag i min iver att få en bra bild kan tappa det en aning....och då menar jag inte att jag fotograferar på något kränkande sätt, utan mer att vi förhåller oss så olika till det här med att bli fotograferade. Det jag ser som en högst ok situation och som blir en bra bild...kan det i alla fall kännas besvärande för den jag fångat?

Kul att du börjat gatufota!!! Det får du blogga om!!!! :)

TACK, trevlig söndag!

Svara

2015-03-14 09:58   Limpa

Inte helt lätt det där, och som nybörjare på gatufoto så känner jag mig också lite kluven emellanåt. Men samtidigt så är det ju ett ögonblick man försöker fånga och då hinner man inte med några "godkännanden" i förväg. Har än så länge inte råkat ut för några tråkigheter och så länge man visar respekt och inte kränker någon så borde det vara ok.
Fin tågbild också!

//Tommy

Besvara

Svar från Lena Eriksson 2015-03-15 07:52

Det är alltid lite knepigt när det är människor inblandade...vi förhåller oss så olika till att bli fotograferade, och att bli publicerade. men som du säger...A och O är väl att visa respekt. Dock kan det bli en aning konflikt mellan vad någon kan uppleva och min iver att få en bra bild.

TACK för synpunkter!
Trevlig söndag.

Svara

2015-03-14 11:27   tomazon

Det där dilemmat är du inte ensam om. Vi är så övervakade ändå så det där med att inte ta bilder på okända människor blir en ekvation som inte går ihop. Man ta sin egna privata moraliska kompass till hjälp att inte publicera sånt mot andra som man inte skulle vilja bli drabbad av.

mvh Tommy

Besvara

Svar från Lena Eriksson 2015-03-15 09:40

Jo jag tänker väl lite som du...men då och då kan jag drabbas av funderingar ändå...
Som fotointresserad tänker man förmodligen på ett annat sätt än folk i allmänhet...och dessutom är det ju väldans individuellt huruvida man bryr sig eller inte om att bli fångad och publicerad. Men...man kan ju inte hålla på att fundera/tveka omkring allt det här...man får bestämma sig helt enkelt, vill jag fota i det offentliga rummet...ja då får man som du säger använda sin moraliska kompass. Eller sluta att fota okända på stan...

TACKAR för synpunkter, må så gott!

Svara

2015-03-14 18:45   Khalad

Förstår dina funderingar. Känner själv stor tveksamhet till detta med att fota andra människor utan att själv ge mig till känna. Kanske är jag bara blyg? Nej, blyg är jag inte. Men när jag ser andra människor jag vill fota är det ofta för att jag ser ngt speciellt (som kanske bara jag ser, vad vet jag) och då tänker jag att det kanske inte alls vad de tycker om sig själva eller gillar....Skulle vilja göra et mer, men hittills är det ngt som håller mig tillbaka.
Men din bild är fin och en känns väldigt neutral, inget jag kan tro han skulle vara störd av även om han sett. / Björn T

Besvara

Svar från Lena Eriksson 2015-03-15 09:45

Oftast har jag inte sådana här funderingar...utan tycker bara att det är kul och spännande att fota på stan. Men sedan ser man något...något besvärat hos någon, att någon försöker skyla sig etc...då kan funderingar uppstå. Och även ofta såhär i tåg, på caféer, etc...i lite mer privata sammanhang som ändå är offentliga. Borde det här vara en fredad zon....

TACK för synpunkter!
Trevlig söndag.

Svara