Höstkänning

Att komma upp till kolonilottsområdet denna förmiddag kändes speciellt. Det kunde jag tacka morgondimman för.

.

.

Det första jag tänkte på var att området verkade så övergivet, trots att klockan var framåt tio. Det andra jag la märke till var skönheten. Trots skräp och bråte här och där.

.

.

Dimma har en märklig förmåga att förvandla landskap. Här bland all grön växtlighet upplevde jag det som dimman dämpade men samtidigt fördjupade färgerna. Lite konstigt beskrivet kanske, men jag upplevde färgerna i alla fall annorlunda. Dova men mustiga...

.

.

Vartefter jag vandrade omkring bland de små lotterna verkade området vakna till liv i alla fall. Eller kanske var det så att jag fick syn på det först när dimman lättat lite? 

.

.

.

Människorna ni ser på bilderna är för mig tämligen okända kolonilottsinnehavare. Men förmodligen har de nog sett mig och min kamera tidigare för jag hade inte några problem med att få ta bilder. Varken på deras lott eller på dem själva. Mannen på sista bilden ställde sig glatt och stolt beredd för att bli fotad...vilket jag är tacksam för! Bilden andas en känsla av förr tycker jag...då ställde man upp sig lite stolt framför sitt hus...

Samtliga bilder är tagna på förmiddagen den 21/9 -14

.

.

Ni som inte sett filmen om Vivian Maiers okända bildskatt...

...se den!!! Filmen ligger kvar på SVT till den 23 juli. Så om jag förstår rätt så är det sista dagen idag att se den.

Historien är ju fantastisk...och man får se en massa bra fotografi! Och det kan väl vara skönt i värmen att slå sig ned i ett soffhörn eller ta med laptopen ut i syrenbersån...och få förundras lite...

.

Och så får det bli några bilder på kolonilottsinnehavare jag mött, bilder som jag kommer åt i min laptop så här i hastigheten.... :)

plommonkvinnan, ett av mina tidiga möten (år 2011)

...

okänd man som nyss kommit till Sverige (2014)

..

okänd man som ville låta sig fotograferas (2014)

...

två okända herrar ivrigt jobbande (2014)

..

okänd man (2014)

...

slutar med plommonkvinnan igen...

.

.

Se filmen! :)

God natt!

Mina sparade bilder...

...är ett sorgligt kapitel.

Igår blev det inget blogginlägg för när jag kom hem från jobbet och skulle börja skriva så kom jag att tänka på en bild som jag tog för två år sedan. En bild som jag tänkte blogga om...

Men var fanns den?

Så började ett sökande som tog slut sissådär vid två inatt. Utan att jag hittade bilden. Men jag hittade en massa andra bilder förstås, som jag inte visste fanns... 

Så jag visar istället några bilder på min mormor. När jag fick se den här första bilden jag visar, kom jag precis ihåg fototillfället.. Mormor var lite missnöjd. Hon ville ned till stadens centrum och se liv och rörelse, och dricka kaffe :) Inte bara gå promenad i omgivningarna runt äldreboendet. Men eftersom hon satt i rullstol, efter en fallolycka så gick inte det att ordna till bara sådär. Det krävdes planering och färdtjänst.

(I november 2011 fyllde mormor 100 år. Förra året somnade hon stilla bort, nästan 102 år gammal. och för er som inte vet stod hon mig mycket nära.)

...

Mormor luftas i rullstolen :)...en varm och fantastisk höstdag 2011

...

Jag blir förbannad över mig själv att jag slarvat så ofantligt med lagring och märkning av fem års bilder. Jag får nog avsätta några semesterdagar till att ordna upp det hela lite bättre. En klen tröst i det hela är att det är ganska spännande att dyka ned bland hårddiskarna.... 

...

Avslutar dessutom med två andra upphittade bilder från natten, bilder från mormors 100-årsfest...urusla bilder kvalitetsmässigt...men de får hänga med i alla fall för att de är så fulla av glädje och livskraft tycker jag. Dessutom tycker jag att de här tre bilderna i dagens inlägg sammanfattar mormor rätt bra; en kvinna full av livsglädje och karaktär hela livet ut. Och som nu fick vara med i bloggen igen....

(Fick bara ett par stycken dåliga bilder från min mormors 100-årsfest...hade glömt att laddat batteriet till kameran...- det var tusen andra saker att tänka på. Men såhär i efterskott är jag naturligtvis förbannad på mig själv för det också.... :)

...

mormor med kär vän på sin 100-årsfest

...

...

Men nu är det två veckors semester igen!!!!

Farväl...

Min fantastiska mormor har jag ju bloggat om här flera gånger. Nu får hon ett sista inlägg...hon dog nämligen för ett par veckor sedan, stilla i sin säng på äldreboendet.

Men mormor blev 100 år hösten 2011 och bodde hemma själv i sin lägenhet tills hon blev 98, pigg och full av livslust! 

Min mormor och jag hade en speciell relation, jag bodde nämligen mycket hos henne och morfar när jag växte upp. Och hon fortsatte att skämma bort både mig och min bror med allt möjligt långt upp i tonåren. Behövde man en extraslant var det alltid till mormor man kunde gå...

