Är jag högmodig?

Att skriva blogg, det är att ha högmod...

Det påstod i alla fall Sissela Kyle i SVTs programserie om de sju dödssynderna härom veckan...Jag är beredd att hålla med henne. Det är lite av högmod att tro att ens eget vardagsliv och ens egna små funderingar är så intressant att det är värt att berätta om offentligt och tro att hundratals vill läsa om det...

Men att skriva blogg kan nog anses som ett ganska harmlöst uttryck av högmod. Men ändock...vårt enorma bloggskrivande och vårt framhävande av oss själva måste ju stå för något, i vårt Sverige av idag...

Ett visst mått av högmod kan vara positivt, tror jag. Många av oss har böjt oss djupt under jantelagen, och inte mått bra av det. Lite högmod kan nog vara befriande, utvecklande och nyskapande. Och bra för ens självförtroende... Få bli lite kaxig.

Men, ett riktigt rejält högmod kan bara sluta på ett sätt. Med ett fall...

Högmod är motsatsen till ödmjukhet. Ett samhälle fullt av för mycket högmod rymmer alltså inte särskilt mycket ödmjukhet. 

Ändock ligger just högmod onekligen i tiden...Var något, framhäv, bre på, ta för dig...ställ dig upp i rampljuset! Var inte blyg...

Håller högmodet på att bre ut sig? Och vad händer i vårt Sverige då? Kommer vi att ha ork och tid för bredare engagemang, empati, solidaritet? Och vad händer med lyssnandets konst?

Sådant här och mycket annat kan jag gå omkring och fundera på under mina promenader...

Bilder från en stilla promenad i Söderköping.

( Men kan någon tala om för mig varför jag kan lägga in den ena bilden i både formatet 470x470 och 640x640 men den andra i enbart 640...när båda bilder är uppladdade i 640x640 ????? Jag gillar inte att lägga bilderna i det större formatet, men jag vill ju ha båda bilder lika stora för det tycker jag ser snyggare ut i bloggen... )

Kanske har jag nu drabbats av för mycket  högmod när jag nu publicerar det här...

...men jag kan inte låta bli att fundera på det samhälle som jag nu ser växa fram. Det är det Sverige som mina barn växer upp i, och snart ska verka i som vuxna. Jag vill att det ska vara ett humant och trevligt Sverige.

 Hälsningar från Lena.

Jag är en av 400000...

Lite mer blogg om bloggande...

Visst är det intressant det här fenomenet med blogg?

Vardagsblogg, modeblogg, melodifestivalblogg, OS-blogg, bröllopsblogg, fotoblogg...

Tänk er synen, med tusentals människor som just nu sitter lite varstans i Sverige bakom var sin skärm och antingen försöker tröska igenom ett antal nyskrivna blogginlägg eller också försöker komma på vad i all sin dar man skall skriva om...

Värt att fundera på varför det har blivit så populärt att blogga och följa bloggar, tycker jag...och vad vi alla skulle gjort av den tiden i stället, om vi inte suttit där bakom skärmarna...

Kan det vara så att många av oss skulle umgåtts i det verkliga livet i stället ??? Vi kanske skulle suttit inne hos grannen eller hos de goda vännerna och berättat om den härliga dagen eller klagat över jobbet... istället för att delge det i bloggen.

Har bloggandet blivit en nöd- kanal för kommunikation, när vi inte orkar annat i denna splittrade värld?

Eller är det helt enkelt vårt växande behov att synas och höras som styr in oss i bloggskrivandet, tillsammans med den nya fantastiska tekniken? Att vi faktiskt har möjlighet...Det kanske är häftigare att delge hundratals människor en historia nu när vi har verktyg för det, istället för att sitta hemma hos grannen...

Grannen får väl läsa i  bloggen...

För en tid sedan hade DN en serie om "LIVET PÅ NÄTET" där det bl.a. ingick artiklar om vårt bloggskrivande och där fanns en faktaruta med lite information om just svenskt bloggande;

Svartvitt

Den senaste tiden har mina ögon börjat snegla på snygga svartvita bilder...

Det känns förvånande, för det är inte mig likt...Jag tycker nämligen att färg är något väsentligt här i livet och alldeles, alldeles underbart.

Men det ena behöver ju kanske inte utesluta det andra....

Jag har också allt oftare känt mig sugen på att få möjlighet att fotografera igen med gammal hederlig svart-vit film...få fram de där mustiga kontrastrika bilderna som jag tycker är så svårt att få till med den digitala kameran...

(Men min gamla analoga Canon-kamera har jag för många år sedan skänkt bort, den användes ju för övrigt nästan aldrig...och så hade man ju hört om den nya fantastiska tekniken som var i antågande...)

Kanske kan man få fram bra mustiga svartvita bilder ur en digital Canonkamera också? Det kanske bara är frågan om teknik och om att försöka lära sig...eller?

