kan trösta dig med att den där känslan får man nog i de flesta åldrarna.. (tror jag var 23 första gången man kände sådär) och när det egentligen är dax att säga adjö vet man ju (tack o lov) inte. Man kan leva ett helt liv som död även om man lever? Vi har ju bara ett liv - att leva det så rikt man kan är väl det enda man kan göra.

Självfulla bilder som tycks berätta en historia...
vackert och ödesmättat.
//Mvh Anna

Det värsta är att det går fortare och fortare med stigande ålder. När man var grabb var sommarlovet en evighet, lite senare såg man inget slut på arbetsveckan på tisdagen. Nu räcker det med att nysa vid fel tillfälle så missar man hela sommaren känns det som ;).
Läste någon förklaring som gick ut på att ett år när man är fem faktiskt är en femtedel av livet, samtidigt som det blir en femtiondel när man är femtio osv. Kanske ligger något i det?
-affe

Problemet är väl att man borde sagt hej lite mer..