SÅ LITE DET KAN BEHÖVAS
Hoppet är det man lever på, eller hur? I alla fall när man har nära och kära som inte mår så bra.
Och oftast så finns det där, hoppet alltså...men inte alltid. En del dagar är man lite ledsen, så är det bara. Och hoppet verkar ha gått och gömt sig...
Då är ens medmänniskor viktiga.
Idag var det en granne som såg min vissna uppsyn. En granne som jag inte alls känner väl...men som kanske vet ett och annat om livet...och förmodligen har ett stort hjärta. Efter några artighetersfraser och vi passerat varandra ropade han ljudligt tvärs över gården; "Lena...hoppet för faan...plocka fram det...det är ju det man lever på!"
Och tänk, genast blev dagen gladare, genast såg jag Kastanjeträdets oerhört vackra blad och genast bestämde jag mig för en höstpromenad.
En omtänksam granne korsade min väg...mer behövdes inte för att hoppet skulle vakna igen.
Och det oerhört vackra höstlandskapet fyllde på...med hopp, nytt hopp.
Hälsningar Lena.
Rätt vad det är smäller det till och allting känns annorlunda.
Visst kan hösten va underbart vacker om man har rätt ögon med sig
//Leffe
Tack för kommentaren. / L
Ja, hoppet försvinner ibland och då blir det riktigt mörkt och tungt. Ett ord från en medmänniska är alltid bra för då känner man sig inte så ensam längre...
Livet är som en berg & dalbana....det går upp och ner....det gäller att njuta av utsikten när man är uppe på toppen och berusa sig med fartvinden som sveper omkring en när det är nerförsbacke. För när man är där nere i dalgången....då är det oftast mörkt och ensamt .
När man är där nere så är man benägen att hålla med Strinberg....Det är synd om människorna.
Nej, usch, nu blev jag lite djup här, sorry !
MVH Lena