Åttonde december.

Här kommer en alldeles sann saga. Den börjar lite sorgligt, men den slutar bra. Som sagor skall göra!

.

"Vilket elände! Den unga kvinnan, med de icke fungerande njurarna tappade vikt i rask takt och mådde illa mest hela tiden. Men tyvärr kunde hon inte tänka sig att äta något av det sjukhuspersonalen erbjöd. Det gick bara inte. Personalen hade sprungit in och ut hela kvällen och erbjudit snabbmat från mikron. Men, hon ville bara ha en enda sak; varma skinkmackor från en riktig ugn, inga degiga mackor eller piroger från mikron.

Men vad spelade det för roll? Mackor eller inte. Det här var andra gången som hennes liv hängde i en skör tråd. Hon hade tillbringat månader och åter månader på sjukhus sedan hon föddes, och som elvaåring hade hon genomgått en hjärttransplantation. Nu låg hon här igen på en djävla sjukhussal med slangar överallt i kroppen och behövde en ny njure. Och var hittar man en sån? Kanske var det faktiskt inte meningen att hon skulle leva? Synd att avdelningen hon låg på, bara var någon våning upp. Annars hade hon kanske kunnat öppna ett fönster och hoppat. Bara gjort slut på allt...

Bredvid sjuksängen, satt den unga kvinnans mamma. Där hade hon suttit, mer eller mindre, nu i fjorton dagar och hållit sin dotter i handen. Det var en luttrad mamma, men nu var hon rädd på riktigt. Hon kände inte igen sin dotter. Det fanns ingen kämpaglöd kvar i den tunna kroppen, och hon behövde få mat i sig! Kunde det vara så svårt att få fram två varma skinkmackor, på ett stort universitetssjukhus?

Plötsligt, fick de sina tankar avbrutna, båda två, när nattpersonalen kom in och presenterade sig. Det var den unga trevliga sjuksköterskan Martin som skulle ta vid och ta hand om dottern. Alltid något, tänkte modern, honom gillade dottern! Martin småpratade lite med dem båda och tog en ny temp på dottern. Sedan fick han höra om drömmen om de varma skinkmackorna.

Trettio minuter senare hände ett under....

Sjuksköterskan Martin klev in i den lilla salen, bärandes en silverfärgad bricka. På den fanns en assiett med inte mindre än tre varma, frasiga, skinkmackor, gratinerade i personalmatsalens ugn. På brickan fanns också ett glas med saft, men inte upphällt i ett av de vanliga repiga sjukhusglasen utan i ett stort ståtligt vinglas. På brickan fanns också två hopvikta servetter med rosor på. Och en kopp kaffe till mamman.

Dottern log för första gången på flera veckor...och slukade mackorna, en efter en, utan att må det minsta illa. Mamman, däremot var tvungen att gråta en stund innan hon kunde dricka sitt kaffe.

.

Drygt ett år senare, njurtransplanterades dottern. Hennes pappa kunde donera en av sina njurar, och allt gick bra. Dottern och Martin höll hela tiden kontakt med varann, och för två år sedan flyttade de ihop, i en fin lägenhet i Linköping.

Snipp, snapp, snut...."

.

.

Jag ville skriva den här berättelsen eftersom jag tidigare berättat om när min dotter var sjuk, och omkring njur-transplantationen. Jag har ju bloggat här på Fotosidan ett tag nu....

En annan dag blir det mer fotorelaterade krumelurer! Lovar!!!

.http://www.fotosidan.se/blogs/femminuter/finns-du-dar-ute-nagonstans-gud.htm

http://www.fotosidan.se/blogs/femminuter/tur-i-oturen.htm

2014-12-08 07:49   fdmm

Det var en fin berättelse med lyckligt slut på flera sätt. Sådant här är skönt att läsa om i en värld som annars mest verkar bestå av elände, tack för härlig läsning o ha de gott!

Besvara

Svar från Lena Eriksson 2014-12-08 18:45

Det är roligt att berätta sanna historier, med lyckligt slut....

TACK för besök och kommentar!

Svara

2014-12-08 11:35   Marianne Bengtsson Rosander

O, vilken fantastisk berättelse, som ger mig ståpäls ( som Gunde sa) Kanske det känns lite extra eftersom jag själv suttit vid min hjärtsjuka dotters säng i dagar och nätter, sjungandes på alla visor jag kunde komma på.Hon var tyvärr för liten och klen för operation.
Njursjukas situation känner jag också igen, illamåendet, som alltid ligger där , som en påminnelse att man inte är frisk . Mat, som inte smakar alls och längtan efter sån´t som man egentligen inte får äta. Där befinner jag mig i dag, i ett ingemansland mellan transplantation och nåt annat. Försöker leva dagarna fullt ut.
Så skönt att din berättelse fick ett lyckligt slut. Det känns bra
Ha det gott
Marianne

Besvara

Svar från Lena Eriksson 2014-12-08 18:50

Verkligheten överträffar ofta dikten var det någon som sa...
Jag tyckte att det var roligt att få berätta den här historien efter det elände jag tidigare berättat om, här i bloggen.