Eftersom jag fortfarande är hemma och förkyld, är det fönsterbilder som gäller...

fortfarande från ett ganska smutsigt fönster tyvärr...

 Håller hårt i väskan...

 Jäkla bilar...

Hem från plugget...

Samtliga bilder tagna igår den 15/2 2010.

Ganska vilsamt för ögonen med svartvitt, tycker jag... 

Hälsningar Lena.

Bra blogg...eller?

Vad kännetecknar en bra blogg? Trixig fråga det där... 

Vad är en bra bild? Vad gör en berättelse bra? Lika trixigt det att svara på...för därom lär det finnas gott om delade meningar...

Själv tycker jag att det är roligt med en personlig touch i bloggen, precis som jag gillar när bilder bär på personliga spår...Likadant är det med berättelser, de bästa har någon form av personlig prägel från författaren...

Utbudet av bloggar här på Fotosidan har ökat rejält efter årsskiftet (verkar det som?) och Fotosidans bloggar är ganska varierande, både till form och innehåll. Det tycker jag är bra!

Vissa dagar med gott om tid njuter jag gärna av långa bloggar med härliga berättelser eller bloggar fulla av kunskap och fakta författade av tekniknördarna... himla bra för en fotonybörjare som jag! Andra stunder orkar jag bara som hastigast skumma igenom favoritbloggarna... eller dem med kort text.

Däremot tycker jag alltid att det är extra roligt när det finns bilder i bloggen, och där är jag nog lite bestämd; jag tycker nog att det bör finnas bilder i en fotoblogg, inne på en fotosida...

Så därför är det kanske dax här att lägga in några bilder...

Jag har åkt på en rejäl förkylning igen och därför varit hemma idag från jobb och civilsation...men kunde inte låta bli att fönsterfota lite...så samtliga bilder är tagna idag 15/2, genom mitt köksfönster...ett ganska otvättat fönster...

Världen är fortfarande vacker och vit (nåja) ute på gatorna...

snyggt med de dekorativa mönstren från bildäcken kan jag tycka...

Snälla...vi måste gå nu!!!

Kom lilla vovsen...

Ögonkontakt...!!!

Tänk vad roligt det är med en kamera i alla fall, även om det nu inte blev några mästerbilder idag...

Men två ensamma timmar har jag slagit död på genom att sikta genom köksfönstret, snorandes och snörvlandes visserligen, men med bekvämt avstånd till kaffebryggaren...

Förmodligen har jag nu skrivit för lååååångt blogginlägg...

(och ingen knorr kommer jag på!)

Hälsningar Lena.

Plötsligt händer det...

Vardagen rullar på och rullar på...men plötsligt händer det...

För min 98-åriga mormor hände det, minsann.

Livet vändes upp och ned när hon i söndags gick och snavade och bröt lårbenet strax under höften...gamla människan hon skulle ju bara hjälpa till och duka av lite kaffekoppar...Att hon dessutom var tvungen att göra det nu, den här månaden som alla andra druttar omkull också, det var ju onödigt!

På akutavdelningar svämmar det nämligen över av människor som halkat och ramlat och fått alla möljiga olika sorters frakturer. På ortopedavdelningen är det som ett löpande band...in från akuten (efter 10 timmars väntetid - minst), opereras, plåstras om och få två påsar blod och en påse näring...upp i rullstolen och så hem... För sängplatsen behövs till någon annan druttig person.

Stackars min mormor. Ett svårt brott på lårbenet och blåslagen, förvirrad och vilsen. När jag kom och besökte henne idag satt hon och sov över en tidning upp-pallad i en rullstol. Hon var inkörd i ett hörn av fyra-bäddsrummet..barfota och kall, endast iklädd en tunn bomullsskjorta. Personalen hade inte hittat hennes tofflor...och ingen hade hängt över henne en filt.

När hon vaknade till hade hon väldigt ont och jag fick be om smärtstillande för min mormor. Det hade min mamma också fått göra dagen innan...det är nämligen så att min mormor är uppfostrad till att inte besvära, inte ens om hon har väldigt ont. I måndags genomgick hon en fem timmars lång operation. Hon var mycket svag och fick tre påsar blod för att repa sig. I dag två dagar efter operationen såg hon så ynklig och liten ut där hon satt i rullstolen...min kära, kära mormor...

Men imorgon, måste hon åka hem till äldreboendet. Platsen behövs till någon annan.

Hur skall det gå, jag känner mig orolig!

Bilden har många brister, tagen lite snabbt i en konstig vinkel

och beskuren för att inte få med de övriga patienterna i rummet...

 Jag håller tummarna och hoppas på det bästa.

Fotolust har jag inte någon tyvärr...så bilder och blogg får vänta...

Hälsningar Lena.