Finns du där ute någonstans Gud?

Tåget rör sig framåt, utanför fönstret susar livet förbi. Jag ser att det är vår där ute. Men jag kan inte riktigt känna det.

Jag har nyss lämnat hemmet, mina söner och lite vanligt frukostbestyr och...vardagen. Jag har lämnat det glada och det självklara. Jag är på väg till min dotter på lasarettet...jag är på väg till det oerhört svåra och det ofattbara...

Men ännu så länge sitter jag här i tågvagnen mitt i mellan dessa två världar och ser livet och våren fara förbi...Jag sitter med min tystnad och jag försöker förstå.

Finns du där ute någonstans Gud? Jag behöver dig...

I helgen har min yngsta son blivit både döpt och konfirmerad. Allt på eget initiativ. I kyrkan var det liv och glädje och ungdom och hopp och mycket prat om Gud.

Min son tycks ha lyckats med det som jag inte klarar...han vill ge Gud en chans.

Jag tittar ut på allt det vackra som susar förbi. Gud finns överallt, sa man i kyrkan. Kanske det ja...

Jag vill också kunna släppa in Gud i mitt liv, men jag får inte ihop det. För mig går det bara inte...

Jag har svårt för det övernaturliga helt enkelt.

Men jag skulle behöva en Gud nu...han skulle gärna få skänka mig lite styrka, och han skulle banne mig få stå till svars!

 (Bilderna tagna här om dagen på tåget mellan Norrköping-Linköping)

Hälsningar Lena.

BLOGG NUMMER 100

God förmiddag, det är lördag...och med stor förvåning konstaterar jag att det här blir mitt 100e blogginlägg...Jag har alltså redan hunnit med att publicera 99...hur har det gått till? Ja hur i all sin dar har det gått till??? 

Och vad har jag publicerat för hopkok och för vem och till vilken nytta?

Svaret på denna fråga finns möjligen skrivet i stjärnorna, vilket nog är tur för mig! Men en sak vet jag; så länge som jag bloggar så lever jag, (ett trendigt uttryck värt att fundera över!)...och jag bloggar oförskräckt och hej vilt främst för att jag helt enkelt inte kan låta bli. Det är ju ren och pur glädje att sitta och trycka lite på tangenterna och se vad som växer fram på skärmen...rappakalja eller inte, till nytta eller inte...

Och har man väl börjat blogga så är det väldigt svårt att sluta...nya inlägg bara ploppar opp inne i mitt huvud och har jag inte skrivit på några dagar så liksom ropar tangentbordet efter mig...

Lägg sedan till det där med att det är lätt att kombinera sin skrivarklåda med sitt fotointresse...och att man lätt som en plätt kan stoppa in lite egenproducerade bilder här och var...som lök på laxen...

Ja, det säger sig självt, man är fast som bloggare! Idag och imorgon, amen.

Jag är det i alla fall...

(Himmel och pannkaka...var det bloggare jag skulle bli när jag blev stor?)

Snabbfotografering häromdagen ett stenkast hemifrån...gillar väggen!

Och ibland kan det kännas skönt att bara stå stilla på ett ställe.

Hon såg mig inte ens... 

 Gentlemän ute och går i vårsolens sken!

Och förresten...vem kan sluta blogga när man får så fin respons, från er kära Fs-medlemmar.... med så många härliga kommentarer och hälsningar!

Dessutom blir man ju så inspirerad när man läser alla andra trevliga bloggar...så, det vore väl synd att sluta nu, vid 100...

Hälsningar Lena.

Hopp och styrka sprids som ringar på vattnet...

Efter chocken och alla tårar börjar livet långsamt bli någorlunda begripligt igen. Det nattsvarta som man kände först är inte enbart ett kompakt mörker längre, utan där finns även ljusa strimmor...

...och en gnutta hopp! Både hos mig och hos Emelie...

Och även vardagen på lasarett går vidare...med livets små göromål... 

"Underbart att få tvätta och blåsa håret igen"...tycker Emelie.

Bilder från i dag 22/4 -10

Universitetssjukhuset i Linköping.

(Dit Emelie flyttade i veckan.)

