Friskt vågat hälften vunnet!

Måndag strax efter ett, och jag har lunchrast trettio minuter. Springer in och hämtar den inlåsta kameran och ger mej ut i okänd förortsterräng...Jag befinner mej i Navestad, närmare bestämt i Guldringens bostadsområde och går med bestämda steg mot ringens mitt. Framför mej ser jag gräsmattor och slingrande asfaltsgångar, stenlandskap, en och annan fontän och små lekplatser utspridda...säkert noga planerat. Jag provar att fotografera en av fontänerna och så lite vackert ogräs som envist växer mellan stora bummelstenar...njjaaeeee...inget vidare...min blick söker längre bort och jag ser en liten grön oas av träd. Under träden finns ett par bänkar och på två av dessa bänkar sitter det tre gummor av okänt ursprung....men gud vad de ser fina ut...de bara sitter, pratar inte...de ser ut att bara vänta...hjärtat slår till och jag vet direkt att dem vill jag fotografera!

Tittar hastigt på klockan och konstaterar att jag har sjutton minuter kvar på rasten....överlägger med mej själv hur jag ska bära mej åt, ska jag våga smygfotografera dem..eller...Tar hastigt två knäpp sådär lie i halvsmyg på dem, och fortsätter sedan fotografera terrängen....närmar mej ytterligare... försiktigt och fortsätter hela tiden "fotografera" (utan att trycka av) precis vad som helst runt dem, nu har jag blicken hela tiden på mej...En av kvinnorna drar sej undan så nu är det bara två kvar...(Snälla sitt kvar!) Hjärtat bultar och jag känner mej lätt knäsvag, men sedan fattar jag mod, ler stort och pekar på dem och ömsom min kamera och frågar om jag får ta en bild...???? (Snälla!!!!)  De nickar jakande och åtminstone en av dem ler lite....Så jag knäpper hastigt tre bilder, ler jättestort igen och inser samtidigt att jag måste springa tillbaka till jobbet...bums!

 Friskt vågat hälften vunnet !!!!... tänker jag medans jag småspringer bort till den förskola som jag för dagen arbetar på.

När jag går och lägger mej sedan på kvällen känner jag mej väldans nöjd med mej själv. (Vilken skön känsla att kunna göra det!) Men, det är inte bilderna i sej själva som gör mej nöjd...utan att jag har vågat att ta dessa bilder, att jag har vågat att fråga för mej helt okända kvinnor (som dessutom såg ganska barska ut!)...och att jag dessutom med klappande hjärta har fått till tre fyra bilder som i alla fall inte var oskarpa och superdåliga....

Jag känner att jag har växt lite...någon halv centimeter...

Hälsningar Lena.

2009-09-30 08:57   Tyri

Så duktig du var grattis:o)))))
MVH synnöve

Besvara

Svar från Lena Eriksson 2009-09-30 10:09

Precis.. kände mej lite duktig då...det är kul, det får man leva på några dagar! Tack för kommentar och för att du läst min blogg.../ Lena

Svara