Hallå där...är du spion, eller ..???

Jag...spion? Jaa, det kanske vore något...då skulle jag ju kanske kunna tjäna lite pengar på mitt fotograferande...men det sa jag inte till den barskt stirrande herren som hade dykt upp två meter från mej. Jag höll som bäst på att fotografera rätt in i det stora fönstret i den gamla byggnaden tvärs över Arbetets museum. Troligen finns där nu kontor och något tryckeri eller så...men det var ju helt ointressant för mej...det som intresserade mej var ju de vackra speglingarna av Strykjärnet...I dag var det helt rätt ljus, och jag hade stått där en bra stund med kameran riktad rakt in i fönsterrutan i den gamla fabriksbyggnaden...Nu när jag vände mej mot rösten stod där inte bara en herre, utan ytterligare tre stycken. De stod en liten bit längre bort och rökte och tittade på mej med intresserade blickar...och han bredvid mej hade alltså undrat om jag är spion...

Jag kunde inte låta bli att skratta ganska hjärtligt...jag insåg ju direkt hur konstigt det hela måst sett ut med mej fotandes rakt in i fönstret. Inte i en minut, utan snarare i tio minuter...det gällde att få rätt vinkel och inte få med en moppe som stod parkerad en bit bort...så jag hade trixat ganska mycket, ett litet steg till vänster, två steg bakåt och så lite till åt vänster...så försökte jag med lite större bländare, näpp, blända tillbaka...jaa, ni förstår nog. Dessutom var jag för tillfället iklädd svarta skor svarta byxor och svart lång kappa, endast en limegrön halsduk vittnade emot att jag faktiskt var iklädd riktiga spionkläder....

"Har ni inte sett hur vackert Strykjärnet speglar sej i den stora rutan" frågade jag glatt? Då var det den barskt stirrande herrens tur att skratta..."Speglingar???? Ha ha haaa...det är inte för oss vanliga döda...sånt ser inte vi!"

Rakt in i fönsterrutan...spioneri?

Campusbyggnad med spännande glasväggar...

...och med dekorativa serier på väggarna.

Fönsterspegling på hög höjd!

Ser trevligt ut...schackspelare inne i Stadsbiblioteket.

Hälsningar från Lena.

2009-10-04 10:39   cecber

Hehe, kul berättelse :0) Det är inte alltid så lätt att vara fotograf. Jag har lite svårt för det i stan just för att det känns som att man måste förklara sig, lättare i naturen!

Besvara

Svar från Lena Eriksson 2009-10-04 10:46

Kul att du gillade min berättelse...helt sann, hände för ett par dagar sedan...Jag känner att vissa dagar måste man stålsätta sej för att komma ut i stadsmiljön och fotografera...men kommer jag bara i gång försvinner rädsla, och lusten och det roliga tar helt över...tid och rum och vanligt folkvett försvinner...nästan i alla fall.../ L

Svara

2009-10-04 12:11   kokkaffe

Ibland ser man nog lite suspekt ut när man är ute o fotar. Och skulle man gå omkring och oroa sig över hur man såg ut och betedde sig med kameran så skulle man aldrig våga gå ut och fota alls! De är så otroligt lätt att försvinna i sitt fotande, som när man läser en bok och världen runtom försvinner. De är inte förrän någon öppnar munnen som man upptäcker att folk tittar konstigt på en. Men de hjälper massor att ha systemkamera. Skulle ja varit spion skulle ja nog välja något mer diskret både i utrustningsväg och position. Ja tycker de är synd att inte fler öppnar munnen istället för bara stirra.

Besvara

Svar från Lena Eriksson 2009-10-04 17:40

Hej..jaa visst är det tur att man försvinner bort i sin egen foto-värld när man är ute...men som du säger, skulle vara väldigt roligt om folk kom fram och frågade mer och småpratade i stället för att bara stirra...men, som tur är det ju så himla kul att vara ute å fota så det överväger...stort!!!
Tack för att du tittade in på min bloggsida! / L

Svara