Vilken tur att jag började blogga!

Kärlek tror jag inte att det skrivs om så ofta här på Fotosidan. Inte ens bland bloggarna. Men nu vill jag göra det. Dels kanske för att det känns väldigt trevligt att skriva om just kärlek, men mest ändå för att jag vill berätta hur underliga herrens vägar kan vara, och att det här med blogg kan vara mer betydelsefullt än man kan tro...

Det var under våren och sommaren 2010 som allt började. Började, mitt i ett stort nytt elände. Min dotter hade nämligen blivit allvarligt sjuk - igen.  Och jag for fram och tillbaka mellan sjukhus och hem och jobb. Världen rasade bit för bit och vattenhålen var få. Men här i bloggen kunde jag ändå skriva av mig lite tankar. Så mellan sjukhusbesöken och alla de andra bestyren satt jag hemma vid min laptop i Norrköping - ensammast i världen, och skrev. Jag skrev om sjukhusvistelser, om förtvivlan och om att försöka fånga de små lyckliga stunderna.

Ungefär samtidigt i Stockholm satt en man i sina bästa år och läste min blogg. Det brukade han göra. Han brukade kommentera i den också, då och då. (Små kommentarer om vitbalans och om objektiv. Små kommentarer likt andras. Och ändå inte. För när han skrev i min blogg blev jag så märkligt glad...men det visste ju inte han förstås.) Men där i Stockholm satt han i alla fall, framför den stora skärmen med sin katt i sitt knä. Sjukhus och förtvivlan visste han allt för mycket om han också...men det där med att fånga de små lyckliga stunderna, det ville han veta mer om. Men kommentarer i bloggen räckte inte längre till, tyckte han. Och förresten var han rejält nyfiken på mig vid det här laget. Så nyfiken att han inte nöjde sig med bara bloggkontakt...

Och så hände det som brukar hända när två ensamma själar möts. Två ensamma själar, man och kvinna, som dessutom är årsbarn och kan dela det mesta. Även om det behövdes lite brevväxling, en och annan Stockholmspromenad...och några trevliga foto-utställningsbesök först.

Vilken tur att jag började blogga!

...

Och vi fortsätter att gå på fotoutställningar förstås...

(Marabouparken och fina svartvita bilder av Malick Sidibé)

Farväl...

Min fantastiska mormor har jag ju bloggat om här flera gånger. Nu får hon ett sista inlägg...hon dog nämligen för ett par veckor sedan, stilla i sin säng på äldreboendet.

Men mormor blev 100 år hösten 2011 och bodde hemma själv i sin lägenhet tills hon blev 98, pigg och full av livslust! 

Min mormor och jag hade en speciell relation, jag bodde nämligen mycket hos henne och morfar när jag växte upp. Och hon fortsatte att skämma bort både mig och min bror med allt möjligt långt upp i tonåren. Behövde man en extraslant var det alltid till mormor man kunde gå...

När jag sedan blev vuxen och fick egna barn kom hon ofta farandes hem till mig och lyste upp tillvaron med sin livsgnista och generositet. Att åka buss mellan Söderköping och Norrköping, det var ingen konst för henne - inte ens när hon var 90 år! Mina barn spelade hon kort med så det stod härliga till och innan hon tog bussen hem igen hade hon fixat både stryktvätt och disk, så jag kunde få lite ledigt!

När jag fyllde 50 för fem år sedan fick jag min första digitala systemkamera. Då jag hälsade på mormor fick den följa med. Under tiden vi sörplade kaffe och småpratade om ditt och datt fick jag fotografera. (Och träna kamerainställningar) Och så kom det sig att jag lyckades fånga lite glimtar av mormors sista år hemma själv i sin lägenhet. Bilder som sedan blev till en liten fotoutställning, under en konstrunda här i Östergötland.

Idag har jag letat och tittat igenom mina hårddiskar för att välja ut foton som skall vara med vid begravningen. Det har varit flera timmar av minnen och eftertänksamhet. Liten skvätt har jag gråtit. Men mest har jag suttit med ett leende på läpparna...för min mormor har verkligen haft ett gott liv, tror jag.

Och vad glad jag är för bilderna jag tagit...

Under kastanjeträdet på min gård, Mors Dag 2009.

Det här var en av de första porträttbilderna jag tog på min mormor, och jag hade nog lite tur för det var stressigt för inne stod mamma och ropade att kaffet var färdigt...och mormor var kaffesugen!

Dessutom var det ett uselt kit-objektiv jag använde...

Men mormor gillade att bli fotad och hon tyckte mycket om fotografier. Och hon gillade att läsa om sig själv här i bloggen. Jag visade henne alltid blogginläggen och alla fina kommentarer...och hon brukade skina som solen över det hela.

Nu blir det inte mer foton...men flera lever kvar i cyberrymden! Jag tror hon gillar det.

