Ibland kan jag känna mig som en riktig tjuv...

Jag brukar nog inte ägna mig åt det som kallas gatufoto - egentligen. Men mina jaktmarker är i stan  - jag gillar huskroppar, betong, glas och snygga linjer. Och där mellan husväggarna finns det förstås människor. Som också känns intressanta, och ibland hamnar i focus av min kamera. För det mesta är det bara trevligt, och jag får ofta positiva reaktioner på mitt fotande. Många är nyfikna och jag har också varit med om riktigt spännande möten. Men många stressar helt enkelt bara förbi, förstås...

Men, ibland kan jag känna mig som en riktig tjuv, på jakt efter ögonblick. Ögonblick från andras dyrbara liv. 

Den känslan kan ramla över mig vid tillfällen då jag varit för snabb och höjt min kamera...och sedan sett oro eller ogillande i någons blick. Det händer inte ofta, men det händer. Och ibland när jag sitter hemma vid datorn, - som nu, och just tittar på mina infångade okända människobilder - kan jag få moraliska/etiska funderingar.

- Visst jag är på offentlig plats, jag står synligt med min kamera... och jag brukar försöka använda känslan, försöker vara varsam...men, ändå, jag vet inget om de här människorna egentligen. Jag har bara fångat något nanoögonblick ur deras liv och fått en bild som jag sedan är ägare till. En bild som jag kan rumstera om lite hur jag vill, och som jag kan kasta ut till offentlighet. En bild som sedan kanske hamnar i en hårddisk, redo att användas på nytt igen om tio år i något helt annat sammanhang.

Med den digitala utvecklingen och med bättre kamerafunktioner i mobiltelfonerna, och med draghjälp från Facebook och liknande har vårt fotande och synen på bilder snabbt förändrats. Väldigt snabbt tycker jag. Många lyfter inte ens på ögonbrynen när man håller upp en mobiltelefon för att ta en bild, och människor med digitalkameror syns överallt. Bilder har blivit lite av slit och släng...

Många tycker att det är en trevlig utveckling, men jag tror också att många känner sig rädd för den. Och alla vill inte bli infångade säkerligen och hamna i min hårddisk.

När man går omkring sådär på gott humör och känner fotoinspiration och kanske till och med har en speciell fotoidé man vill förverkliga, då är det lätt att man blir väldigt koncentrerad på just - att få till bilder. Och lätt att man glömmer bort de mänskliga aspekterna...vilket inte låter klokt, men jag har känt det flera gånger; man kommer in i ett bildtänk, och koncentrationen stannar liksom där.

Men mer och mer har jag börjat fundera på det här med foto-etik. Jag vet inte om yrkesfotografer har det i kroppen på ett annat sätt, eller om det kanske är individuellt. Men ju fler vi blir som springer omkring och fotograferar i tid och otid överallt, ju viktigare är det kanske att fundera på balansgången mellan att "få bilden" och känna in om det verkligen är läge. I synnerhet om vi vill ha kvar den ganska generösa lagen om fotografering på offentliga platser, och...för att slippa en växande misstänksamhet från fler och fler människor på gator och torg.

Och nu får ni ursäkta, men jag slänger in två gamla bilder här - bara för saken skull , idag känns det som mina funderingar är viktigast.

Tjuvfångad - har ingen aning om vem det är

Lovligt fångad - efter att jag frågat...

men jag har i alla fall ingen aning om vilka jag har fotat...

Oetiskt?

(och heller ingen aning vem...)

