16 x 10

...eller rent av 16x9 är de format jag mer och mer dras till. De känns ofta både spännande och lite utmanande att använda. Jag funderar på om det är det flitiga bruket av mobiltelefoner som påverkar? Att ögat vänjer sig vid det avlånga formatet? 

Gällande bilden så vet jag att den är väääldigt mörk, men jag gillar den så. Bilden är tagen i trappan på Fotografiska.

.

VÄLKOMMEN SKÖNA MAJ!

Idag på tåget... (1/5-17)

.

Jag har tillbringat vintern utan kamera. Jag blev helt enkelt tvungen att lägga undan den för att hinna med mina studier. Men idag kände jag starkt suget till fotandet igen. Tyvärr hade jag inte med mig någon kamera idag heller när jag åkte tåget hem från Stockholm. Vilket jag ångrade jäkligt mycket!  Men nu får jag väl plocka fram den i alla fall. Kameran alltså.

Men jag sparkar i alla fall gång min blogg igen med en mobilbild jag knixade till idag, tagen i knepigt ljus - men jag var bara tvungen. Paret såg så ömma ut mot varandra och de drog sig mot fönstret där en riktigt skarp vårsol flödade in. Och jag vet - bilden är riktigt risig kvalitetsmässigt, men den känns hoppfull! Precis som livet just nu känns för mig. Välkommen sköna maj!!!

.

FINT FÖNSTERLJUS...

är det bästa tycker jag om man vill försöka fånga vardagsporträtt. 

.

JANNE

...fångad mitt i ett telefonsamtal

.

Porträtt fångade i vardagen, är något som jag skulle vilja använda kameran till lite oftare. Den riktiga kameran.
Att fotografera människor känns helt enkelt på något vis särskilt meningsfullt, trots min förkärlek för vackra linjer. Att också få med en bit vardag, en bit dokumentation känns ännu mer meningsfullt.
Till exempel så är mina bilder från min mormors lägenhet guld värda för mig idag. Såklart finns ju mormor med på bilderna, men att bilderna dessutom visar hur det verkligen såg ut känns också mycket värdefullt.
Även bilder som inte visar så mycket av miljön - som dagens bild, kan ändå väcka mycket; när den här bilden dök upp ur gömmorna häromdagen ramlade massor av minnen och känslor över mig från platsen, som i det här fallet är Sahlgrenska sjukhuset. Men jag minns också det glada samtalet som försiggick framför mina ögon.

-

(Bilden på Janne som är min dotters pappa har varit med i tidigare inlägg,

men då i mindre format och i färg)

På återseende!