Vålnader ur historien

En söndag för några veckor sedan ringde telefonen hemma. En stadig kvinnoröst presenterade sig som Majsan, och hon ville gärna att vi skulle träffas. Med tanke på att hon presenterade sig som min mammas syssling och är nittio år gammal, var det lätt att tacka ja.

Majsan, en stilig kvinna med ett helt livs erfarenhet att dela med sig av. 
(Foto: Arne Bivrin)

Släktforskning och historia kan vara väldigt torrt och opersonligt, men med rätt medel kan det bli en fängslande berättelse där människor träder fram ur tidens slöjor. Ett medel är bilder. Men räcker det? Bilderna behöver någon som vet något om motivet.

Min pappa har släktforskat i många år och jag tycker det är spännande, tyvärr har jag inte riktigt tiden att göra grundforskningen, han har gjort ett hästjobb. Men vad ska man med materialet till, om man inte gör det tillgängligt? För tio år sedan gjorde jag en webbsida med allt material, främst för att jag själv skulle komma åt det utan något specialprogram på datorn. Släktforskning blir som sagt lätt texttungt och opersonligt, därför började jag gå igenom gamla foton med mina föräldrar för att klargöra vilka de avbildade. Vilket lyft det blev! Personer ur det förflutna klev fram och fick kött och blod. Tysta, men ändå verkliga. Bilder på anfäder/mödrar som varit borta i mer än hundra år, fick konturer och anletsdrag. Det var verkligen en upplevelse. Visst var det många uppställda bilder och porträtt, men från min morfars tid finns många bilder som visar ganska vardagliga sammanhang. Tänk mobilbilder fast för hundra år sedan. Många personer som mina föräldrar tyvärr  inte visste vilka de var.
 

Morfar Bengt 25 år gammal 1912. Tyvärr hann jag aldrig träffa honom.
Han föddes i Stockholm och var en hängiven seglare och mycket duktig skidlöpare i IK Framåt.
(Foto: Lefrén?)
 

Mormor Anna-Lisa var 17 år 1912. Och väldigt söt.
(Foto: okänd)
 

Jag träffade Majsan två dagar senare och vi hade en mycket spännande kväll där vi med hjälp av gamla foton kunde härleda flera personer. Majsan säkra minne och pigga ögon gjorde att tiden flög iväg. Hennes pappa Erik och min morfar Bengt var kusiner. Tänk att träffa en människa som också har hundra år gamla bilder, där min morfar är med! Några av mina bilder fanns även i hennes album. Coolt! Filmdelning à la tidigt 1900-tal.

Greta Johansson, min morfars kusin, tog guld i raka hopp vid Olympiska spelen i Stockholm 1912. Hon var då 17 år. Cool baddräkt! ;-) 
(Foto: Officiellt foto från Olympiska spelen i Stockholm) 

Diskussionen kring bilderna gjorde att jag fick lära mig något om personerna. Majsan träffade min morfars föräldrar och kunde berätta något om hur de var. De föddes i mitten av 1800-talet,  avståndet i tid är spännande. Världen har förändrats en del sedan dess. Majsan som föddes 1921, har också varit med på en fantastisk resa i tiden. Från livet under mellankrigstiden till email i nätåldern.

Fr v Anders Larsson, min morfars morfar född 1835.
Min morfar Bengt Eriksson född 1887,
Morfars syster Anna,
Morfars föräldrar, August och Mathilda Eriksson, födda 1847 och 1857. August jobbade som kvarnarbetare på Eldkvarn, som låg där Stockholms stadshus ligger idag. Eldkvarn brann som bekant ner 31 oktober 1878.
Bilden tagen i familjens lägenhet på Grevgatan 23, Stockholm. 

Jag tror de flesta människor någon gång i livet börjar intressera sig för sina rötter, tyvärr ofta i samband med att en av dessa rötter går bort. Jag är glad och tacksam att mina föräldrar fortfarande är i livet och har minnet i behåll.

Det är fascinerande hur hundra år gamla bilder kan betyda så mycket och ger perspektiv på det jag fotograferar idag. Det är vardagsbilderna som kommer betyda mest längre fram i tiden. Mina vardagsbilder är som en dagbok över livet och skänker mig stor glädje, och jag tittar gärna på dem. Självklart är barnen huvudmotiv, och bilderna visar deras fantastiska utveckling.

Syskonkärlek, en bild med några år på nacken, kanske får den en framtida betraktare. 
(Foto: Arne Bivrin) 

Kanske är bilderna för personliga i en blogg, men betrakta gärna den tekniska kvaliteten i de hundra år gamla bilderna. Imponerande, eller hur?

Bedragen

Okej, jag hade fel. När Terje Hellesö blev anklagad för bildfusk, försvarade jag honom. Mest principiellt, eftersom det inte fanns i min sinnevärld att någon skulle driva ett bildprojekt så vansinnigt fel. Montera in internetbilder i sina egna - helt otänkbart, så gör man inte om man är en uppburen fotograf med äkthet som viktigaste princip. Anklagelserna framstod som svepande och dåligt underbyggda, nu vet jag bättre. Idag är det ganska lätt att se manipulationerna, men det jag anade inte då. Därför känner jag mig totalt bedragen. Dessutom försvarade jag honom, då känns det extra surt.

Terje har inte varit min ledstjärna, men i kraft av sin status bland naturfotografer, har jag sett det som allmänbildning att då och då betrakta hans bilder. För min del har jag sett det som ett sätt att utvecklas. Fotografer har olika stilar och man uppfattar och uppskattar dem olika. Tyvärr nådde Terjes bilder aldrig fram till mig. I mina ögon har Terje varit duktigare som skribent än som fotograf, men det är av akademisk betydelse idag.

Naturfotografen Hellesö är slut. Det är tragiskt - och rättvist.

Vägen framåt är rak - men smal och hal.   Skåne 27 december 2010. Foto: Arne Bivrin