-23,8 grader i Kalvträsk

”Örn” viskar Conny så högt det går. Kungsörnen sveper in mot gömslet men vänder bort och sätter sig i en hög fura på andra sidan den frusna sjön.

Panorama med utsikten från det ”gamla” gömslet. Bilden är ett montage av många bilder till en ca 280 MP bild. Connys trädgömsle till vänster.

Gömslen har en nästan magisk dragningskraft på mig som inte går ur. Väntan och åter väntan som vänder till en kaskad av händelser på bokstavligen sekunder. Därför skickade jag in bilder till Fotosidans och Wild Natures fototävling om att åka på Örneldorado. Jag hade tur som knep en av de två platserna. Erik Engström har redan skrivit om sin upplevelse, läs den här.

Conny Lundström har fotograferat kungsörn längre än de flesta i världen och har vunnit prestigefyllda priser med sina bilder. Hans gömslen har utvecklats och blivit fler under åren. En vistelse i Kalvträsk är ett minne för livet. Connys lugna och vänliga sätt tillsammans med Catarinas goda och rikliga mat gör att jag redan längtar tillbaka!

Kungsörnar är extremt störningskänsliga och det märks mest på att de inte syns till. Precis som med brunbjörnar upptäcker de människor långt innan vi får syn på dem och drar sig undan. Därför är det viktigt att komma in i och lämna gömslet medan det är mörkt. Det blir upp tidigt med frukost och förberedelse av matsäck till gömslet.

Till gömslet åker vi bil en kort stund genom ett magiskt norrländskt landskap som är själva sinnebilden av vinter.

När bilen stannar inne på en skogsväg, drar vi på oss packningen och vandrar längs skoterspåret några hundra meter. Termometern visade -23,8 när vi lämnade huset, kylan biter friskt i kinderna. Snön knarrar och pannlamporna leder oss rätt till myren med de två gömslen vi ska dela på.

Väl inne i gömslet packar vi upp utrustningen och monterar objektiv och kameror. Här måste jag säga att Nikon hade kommit upp med en arsenal av kamerahus och objektiv i hårda väskor så att det såg ut som en sydamerikansk vapensmuggling :-) 

Jag har Canon sedan länge, men här var det inte utan att jag dreglade lite, ”but I think I got away with it”.

Några testbilder för att kontrollera utrustning och miljön. Connys skoter får agera studioljus.

Ljuset lättar långsamt och småfåglarna är först på plats. Korparna hörs rapportera till varandra att här finns mat.

Domherrar och grönfinkar utgör trevliga färgklickar i vinterlandskapet i väntan på örn

David Elmfeldt från Fotosidan kom upp och fick en fin vistelse med kanonbilder. Här jobbar han och jag i det ”nya” gömslet.

Någon utbrister ”Örn!” och temperaturen i gömslet går upp rejält. Kungsörnen smäller in och de mindre fåglarna flaxar oroligt iväg. Jag använder Canons EOS R och dess helt tysta läge för att kunna ta bilder direkt. Försiktigt för att inte skrämma bort den stora fågeln. 

Örnen har landat

Örnarna verkar vara rätt sugna på mat när det är så kallt, och börjar äta tämligen omgående. Korparna och skatorna går runt omkring och snappar åt sig smulor och småbitar där de kommer åt. Örnarna verkar uppskatta de mindre fåglarna lika mycket som jag gillar myggor på midsommar och gör utfall mot dem då och då. Korparna och skatorna är som en retsticka till lillebror eller –syster och smyger upp bakom örnen och rycker den i stjärtfjädrarna. När örnen tröttnar och gör utfall, kan kompisarna ta sig en större munsbit från maten. Ungefär som vargar kan göra med björnar; bit i stjärten och ta maten när björnen vänder sig om mot vargen bakom sig.

Örnen uppflugen i närmsta tall i väntan på angrepp från en andra örn

Plötsligt flyger örnen upp i en närstående tall och sekunderna efteråt kommer en andra kungsörn och går på frontalangrepp mot den sittande örnen. Snön yr och de båda singlar ner på marken. Det är över på ett par sekunder. David fångar sekvensen perfekt och bilden som visats här på FS tidigare är en riktig kanonbild! Stort grattis! För egen del satt jag med 500 mm och 1,4-konverter på EOS R eftersom jag just filmat och fotograferat med tajtare utsnitt. Det blev en stunds mumlande om ”varför skulle jag prompt ha konvertern på, och varför inte den snabba kameran”, ”mummel-mummel”. Men så är det alltid vid snabba förlopp, ibland går det och ibland inte.