Länk till mitt mormors-album här på Fs;

http://www.fotosidan.se/gallery/view.htm?ID=316534

Men plötsligt bröt solskivan igenom...

Jag var ju på väg mot bussen till Stockholm, men hade blivit totalt överrumplad av en stad inhöljd i dimma. Vilken häftig start på helgen!

Efter att ha tagit några bilder på Saltängsbron och det dimmiga vattnet, var det dags att gå upp på bron. Det kändes ta mej sjutton magiskt! Dimman rullade fram, ena stunden tjockare än nästa. Det var en vy jag aldrig sett förut. Och det var så vackert. Dovt, lågmält. Och det kändes så stilla.

Men, plötsligt bröt solskivan igenom....och plötsligt skimrade vattenytan till.

Jag knäppte förstås en bild, som inte på något vis kan återge det jag såg...

...

Men, jag hann att se det...jag hann att uppleva lite magi...precis innan jag var tvungen att springa till bussen! 

...

...

Blogginlägg 280

Jag har haft min Fem minuters-blogg här på Fs sedan hösten 2009. Och häromkvällen satt jag och funderade över det här med att ha blogg. Jag gör det då och då. Med mina funderingar följde ett idogt bläddrade tillbaka i mitt eget bloggarkiv. Och jag slogs av hur mycket jag har samlat här.

Här har jag skrivit om min dotters svåra sjukdom och om hennes tillfrisknande. Jag har berättat om min 100-åriga mormor, om hennes strapatser och om vår vänskap. Jag har skrivit om födelsedagar och student. Och visst har jag skrivit lite om kärlek också...om när det plötsligt händer? 

Dessutom tror jag nog att min fotoutveckling finns att finna här bland mina 280 inlägg. Min fotoutveckling och mina fotofunderingar.

...

Bakom växthusplasten...aug 13

...

...

Det här med att ha en blogg, det är ju egentligen förträffligt. Man har ett alldeles eget utrymme att förfoga över ganska fritt. Man har ett eget skyltfönster att visa upp sig i, och en egen debattkolumn om man så vill. Och vartefter man bloggar får man en egen personlig minnesbank...

Men att ha en blogg kan också kännas lite märkligt. Lite tudelat. Lite ensamt, konstigt nog. Tycker jag. Man har den här tomma ytan...med oändligt många möjligheter att fylla.

Och man fyller. Funderar och formulerar, väljer bilder. Man delar med sig av sina tankar, som kan kännas både stora och viktiga för en själv. Sedan ser man sitt blogginlägg fara ut i världsrymden och virvla runt några sekunder, för att tvingas inse - vem sjutton bryr sig?

Ja...vem sjutton bryr sig?

Å andra sidan kan ju vem som helst läsa ens blogg. Möjligheten finns ju faktiskt. Micke Berg, Ulf Lundell, Kungen...

Hursomhelst, jag kommer alltid till samma slutsats när jag har mina bloggvåndor; bloggen är och förblir mest för min egen skull, men jag gillar att ha den. Jag vill fortsätta att fylla det här utrymmet när andan faller på och jag vill fortsätta fylla på min egen minnesbank.

Om än lite då o då.

...

...

Men om Ers Majestät läser min blogg, kan väl Ers Majestät skriva en rad? Eller för all del, Ulf Lundell? Eller ok...Micke Berg...

Jaa, fritt fram för andra också...förstås.

Utan snus försmäktar jag på denna ö...

Så är det!

Eller inte riktigt. Men jag är utan en hyfsat fungerande dator sedan 14 dagar, och det känns verkligen som att jag håller på att försmäkta! Sommarens bildfiler ligger på rad och liksom ropar på mig; vi vill bli omhändertagna...

Men, en halvdan gammal laptop går ju faktiskt i alla fall att knacka fram blogginlägg på. Och så finns ju telefonen. Lite värre är det med de färska bilderna. Men några finns klara sedan tidigare.

T.ex. en och annan bild från Skogskyrkogården där jag varit flera gånger i sommar. Skogskyrkogården som blivit både en oas för mig, och lite av ett fotoprojekt. Ett pågående, fram till nästa sommar tror jag nog. Minst...

...

.

Rent visuellt var det de böljande gräsvidderna och det mäktiga korset förstås, som fångade mig allra först, när jag klev in på Skogskyrkogården i början på försommaren. Korset var det inte lätt att värja sig mot, även om jag inte är speciellt religiös. Det liksom ropade ut att här är ingen plats vilken som helst...

...

.

När jag sedan kom upp till Skogskrematoriet och de tre kapellen var det förstås arkitekturen som fick mitt hjärta att slå lite snabbare. Arkitekturen, utsökta detaljer och massor av tydliga linjer, vackert välvda och väldigt räta...Vilken fröjd för en som jag!

...

Fortsättning följer vartefter...

..

...

...