CARLZONZ BILDER II
Utlösningsteknik plus lite om vår mest kända pictoralist
Är man ute och fotograferar men inte har sitt stativ med sig men tycker om att fotografera med lägsta iso-tal och högsta bländartal vilket naturligtvis ger långa slutartider kan man alltid prova med tekniken "Stilla stadiet".
Hittade tipset på Jenny Marias blogg och hon skriver där också: - Förutsatt att allt i bilden är stilla kan jag hålla kameran på fri hand med en slutartid på upp till en sekund och få en hyfsat skarp bild.
Jenny Marias "Stilla stadiet" teknik:
1) Vänsterhanden ska alltid vara stöd under kameran, fingrarna ut mot objektivet, stadigt men mjukt.
2) Håll armarna, så de ger ytterligare stöd, tätt intill kroppen men inte spänt så du darrar.
3) Ha kameran på självutlösning så du slipper röra den i samband med att bländaren öppnas.
4) Andas ut precis innan slutaren öppnas och andas inte in igen medan bilden tas så att bröstkorgen är stilla.
Kanske inte någon nyhet direkt för oss som övervintrat från den analoga fotografins tid, men ändå...
Sist när jag var på Stadsbiblioteket och lånade lite böcker fick jag bla med mig nytrycket av Henry B Goodwins " Vårt vackra Stockholm" hem, som i den moderna upplagan från 1999 heter "Goodwins Vackra Stockholm".
Originalboken som kom 1920 trycktes i endast 200 numrerade exemplar och innehöll 39 st inklistrade fotogravyrer av Goodwin. Goodwins böcker i lyxutförande (han gav ut flera) är i dag svåra att komma över då många av böckerna har slaktats genom åren varvid fotogravyrerna skingrats och nu sparsamt finns i omlopp på marknaden.
Fotogravyrtryckning är en komplicerad och tidskrävande process som kräver att det ursprungliga negativet omkopieras, retuscheras och bearbetas i flera led. I slutändan kopieras den negativa bilden på ett pigmentpapper, vars färgskikt sedan överförs på en behandlad kopparplåt. Plåten är känslig för nötning och klarar därför bara av en begränsad upplaga, 200 till 250 exemplar.
Här kan ni läsa om Henry B. Goodwin - En svensk nationalfotograf.
På Nordens Folkhögskola på Biskops-Arnö kan man gå kurser och lära sig tekniken med kopparfotogravyrer. Som en modern pictoralist har jag trollat lite i Photoshop med ett par Stockholmsbilder för att efterlikna Goodwins fotogravyrer.
För er som är intresserade av gamla fototekniker har SvenGe en bra bok: "The keepers of light" av William Crawford.
Sven Ge Fotoböcker
Det var allt!
/Bernt
Lite om mina tidigare kamerakamrater plus lite om Puck och Gert på Svenska kort...
Jag fick min första kamera en Agfa Silette som examenspresent av mina föräldrar 1957, jag var då femton år. Men det tog naturligtvis en hel del år innan jag fattade vad foto handlade om.
På det tryckeri jag började arbeta på samma år lärde jag känna en kille som var ivrig amatörfotograf och vi började efter en tid göra fotopromenader tillsammans. Han hade också ett mörkrum hemma i sin villa och det var där jag gjorde mina första stapplande steg i svartvitkopieringens fantastiska värld.
Efter cirka ett halvår skaffade jag mig min första förstoringsapparat och inredde ett mörkrum i källaren hemma hos mina föräldrar.
När jag var arton år gick jag med i en fotoklubb i Danderyd där jag bodde då. Klubben råkade ha årsmöte första gången jag kom dit och dom hade då bjudit in fotografen Sune Jonsson som bildvisare. Jag kommer ihåg att han berättade om sin bok Byn med det blå huset och om människorna på bilderna och om det norrländska landskapet det var väl först då jag förstog vad man kunde göra med sin kamera.
Det här var nittonhundrasextio och jag hade skaffat mig en Edixa Reflex.
