4 timmar och 53 minuter

Så länge har jag just nu lyckats fördriva min tid på internet i stället för att ta tag i allt det där som jag borde göra.
Ganska typiskt mig.
Helst skulle jag vilja vara någon annan stans.
Någonstans där det är lagom varmt och där man sitta på en uteservering med en öl och spana på livet.
Södra italien kanske eller varför inte Grekland.

Som avslutning några bilder från Skånearkivet.

""Jag tror faktiskt att det finns saker som ingen skulle se om inte jag fotograferade det." –Diane Arbus.

 Det var allt just nu!

Somliga dagar (och nätter) bara försvinner...

Inatt har jag snurrat runt lite i Photoshops Camera Raw och gjort ett par bilder. Som ni ser har jag kramat på rätt ordentligt.

Så här var mina inställningar:
1. Drog recovery till 100
2. Drog fill till 100
3. Ökade black för lite mera kontrast
4. Drog contrast till 100
5. Drog clarity till 100
6. Drog vibrance till 100
7. Drog ner saturation så att bilden bara blev svagt färgad
8. Gick tillbaka och justerade exposure och black tills jag blev nöjd med resultatet.
9. I slutändan skärpte jag dom lite med LucisArt.
(Förebilderna obehandlade direkt från kortet)

Så här på slutet måste jag bara citera några meningar ur Kurt Bergengrens bok "Fotografera är nödvändigt" från 1988 som jag just börjat läsa. Den här texten skrev han 1960.

Det viktiga är vad du har att säga och hur du säger det.
Bilder som saknar väsentligt innehåll och bilder med estetiska brister får räknas till spillet i en bildtids väldiga produktion. Det som avgör om en bild håller kvar blicken och fastnar i minnet är och förblir – att väsentligt innehåll fått en skärpt form.
Om en bild med enbart artistiskt presentation är dålig så beror det kanske på att formen är intressantare ån motivet men att formen inte är tillräckligt intressant att räcka som motiv för bilden.
Till svagheten hos en dokumentärbild hör kanske att formen är slapp men kanske också att formen är för väloljad. Med slagkraftig komposition eller spirituell knorr tror en del fotografer att de kan dölja att deras kunskap i ämnet är ringa eller att känslan fattas hos dem.
Men plötsligt träffas vi av en bild som kan förstås på ett ögonblick och tål att betraktas i evighet. Det är då vi anar fotografins rika möjligheter till mänsklig kommunikation.

Vill jag då illustrera Kurt Bergengrens text ovan med en egen bild? Njaa det låter jag nog bli. I stället visar jag en av Christer Strömholms mest kända bilder från utställningen Dödsbilder (1965). den var också omslagsbild till hans bok Poste Restante från 1967.


Trevlig helg!

Tjejer/kvinnor de e fint de...

När jag läste ett blogginlägg från Micke Berg häromdagen där han bla annat skrev om hur skönt och kul det är att umgås med kvinnor började jag tänka tillbaks på några av de kvinnor jag stött på i mitt långa (fotografiska) liv. Sen när jag började leta efter bildillustrationer råkade det bli så att alla blev från nittonhundrasextioåtta. Dom var väl inte direkt kvinnor utan mera tjejer då när bilderna togs för fyrtio år sedan.

På den tiden (1967/1969) hade jag en foto och formgivningsstudio tillsammans med en av kvinnorna ovan på Luntmakargatan i Stockholm. Vi arbetade tillsammans med illustrationer, fotografering och grafisk formgivning. Studion låg i gatuplanet och två trappor upp i huset hade vi en lägenhet med rivningskontrakt som var på ca 225 kvm. Den var helt omodern vilket betyder att det inte fanns någon värme, inget badrum och inte heller något varmvatten. Värmen, både i lägenheten och studion fick vi sköta med fotogenkaminer. Många gröna fotogendunkar fick man släpa hem den kalla årstiden från bensinmacken som då fanns i hörnet Luntmakargatan/Tegnergatan. Jag kommer ihåg att vi fick handla där på krita och betala i slutet på månaden när våra studiebidrag rasslade ner i brevlådan. Vi båda gick fortfarande på våra utbildningar då, hon på Beckmans och jag på Fotoskolan. Sommaren 1979 avslutades vårt  partnerskap och vi skildes åt i bästa samförstånd.
Senare på hösten samma år träffade jag den kvinna jag fortfarande lever ihop med och om allt går som det ska kan vi alltså nästa år fira att vi varit tillsammans i fyrtio år.

Men det är ju en helt annan historia...

 Carlzon himself 1968.

Svart/vitt behöver inte vara färglöst!

No Words Oktober 14, 2008

Det var allt just nu!

Mest för digitala Pictoralister

För ett par dagar sedan när jag var ute på nätet och fladdrade runt hittade jag ett för mig nytt plug-in program för Photoshop. Det påminner rätt mycket om LucisArt som jag har sen tidigare. Det här kommer från Topaz Labs och heter Topaz Adjust.
Med Topaz Adjust kan man göra bilder/fotoillustrationer som starkt påminner om en blandning mellan fusk HDR och LucisArt. Det finns en 30-dagars demo att tanka hem deras site. Som vanligt med filter och plugs till Photoshop gäller det att inte ta i för kung och fosterland vid arbetet.
Här några före och efter bilder: 

För den sanne dokumentär och gatufotografen

Om ni har 135.700 dolares eller mer som ligger och skräpar i något hörn så kan ni nu lägga ett bud på ovanstående utrustning på ebay . Leica M7 utrustningen ägs av Sebastiao Salgado som tidigare fått den i gåva av Leitz. 

"Pixels need light to live."