Men plötsligt bröt solskivan igenom...

Jag var ju på väg mot bussen till Stockholm, men hade blivit totalt överrumplad av en stad inhöljd i dimma. Vilken häftig start på helgen!

Efter att ha tagit några bilder på Saltängsbron och det dimmiga vattnet, var det dags att gå upp på bron. Det kändes ta mej sjutton magiskt! Dimman rullade fram, ena stunden tjockare än nästa. Det var en vy jag aldrig sett förut. Och det var så vackert. Dovt, lågmält. Och det kändes så stilla.

Men, plötsligt bröt solskivan igenom....och plötsligt skimrade vattenytan till.

Jag knäppte förstås en bild, som inte på något vis kan återge det jag såg...

...

Men, jag hann att se det...jag hann att uppleva lite magi...precis innan jag var tvungen att springa till bussen! 

...

...

Ett blekt inlägg...

Även jag klev ut i dimma i lördags morse. En sällsynt envis dimma som inte löstes upp med solen, utan höll sig kvar. Den kändes väldigt spännande att leta sig ut i, även om jag inte riktigt hade tid med den. Jag skulle nämligen med en buss till Stockholm på morgonkvisten.

Men jag fick en dimmig promenad ned till busstorget, och hann att ta några bilder i flygande fläng.

Bitvis var dimman inte särskilt fotovänlig dock. Den var lite för kompakt. Och det kändes som det behövdes lite tydliga linjer och fält som skar igenom för att det skulle bli intressanta bilder. Som en mörk bro till exempel.

Men jag missade också exponeringen när jag skulle försöka fotografera bron, särskilt från långt håll. Kanske var jag lite för stressad, eller för ivrig att passa på när det kom en människa, tidspressad som jag var. Eller också kanske man måste tänka lite annorlunda när man fotograferar i dimma? Bilderna blev ganska brusiga eller rejält brusiga som den jag valt att lägga som tumnagel... (Men jag gillar den brusiga brobilden iaf.) Man får väl låta den vara liten...

Och hoppas på fler dimmiga morgnar...och att man lärt sig något mer om fotografering?

Saltängsbron 7/9-13

...

...

Blogginlägg 280

Jag har haft min Fem minuters-blogg här på Fs sedan hösten 2009. Och häromkvällen satt jag och funderade över det här med att ha blogg. Jag gör det då och då. Med mina funderingar följde ett idogt bläddrade tillbaka i mitt eget bloggarkiv. Och jag slogs av hur mycket jag har samlat här.

Här har jag skrivit om min dotters svåra sjukdom och om hennes tillfrisknande. Jag har berättat om min 100-åriga mormor, om hennes strapatser och om vår vänskap. Jag har skrivit om födelsedagar och student. Och visst har jag skrivit lite om kärlek också...om när det plötsligt händer? 

Dessutom tror jag nog att min fotoutveckling finns att finna här bland mina 280 inlägg. Min fotoutveckling och mina fotofunderingar.

...

Bakom växthusplasten...aug 13

...

...

Det här med att ha en blogg, det är ju egentligen förträffligt. Man har ett alldeles eget utrymme att förfoga över ganska fritt. Man har ett eget skyltfönster att visa upp sig i, och en egen debattkolumn om man så vill. Och vartefter man bloggar får man en egen personlig minnesbank...

Men att ha en blogg kan också kännas lite märkligt. Lite tudelat. Lite ensamt, konstigt nog. Tycker jag. Man har den här tomma ytan...med oändligt många möjligheter att fylla.

Och man fyller. Funderar och formulerar, väljer bilder. Man delar med sig av sina tankar, som kan kännas både stora och viktiga för en själv. Sedan ser man sitt blogginlägg fara ut i världsrymden och virvla runt några sekunder, för att tvingas inse - vem sjutton bryr sig?

Ja...vem sjutton bryr sig?

Å andra sidan kan ju vem som helst läsa ens blogg. Möjligheten finns ju faktiskt. Micke Berg, Ulf Lundell, Kungen...

Hursomhelst, jag kommer alltid till samma slutsats när jag har mina bloggvåndor; bloggen är och förblir mest för min egen skull, men jag gillar att ha den. Jag vill fortsätta att fylla det här utrymmet när andan faller på och jag vill fortsätta fylla på min egen minnesbank.

Om än lite då o då.

...

...

Men om Ers Majestät läser min blogg, kan väl Ers Majestät skriva en rad? Eller för all del, Ulf Lundell? Eller ok...Micke Berg...

Jaa, fritt fram för andra också...förstås.