Sexton och noll tre

Har skuggan en själ var det någon som undrade igår...tjaa, vem vet...den här skuggan verkar i alla fall hungrig...

"Vad är det på menyn idag då..."

 (slarvigt uppstädad version)

MELLAN TIO OCH ELVA

"På väg ned mot city...var är du, baby?"

"Hallå jag är på väg, älskling..."

"...jag är också snart på väg, suck...(älskling)"

Noll åtta noll noll

Väntar på morgonkaffet...

SÅ LITE DET KAN BEHÖVAS

Hoppet är det man lever på, eller hur? I alla fall när man har nära och kära som inte mår så bra.

Och oftast så finns det där, hoppet alltså...men inte alltid. En del dagar är man lite ledsen, så är det bara. Och hoppet verkar ha gått och gömt sig...

Då är ens medmänniskor viktiga.

Idag var det  en granne som såg min vissna uppsyn. En granne som jag inte alls känner väl...men som kanske vet ett och annat om livet...och förmodligen har ett stort hjärta. Efter några artighetersfraser och vi passerat varandra ropade han ljudligt tvärs över gården; "Lena...hoppet för faan...plocka fram det...det är ju det man lever på!"

Och tänk, genast blev dagen gladare, genast såg jag Kastanjeträdets oerhört vackra blad och genast bestämde jag mig för en höstpromenad.

En omtänksam granne korsade min väg...mer behövdes inte för att hoppet skulle vakna igen.

Och det oerhört vackra höstlandskapet fyllde på...med hopp, nytt hopp.

Hälsningar Lena.

SVART KATT I SOLENS SKEN IGEN...

På något konstigt sätt blev mitt blogginlägg raderat...Här kommer det åter igen...fast utan alla fina kommentarer...suck... (Så alla ni som redan läst, jag ber om ursäkt!)

Plötsligt när jag satt där stilla för mig själv på en bänk i solens sken...så dök den upp; den svartaste och den finaste katt jag sett. Tvärr var den inte alls särskilt intresserad av mig och min kamera...utan slank snabbt iväg bort i höstlandskapet igen.

Hälsningar Lena.