Dagen går och örnarna försvinner. En duvhök kommer på besök en kort stund. Kaminen sprakar skönt i gömslet och käkar ved i en hiskelig fart. Det är varmt i gömslet men det är samtidigt svårt att undvika kallras och kyla på golvet. Conny har varit med förut och det finns sovsäckar att stoppa in benen i. Termometern utanför gömslet visar -15 grader.

Kungsörnen drar iväg och sätter sig någonstans utom synhåll från gömslet.

Kring gömslena svärmar småfåglar och förser sig av frön som Conny lagt ut. En särskilt enveten liten talgoxe har hittat ett ställe intill ett fönster på gömslet där den sätter sig och pickar i sig fröna. Den tysta miljön gör att man hoppar till den första gången och tror att det är en hackspett som flugit in i gömslet.

Talgoxen som kom på återbesök

Dagen lider mot sitt slut och det blir dags att packa ihop efter dagens sittning. Mackorna är slut, termosen tom och jag ser fram emot en skön dusch och mat. Det är skönt att få komma ut ur gömslet och sträcka på benen ordentligt. Den korta promenaden i den blå skymningen är uppfriskande och bedövande vacker.

Dags att lämna gömslet denna gång. Jag hoppas komma tillbaka snart.

Avslutningsvis vill jag tacka alla inblandade för en kanonresa! Fotosidan, Wild Nature fotoresor, Nikon och alla medresenärer som gjorde resan mycket minnesvärd. Staffan är en rutinerad och resvan fotograf som med entusiasm och gott humör guidade oss rätt på alla sätt och vis. Det blev många och spännande diskussioner vid middagsbordet där alla var med och bidrog med upplevelser från runt om i världen. Riktigt kul! Tack till David, Staffan, Erik, Lars-Anders, Lillemor, Oskar och Sven. Och till Conny och Catarina förstås!

Till sist en filmsnutt med två korpar som jag iakttog under hela vistelsen. De höll nästan alltid ihop och verkade stå varandra mycket nära. 

Två korpar som verkade vara ett par

Canon EOS R som resekamera i Kina

Inför en resa till Kina nyligen bestämde jag mig för att låta EOS R bli min resekamera. Jag reste med en normalzoom (24-70) och en telezoom (70-200) och hoppades att det skulle räcka och att jag inte skulle sakna mer utrustning. Det var i första hand inte en fotoresa. Första anhalt var Beijing under en vecka och sedan vidare till den gamla, södra huvudstaden, Nanjing. Detta var mitt första besök i Kina och intrycken är många och mer positiva än jag hade trott. Denna text handlar dock mest om kameran.

Kamerans storlek och handhavande

EOS R är Canons första fullformatskamera utan spegel. Jag upplever den som nätt, ungefär som en 70D. Greppet är ganska djupt och känns riktigt bra för mina storlek 10-händer. Alla knappar och reglage sitter åtkomliga för högerhandens tumme och pekfinger sånär som Menyknappen som sitter till vänster. Nytt för mig och Canon är den lilla knappen nära avtryckaren där man på Sonyvis enkelt kan komma åt vanliga justeringar såsom iso, bildhastighet, AF-metod, vitbalans, exponeringskompensation osv. Det går att anpassa vilka funktioner man vill ska visas.

Byggkvalitet

Kamerahuset är ingen stridsvagn likt Canons 1D-serie, men stabilare än gamla 5D II som jag tyckte flexade väl mycket. Den känns välbyggd och det var inga problem att gå med en Black Rapid-rem i kamerans stativfäste och Canons 24-70/2.8L II monterad.

Skillnad mot Canons spegelkameror

EOS R är förvånansvärt lik Canons spegelkameror i hantering och upplevelse. Det mesta är faktiskt sig likt. Att man måste slå på kameran för att kunna se något i sökaren är det enda som är sämre, i mitt tycke.

De positiva förändringarna ger nya möjligheter:

• Exponeringssimulering i sökaren. Det blir mycket lättare att upptäcka felaktiga inställningar.
• Bildvisning i sökaren.
• Filma med visning i sökaren
• Helt tyst exponering

Jag hade stor glädje av den tysta exponeringen eftersom ljudet trots allt kan störa en i tyst situation. Tidigare har jag många, många gånger låtit bli att ta bilder av respekt för situationen där kameraljud skulle stört kraftigt.