Under tiden lägger vi pussel Emelie och jag och övriga vänner och bekanta. Vi försöker att förstå och inse. Vi försöker att föreställa oss hur livet och vardagen för en 27-åring kommer att se ut när man har njurar som slutat fungera och kommer att behöva dialys 20 timmar i veckan...kanske flera år framåt. I väntan på en ny njure.

Tack förresten alla Fs-medlemmar som skickat hjärtliga hälsningar och styrkekramar...dessa hälsningar har verkligen berört och stärkt mig...

...och jag tror att hopp och styrka sprids som ringar på vattnet...eller hur?

Hälsningar Lena.

Dags att ta fram cykeln!

När jag växte upp var det ett säkert vårtecken när folk äntligen började att plocka fram sina cyklar ur källarförråden... Tänk vilken härlig känsla det var att dra fram sin gamla Crescent och att få börja tvätta bort källardammet och smörja upp kedjan... 

(För inte cyklade man vintertid, inte...neej vintertid promenerade man eller om det var snötäcke och osandat ja då kunde man ta sparken...så även i Östergötland för 40 år sedan!)

Nu för tiden är det ju inte riktigt på samma sätt...nu cyklas det året om, även i snöslask.

Men för mig hör våren ihop med cykling...och när jag tog en kort fotopromenad runt kvarteret igår, så vimlade det av cyklande cityfolk...stora som små...

Så för mig är alla cyklande människor ännu ett vårtecken! Tro det om ni vill...en dag som idag...

Illröd tröja som cyklade supersnabbt...

så snabbt att bilden blev sådäääär...

Lite vingligt var det här...och inte så snabbt, skönt!

Den här cyklande tjejen passade verkligen in här i omgivningen...

Hem från jobbet...och mot middagen!

Så trots dagens väder...ta en cykeltur...känn aprils nyckfulla vindar bitandes i kinderna,

ät en glass om du är djärv...eller avsluta cykelfärden med en kopp med varmt kaffe!

Hälsningar från Lena.

Var får jag egentligen fotografera?

Att fotografera i mina egna kvarter, det gillar jag. Förmodligen pga att jag är lite lat. Men inte bara därför... utan jag ville lära känna min närmiljö bättre...och jag vet inget bättre sätt att göra det på, än genom en kameralins...

...och jag vet inget roligare sätt heller...

På så vis har jag nyupptäckt mina gamla kvarter...och jag känner mig nästan lycklig över det.

Några stenkast hemifrån;

Men nu har livet ju tagit en annan vändning i min familj, och den närmaste framtiden kommer jag att pendla dagligen mellan Norrköping och universitetssjukhuset i Linköping, dit min dotter nu har flyttats. Då kommer jag att åka tåg, och då tänkte jag att man kanske kunde vidga sina jaktmarker lite...fånga ett och annat på vägen kanske...

Men, då dök det genast upp en massa funderingar på var någonstans det egentligen är tillåtet att fotografera...???

När jag gick med på Fs här för ett år sedan hittade jag så bra information om vad lagen säger om detta, någonstans bland allmänna frågor tror jag att det var, men nu kan jag inte hitta den informationen längre...kanske har jag tittat dåligt?

Jag har förstått att man har ganska stora rättigheter som fotograf här i Sverige och att det finns något som säger att man får fota vad och vem man vill på allmän/offentlig plats...eller?

• Men vad är allmän/offentlig plats?
• Får man fotografera inne på järnvägsstationer? Får man fota inne på ett tåg?
• Får man fota inne i ett köpcentrum/affär?
• Är det tillåtet att fotografera inne på ett café, utan ägerens tillstånd?

Finns det någon som kan hjälpa mig att räta ut detta åt mig, så blir jag väldans tacksam. Jag vill inte ge mig på att fotografera utan att veta att jag har min fulla rätt...

Jag har varit hemma i sängen dunderförkyld nu några dagar, men imorgon bär det iväg till Emelie. Hon mår både bättre fysiskt och psykiskt, och vi båda börjar inse att det gäller att ställa in sig på en lång väntan för Emelie, för att få en ny njure. Närmast kommer flera undersökningar och utredningar att sättas igång.

Så småningom måste Emelie försöka acceptera och inrätta sig vid ett liv, med dialyser tre gånger i veckan. Förmodligen flera år framöver...

Hälsningar Lena.