Hälsningar Lena

2011-10-04 19:13   Mats Alfredsson

Hej Lena. Jag läser dina tankar med stort intresse. Ibland har jag tänkt liknande tankar, men de har aldrig stannat kvar särskilt länge. Jag vill gärna se det i ett större perspektiv. Precis som att vi älskar och värdesätter gatufoto från äldre tid (eller det räcker att gå tillbaka till 80-talet) så är jag övertygad om att dagens gatufoto kommer att vara otroligt värdefullt för framtidens generationer. Bilder där man på ett osminkat och ej arrangerat sätt visar verkligheten. Egentligen handlar det om all bildupptagning, inte bara stillbild. Risken är ju precis lika stor att exempelvis TV4 är ute och gör reportage om shopping mitt inne i Göteborg och under de sekunder som kameran rullar passerar massor av människor som aldrig blivit tillfrågade om de vill vara med. De bara finns där just då, kanske med någon de inte borde synas med. Det är ju så vår tryckfrihetsförordning gudskelov ser ut. Motsatsen är att de skulle bli tvingade att fråga samtliga som syns, vilket knappast skulle vara möjligt. Den nya lag man just nu diskuterar är ju i första hand till för att komma åt fotografer som "ämnar att kränka med sina bilder", som ex foto i duschar, omklädningsrum m m. Dessvärre kan den orsaka missuppfattningar, om vad som är lagligt, som i vissa fall kommer att skapa problem för oss som utövar gatufoto, men även för alla pressfotografer. Har tänkt de där tankarna om att fråga i förväg, men tyvärr faller ju de flesta äkta ögonblick just i den stunden. Magin försvinner och det är inte längre den typ av gatufoto som jag älskar att njuta av. En intressant fråga som ofta dyker upp är om det är svårare med gatufoto i Sverige jämfört med utomlands. Ibland kan jag tycka det. De gånger jag mötts av misstänksamhet är oftast här hemma och jag har ingen aning om varför. Jag beter mig på exakt samma sätt som i London, Berlin, Palermo, New York eller Chicago. Eller är det helt enkelt så att ju större städer man befinner sig i desto mer acceptans. Det som triggar är att man allt oftare möts av det där skrattet eller leendet efter att bilden är tagen. Precis som du själv skriver .Utan att man har frågat i förväg. Men lika ofta, eller oftare, tas bilden utan att personen har sett något. Många gånger går det inte ens att fråga, för allt är över på en sekund och personen befinner sig någon helt annanstans. De bilderna måste få fortsätta att finnas och jag skäms inte för att jag tagit dom (utan lov). För är det egentligen värre att bli avbildad på gatan idag, jämfört om man hade vandrat på Stockholms gator i mitten av 50-talet? Nej, nu tror jag att jag har svamlat nog. Tack Lena för ett mycket intressant blogginlägg och sköna bilder.

Besvara

Svar från Lena Eriksson 2011-10-04 22:55

Hej! Blev glad för ditt svar, det för mina tankar vidare...
Jag fotar ju en del främst här i Norrköping, och jag gillar verkligen stadsmiljön...och handen på hjärtat, det man är ute efter det är ju att fånga någonting speciellt, fånga ögonblicket. Utan att ha ändrat eller påverkat något. Det är väl oftast så det går till även för mig...men jag brukar många gånger bli upptäckt, ibland precis vid fotoögonblicket... - jag har inte så mycket träning ännu! :) Om jag har tur, efteråt...eller inte alls.

Och oftast har jag inget problem med det hela, jag vet mina rättigheter, och jag gillar det jag gör...och jag vill fortsätta så...

Men då och då har jag känt att man hamnat i situationer när man ser i människors ansikten, det kanske finns sorg eller rädsla med etc...att man inte borde ha tagit denna bild som man precis knäppt.
Det är då funderingarna kommer.
Kanske ännu mer eftersom jag bara fångar in för mitt eget höga nöje skull...jag är inte ute på något viktigt uppdrag - förstår du vad jag menar? Mitt höga-nöje-värde ställs mot värdet för en okänd människa att få slippa...

Som jag redan har sagt så har jag gatufotat väldigt lite, kanske man finner rutiner och utvecklar sin känsla...men jag tror ju ändå att man måste ha med sig lite lyhördhet och ett hjärta någonstans - även i sin iver att fånga!
Nu skall inte JAG svamla mer.. :)... timmen är sen, men jag har i alla fall fått lite råg i ryggen av din kommentar. Och...kanske även mina höga-nöjes-bilder bli viktiga dokument en dag...- vem vet?
// Lena

Svara