ISO 2000, 47 mm, 1/40 sek, f/2,8

Autofokus

Jag upplever autofokusen som rapp och distinkt. Ansiktsigenkänning fungerar  förvånansvärt bra och med tracking blir det lätt med personer som rör sig. Knepigt annars med att kontinuerligt korrigera af-punkt. Om man har skärmen tillgänglig kan man använda denna som en trackpad för att flytta af-punkten. Detta är en funktionen jag drömde om för många år sedan och bara i min vildaste fantasi trodde mig få uppleva. Vid filmning är det jättebra att kunna följa t ex en person som rör sig över bildytan utan att jobba med manuell fokus.

 
ISO 100, 70 mm, 1/640 sek, f/2,8

En av de första åtgärderna i mina tidigare kameror är att ställa om till tumfokusering, dvs att aktivera af genom ett tryck på en dedikerad knapp och avaktivera af på avtryckaren. På EOS R finns en fördefinierad knapp för af, men det finns även en inställning för kontinuerlig af, dvs kameran fokuserar hela tiden den är påslagen. Jag tyckte först inställningen var konstig, men den fungerade ruggigt bra. Det var mest när fokuspunkten låg fel som det blev knasigt. Vid filmning är inställningen guld tycker jag.

Under resan bestämde jag mig för att bryta gamla invanda mönster och istället använda kontinuerlig AF.

Manuell fokus

Om objektivet saknar autofokus eller om den är avstängd ger kameran automatiskt fokuseringshjälp i form av focus peaking. För mig fungerar den fint. Det går att välja i vilken färg fokuseringshjälpen ska visas.

Batteritid

Jag väljer alltid att stänga av automatisk visning av tagen bild. Det drar onödig ström och stannar upp fotograferingen. Om jag vill kontrollera en tagen bild tycker jag att det är bättre att aktivt välja att se bilden. Batteriet räckte gott och väl till en dags fotografering. Oftast med halva kraften kvar. Jag startade varje dag med ett fulladdat batteri och två extrabatterier i fickan men behövde aldrig byta.

Filmning

Canon har gjort en intressant och genomtänkt lösning för stillbild/filmning. De olika lägena har egna exponeringsinställningar såsom M, Av, Tv osv. Det gör att man kan ha helt olika lägen beroende av om man ska filma eller ta stillbilder. Jag är ingen stor filmare utan det blir mest lite sekvenser för minnet.

Bildkvalitet

Upplösning

Upplösningen på 6720x4480 pixlar räcker långt och ger utrymme för beskärningar. Råfilerna väger normalt mellan 25 och 30 MB, jpeg-filerna i högsta kvalitet ligger normalt i spannet 6-8 MB.

ISO 200, 24 mm, 1/1600 sek, f/3,2

Färger

Färgerna är i linje med vad Canons kameror under senare år levererat.

Brus

Jag upplever en stor förbättring vad gäller brus. Canon har dragits med bandning och ett färgbrus som inte alltid kunnat redigeras bort tillfredsställande. Går man högt upp i ljuskänslighet med EOS R, t ex ISO 12800, blir bruset inte alls lika störande som med äldre modeller. Det går även att lyfta exponeringen på andra bilder i fyra steg utan att bandning och fult färgbrus blir synligt.

ISO 12 800, 170 mm, 1/160 sek, f/2,8

Allmänt intryck

Efter en tids användning får jag medge att kameran är överraskande bra. Den är inte utan brister, det går t ex inte att kombinera serietagning med helt tyst exponering, men som helhet tycker jag att det är en lyckad modell. EF-adaptern till nya objektivfattningen fungerade klanderfritt och utan någon upplevd försämring av autofokushastighet. Adaptern bygger lite, men med en normalzoom eller telezoom spelar det inte någon större roll.

ISO 200, 70 mm, 1/3200 sek, f/2,8

Jag skulle kanske inte välja denna kamera vid sportfotografering med krav på mycket hög serietagningshastighet om jag har ett snabbare hus som alternativ, men vid exempelvis bröllops- och gömslefotografering har det tysta läget en klar poäng. Serietagningen är inte heller så långsam att den är oanvändbar, för tio år sedan hade den varit nästan toppklass.