Efter Edixan blev det Asahi Pentax under ett antal år som bla syns på den här bilden.
Nittonhundrasextiotvå träffade jag Christer Strömholm för första gången på en ABF-föreläsning och ytterligare några år senare bjöd vi in honom till fotoklubben som kurslärare under en höst. Året efter slutade jag mitt fasta arbete som litograf/skannerförare och började på Fotoskolan (1965). Då var jag tjugotre år och hade skaffat mig min första Leica, en M2:a med 35, 50 och 90 mm Summicroner.
Ytterligare några år senare (1968) skaffade jag tillsammans med en tjej som gick på Beckmans en tecknar/fotostudio på Luntmakargatan 78 här i stan och kameraväskan hade då fyllts på med en komplett Hasselbladsutrustning.
Jag hade sedan de under åren uppdaterade Leica och Hasselbladarna kvar till mitten på nittiotalet då jag sålde allt när jag köpte den lägenhet som jag nu bor i här i Vasastan.
Åsså lite om Puck...
Som vanligt trevligt att träffa likasinnade på Puck över en fika. Fast det är ju om man skall vara ärlig en liten övervikt av Dogma och gatufotografer, men det får man stå ut med.
Många kameror i luften och på bordet även den här gången.
Jag hade tagit med mig ett par fotoböcker. Men dom föll inte i dom närvarande (Dogma) fotograferna på läppen direkt i varje fall inte Bengan som sa att han var mera åt Jerry Lee Lewis hållet. Avedon och Penn böckerna som jag hade med mig är väl lite mera åt Miles Davis hållet om man nu skall jämföra fotografer med musiker.
Eftermiddagen avslutades traditionsenligt hos Gert på Svenska Kort som visade lite bilder från det nya Porsche museumet i Stuttgart som han besökt på invigningen. Sen försökte han sälja på Bengan en Canon 50 mm 1.4 med Leicafattning också, men det blev ingen affär.
Sen talade Gert sig naturligtvis varm för sina Richokameror en stund som vanligt.
Jag smet in i Stadsbiblioteket på hemvägen och fick med mig några böcker hem.
Så i morse hade jag Sune Jonssons bok "Album" till kaffet.
Dokumentärfotografin är en konstform, som beskriver omvärlden utifrån en personlig vision, som grundar sig på djup kunskap och stark inlevelse. Man kan t.o.m hävda, att kunskap måste vara basen för all dokumentärfotografisk metodik. - Sune Jonsson 1978.
/Bernt
Första bilden på vår nya (kommande) familjemedlem plus lite om min mormor.
För ett tag sedan fick vi besök av vår son och sonhustru och vi fick då se de första bilderna på vår kommande nya familjemedlem. Vi fick också reda på att det kommer att bli en pojke.
Han var under ultraljudsundersökningen som skett en timma tidigare varit väldigt livlig så det hade varit svårt att få några riktigt bra bilder. Men det får jag kanske möjlighet att rätta till om ca fem månader.
Jocke och Madde, stolta blivande föräldrar.
Gamla Lundagatan 13 på Södermalm.
När sådana här omvälvande händelser sker i ens liv börjar man med automatik tänka på sin egen bakrund och historia.
Jag har en tavla här hemma på den kåk där min mormor Elvira Johansson föddes och växte upp. Kåken låg på Gamla Lundagatan 13 på Södermalm här i Stockholm.
De flesta gamla kåkar på Gamla Lundagatan är ju rivna för länge sedan men jag har hittat lite gamla bilder på nätet med information också om några gatunummer. Var just nummer 13 låg har jag bara uppskattat.
Gamla Lundagatan österut uppifrån kullen 1906.
Gamla Lundagatan västerut nerifrån 1898.
Karta Gamla Lundagatan från 1908.
Området kring Gamla Lundagatan finns bla beskrivet i författaren Irja Browallius roman - Ljuva barndomstid. Browallius som också bodde i området ger där levande verklighetsskildringar från 1800-talets slut och 1900-talets första årtionden.