Tråkigt att höra att det inte ordnat sig för dig ännu, kan du ha dialys hemma? En jobbig bit det där...
Hoppas det ordnar upp sig för dig, snart!

TACK för besöket och för din kommentar!
Ha det så bra du kan!!!

Svara

2014-12-08 14:52   Khalad

Helt underbar historia och med en otroligt fin bild till. Jag blir både glad och varm i hjärtat av den bloggen!/ Björn T

Besvara

Svar från Lena Eriksson 2014-12-08 18:56

Så roligt att jag kunnat beröra lite åt det positiva hållet... :)
Visst är det härligt med sannsagor som slutar lyckligt...

TACK Björn för besök och rader!

Svara

2014-12-08 15:47   PÅK

Fin berättelse som skönt nog slutar bra. Fina dokumentära bilder, som så många andra jag ser i dina blogginlägg.
Mvh
/Per

Besvara

Svar från Lena Eriksson 2014-12-08 18:58

Visst är det skönt att den slutar bra!!!! :) Det är jag så lycklig för.
Glad blir jag också för bildberöm..jag slickar i mig såhär på måndagskvällen, trött efter jobbet...

TACK för besök och rader!

Svara

2014-12-08 17:05   pic-tor

Så fint skrivet Lena och vad roligt att allt ordnade sig för din dotter. Jag har länge undrat hur din dotter hade det. Fin, avslappnad bild på din dotter och Martin i lägenheten.

Besvara

Svar från Lena Eriksson 2014-12-08 19:08

Du är inte ensam, fler har undrat...
Jag har länge velat berätta den här berättelsen här i bloggen...men det behövdes tydligen någon liten extra knuff för att få det gjort. Jag besökte min dotter igår, som du ju såg på Fb...och efter timmar av prat, och ett och annat minne som förmodligen dök upp....så kom jag ihåg det hela igen, och det var lätt att få ur mig historien igår, ensam hemma sedan vd laptopen.

TACK Torbjörn för besök och kommentar!

Svara

2014-12-08 17:10   Dubbelolle

Vackert o gripande med fina bilder, LO

Besvara

Svar från Lena Eriksson 2014-12-08 19:09

TACK LO för besöket och raden! Kul att du gillade!!!

Svara

2014-12-08 17:49   Ingemar Svensson

Phu, utan det lyckliga slutet så hade det varit tungt att lämna din blogg idag. Mycket bra Lena!

Besvara

Svar från Lena Eriksson 2014-12-08 19:13

Det var tungt ett mycket långt tag, mitt liv....men, gradvis så har saker ordnat upp sig.
Och eftersom jag skrivit om allt det tunga redan här i bloggen, men för några år sedan, så var det verkligen dags att berätta den här sagan.... :)

TACK Ingemar för besök och rad!

Svara

2014-12-08 19:26   Lena Holm

Vilken historia och jag blir alldeles varm när jag läser om hur det slutade. Den känns rätt så här i juletider och i stark kontrast till den kommersiella hetsen. Bilden är också mycket passande som illustration.
Hälsningar Lena

Besvara

Svar från Lena Eriksson 2014-12-08 21:18

Kul att du gillade! Och visst är det lite saga över berättelsen...vilket inte är helt fel i juletider... :)

TACK Lena för påhälsningen!

Svara

2014-12-08 21:48   Annelie Worgard

Tack snälla gör en helt otrolig historia som dessutom innehöll ett alldeles verkligt under. Precis som en julsaga skall. Och denna din historia var på riktigt. Och med ett lyckligt slut. Såna historier behövs just nu...

Besvara

Svar från Lena Eriksson 2014-12-08 23:16

Å blir glad av alla kommentarer... Kul att du också gillade Annelie...och det är ju faktiskt som en saga.
Och jag håller med; sådant här behövs nu i tider av oro.

TACK och GOD NATT!

Svara

2014-12-08 22:14   begust

Vad glad man blir av sådana sagor😀

Besvara

Svar från Lena Eriksson 2014-12-08 23:18

Visst blir man! Och gladast är nog jag.... :) över att allt gick så bra.

TACK Bengt för besöket och raden!
God natt!

Svara