När jag sedan blev vuxen och fick egna barn kom hon ofta farandes hem till mig och lyste upp tillvaron med sin livsgnista och generositet. Att åka buss mellan Söderköping och Norrköping, det var ingen konst för henne - inte ens när hon var 90 år! Mina barn spelade hon kort med så det stod härliga till och innan hon tog bussen hem igen hade hon fixat både stryktvätt och disk, så jag kunde få lite ledigt!

När jag fyllde 50 för fem år sedan fick jag min första digitala systemkamera. Då jag hälsade på mormor fick den följa med. Under tiden vi sörplade kaffe och småpratade om ditt och datt fick jag fotografera. (Och träna kamerainställningar) Och så kom det sig att jag lyckades fånga lite glimtar av mormors sista år hemma själv i sin lägenhet. Bilder som sedan blev till en liten fotoutställning, under en konstrunda här i Östergötland.

Idag har jag letat och tittat igenom mina hårddiskar för att välja ut foton som skall vara med vid begravningen. Det har varit flera timmar av minnen och eftertänksamhet. Liten skvätt har jag gråtit. Men mest har jag suttit med ett leende på läpparna...för min mormor har verkligen haft ett gott liv, tror jag.

Och vad glad jag är för bilderna jag tagit...

Under kastanjeträdet på min gård, Mors Dag 2009.

Det här var en av de första porträttbilderna jag tog på min mormor, och jag hade nog lite tur för det var stressigt för inne stod mamma och ropade att kaffet var färdigt...och mormor var kaffesugen!

Dessutom var det ett uselt kit-objektiv jag använde...

Men mormor gillade att bli fotad och hon tyckte mycket om fotografier. Och hon gillade att läsa om sig själv här i bloggen. Jag visade henne alltid blogginläggen och alla fina kommentarer...och hon brukade skina som solen över det hela.

Nu blir det inte mer foton...men flera lever kvar i cyberrymden! Jag tror hon gillar det.

Länk till mitt mormors-album här på Fs;

http://www.fotosidan.se/gallery/view.htm?ID=316534

Ibland kan jag känna mig som en riktig tjuv...

Jag brukar nog inte ägna mig åt det som kallas gatufoto - egentligen. Men mina jaktmarker är i stan  - jag gillar huskroppar, betong, glas och snygga linjer. Och där mellan husväggarna finns det förstås människor. Som också känns intressanta, och ibland hamnar i focus av min kamera. För det mesta är det bara trevligt, och jag får ofta positiva reaktioner på mitt fotande. Många är nyfikna och jag har också varit med om riktigt spännande möten. Men många stressar helt enkelt bara förbi, förstås...

Men, ibland kan jag känna mig som en riktig tjuv, på jakt efter ögonblick. Ögonblick från andras dyrbara liv. 

Den känslan kan ramla över mig vid tillfällen då jag varit för snabb och höjt min kamera...och sedan sett oro eller ogillande i någons blick. Det händer inte ofta, men det händer. Och ibland när jag sitter hemma vid datorn, - som nu, och just tittar på mina infångade okända människobilder - kan jag få moraliska/etiska funderingar.

- Visst jag är på offentlig plats, jag står synligt med min kamera... och jag brukar försöka använda känslan, försöker vara varsam...men, ändå, jag vet inget om de här människorna egentligen. Jag har bara fångat något nanoögonblick ur deras liv och fått en bild som jag sedan är ägare till. En bild som jag kan rumstera om lite hur jag vill, och som jag kan kasta ut till offentlighet. En bild som sedan kanske hamnar i en hårddisk, redo att användas på nytt igen om tio år i något helt annat sammanhang.

Med den digitala utvecklingen och med bättre kamerafunktioner i mobiltelfonerna, och med draghjälp från Facebook och liknande har vårt fotande och synen på bilder snabbt förändrats. Väldigt snabbt tycker jag. Många lyfter inte ens på ögonbrynen när man håller upp en mobiltelefon för att ta en bild, och människor med digitalkameror syns överallt. Bilder har blivit lite av slit och släng...

Många tycker att det är en trevlig utveckling, men jag tror också att många känner sig rädd för den. Och alla vill inte bli infångade säkerligen och hamna i min hårddisk.

När man går omkring sådär på gott humör och känner fotoinspiration och kanske till och med har en speciell fotoidé man vill förverkliga, då är det lätt att man blir väldigt koncentrerad på just - att få till bilder. Och lätt att man glömmer bort de mänskliga aspekterna...vilket inte låter klokt, men jag har känt det flera gånger; man kommer in i ett bildtänk, och koncentrationen stannar liksom där.

Men mer och mer har jag börjat fundera på det här med foto-etik. Jag vet inte om yrkesfotografer har det i kroppen på ett annat sätt, eller om det kanske är individuellt. Men ju fler vi blir som springer omkring och fotograferar i tid och otid överallt, ju viktigare är det kanske att fundera på balansgången mellan att "få bilden" och känna in om det verkligen är läge. I synnerhet om vi vill ha kvar den ganska generösa lagen om fotografering på offentliga platser, och...för att slippa en växande misstänksamhet från fler och fler människor på gator och torg.

Och nu får ni ursäkta, men jag slänger in två gamla bilder här - bara för saken skull , idag känns det som mina funderingar är viktigast.

Tjuvfångad - har ingen aning om vem det är

Lovligt fångad - efter att jag frågat...

men jag har i alla fall ingen aning om vilka jag har fotat...

Oetiskt?

(och heller ingen aning vem...)

Hälsningar Lena