Browallius beskriver i romanen ett stycke fattigsöder bortom all ära och redlighet, halvt idyll halvt förfall. Längs den knaggligt stigande gatan, som egentligen bara är en backe med gräs och maskrosor mellan bergknallarna, ligger de små rödmålade husen med sina vildvuxna trädgårdar bakom höga plank. Här bodde enkelt folk från fabrikerna, krokiga gummor och orkeslösa gubbar, de flesta vinddrivna existenser med ett trasigt förflutet men med livslögnen i behåll. Romanens figurer är tecknade efter verkligheten. Där finns »ogifta Bergkvist«, en försupen före detta lärarinna som går och säljer skrumpna äpplen på kaféerna, »lilla Öhman« som övergetts av sin karl och ensam får sörja för sin flicka, »fröken Bock«, som uppvaktas av ett gammalt hjon från arbetsinrättningen och många andra. Trots allt elände finns det också förnöjsamhet. På sommarkvällarna spelas det kort vid planken, och i gränderna kan höras tonerna från ett handklaver.
Några bilder på de kåkar som fortfarande finns kvar på norrsidan av Gamla Lundagatan upp mot Skinnarviksberget.
Klipp från en Micke Berg blogg:
"Jag märker att jag har gjort mitt inom fotografin. Att jag nog inte blir bättre än så här. Jag kan se andra fotografer i min ålder. De har också kommit till vägs ände. Det är skitbra, men vi har redan tagit våra bilder. Visst, vi kan fortsätta vara bra, men varför? Varför inte njuta av livet, eller skaffa sig en annan inriktning?
Just idag är jag beredd att hålla med Micke B.
/Bernt
Black and white are the colors of photography.
Black and White rules!...i varje fall ibland.
Bloggen lx3-photography.com har utlyst en liten fototävling för oss lx3 fans.
Just nu är vi 67 st registrerade ägare här på fs.
Det är svartvitt som gäller för bilderna till den här tävlingen och dom
skall vara tagna med Black & White Dynamic mode inställningen på
kameran. All information om tävlingen finns här !
Hade bäst!
Bernt
Back to the sixties - bringin back the old times...
Med lite oregelbundna mellanrum plockar jag fram mina gamla bitar ur mitt kameraskåp för att klämma lite på dom, göra några blindavfyrningar och samtidigt få en en liten memory lane resa.
Idag blev det lite Nikonbitar. Nikon F med 18 mm, 35 mm, 105 mm, 200 mm och 300 mm. F:en med 35:an och 105:an skaffade jag i mitten på 60-talet när jag gick på Kursverksamhetens Fotoskola.
Nikon F, 105 mm, Panatomic X, Rodinal.
Fem saker som jag ibland saknar i dessa digitala kameratider.(jag har skrivit om det här vid ett tidigare tillfälle).
1. Manuell filmframmatning. Det var det som på den tiden skiljde en riktigt bra kamera från en dålig. Bäst var Nikon.
2. En pålitlig handhållen exponeringsmätare som man kunde lita på i alla väder och som man nästan byggde upp personligt förhållande med.
3. Färgfilter för svartvit fotografering. Gul, orange, röd, blå och gröna som man kunde kontrollera kontrasten med vid fotograferingen.
4. Trådutlösare. Med vilka man sakta kunde smyga av slutaren.
5. Film - sist men inte minst. Doften av en ny färsk film när man bröt förpackningen, full av utmaningar och möjligheter.
Men som sagt, har man lust att återvända är det bara att springa iväg och handla några rullar Tri-X...
Ingen kioskvältare direkt...
En ny kioskbild blev det också igår, Odenplans Grillen på Odenplan. Ljuset i bilden tycker jag är helt ok men arkitekturen är ganska tråkig och ointressant. Den här kiosken lär inte bli K-märkt som dess granne.
Morgonens bok vid fikat. "The man, the image & the world", över 400 sidor med Henri Cartier-Bresson. Sämre sällskap kan man ju ha!
Ha de bäst i helgen!
Bernt