ISO 1250, 70 mm, 1/125 sek, f/2,8

Det tionde året

Nyligen fick jag ett trevligt meddelande från Fotosidan.se där de gratulerade och tackade för mina nu tio år som medlem på Fotosidan.se. Jag visste ju att det var på det viset, men blev ändå glatt överraskad. Tio år går fort, men är samtidigt en lång tid där mycket kan hända. Och det har det gjort.

Går vi tillbaka till 2005, var mitt liv slaget i spillror efter flodvågskatastrofen, där min fru och yngsta dotter försvann. Tack vare min att äldsta dotter klarade sig, fick jag behålla min uppgift som pappa, vilket gav mig det som behövdes för att gå vidare.

Kanske har några av er sett Folke Rydéns dokumentärfilm "Överlevarna - det tionde året", där han följer bland annat min familj under ett år - det tionde året efter tsunamin. Se den gärna, snart (7 april) försvinner den från svtplay. Det är två delar, och nog kan det upplevas som ett tungt ämne, men om du inte sett den tror jag du kan hitta mycket glädje också.

Första delen, "Det gamla och det nya livet": http://www.svtplay.se/video/2579423/overlevarna-det-tionde-aret/overlevarna-det-tionde-aret-avsnitt-1

Andra delen, "Tillbaka till Khao Lak": http://www.svtplay.se/video/2586944/overlevarna-det-tionde-aret/overlevarna-det-tionde-aret-avsnitt-2

Jag tror att även extramaterialet kan vara sevärt: http://www.svtplay.se/video/2586944/overlevarna-det-tionde-aret/overlevarna-det-tionde-aret-avsnitt-2?tab=klipp

Under dessa tio år har fotograferingen vuxit fram som ett stort intresse och som givit mig mycket glädje. Massor av minnesvärda ögonblick och människor som jag fått förmånen att träffa genom vårt gemensamma bildintresse. Fotosidan har givit mig massor! Jag blev medlem av en slump, det var en kollega som tipsade, och sedan var jag fast. Det spännande är bredden. Bilderna. Kunskaperna som frikostigt delas i forumet. Bloggarna, där en mycket varierad kompott av bilder och texter samsas. Det finns alltid något för någon.

Jag vill tacka alla på Fotosidan som var och en bidragit till min utveckling med inspiration och kunskap. Det har varit ovärderligt.

Här finns ett litet klipp från min utställning på Galleri Greger 2013:
http://www.svtplay.se/klipp/2564281/arnes-bilder

Till sist en bild förstås. Här på Fotosidan visar jag mest naturbilder, men de som trots allt betyder mest är bilderna på de som står mig närmast.

Mina två fantastiska döttrar.

"Björnen Herko och Vargflicka"

"Naturens källa", 22 juni 2010 kl 23:45

Igår kväll fastnade jag av en slump framför Bosse Kristianssons film "Björnen Herko och Vargflicka". För den som är nyfiken på björnar, vargar och järvar vid finsk-ryska gränsen hos Lassis Rautiainen, rekommenderas filmen varmt. Jag har varit hos Lassis vid ett flertal tillfällen och haft många minnesvärda möten. Det var vid sjön som jag fångade bilden med den drickande björnen, "Naturens källa". En bild som vann tredje pris i naturklassen i Årets Bild 2011. Jag hade också turen att få se Vargflicka, och även få några bilder på henne på lite avstånd.

"Vargflicka", 23 juni 2010 kl  02:21

Lassis gömslen är enkla men välskötta och genomtänkta för fotografer. Det är en upplevelse utöver det vanliga att se och framför allt höra björnar på nära håll. Ljudet i filmen var som att sitta i gömslet igen; korparnas olika komplexa läten, björnarna som låter som kor i målbrottet och klafsandet över myren. De ljuden gav känslan av att sitta där och speja ut över landskapet, i hopp om att få uppleva något spännande.

Filmen visas i svt2 fredag 8/6 kl 15:40, men även vid senare tillfällen. Jag såg den torsdag kväll och njöt av naturkänslan. Den går naturligtvis inte att jämföra med BBC:s påkostade produktioner, men var sevärd och rekommenderas varmt ändå.

Vålnader ur historien

En söndag för några veckor sedan ringde telefonen hemma. En stadig kvinnoröst presenterade sig som Majsan, och hon ville gärna att vi skulle träffas. Med tanke på att hon presenterade sig som min mammas syssling och är nittio år gammal, var det lätt att tacka ja.

Majsan, en stilig kvinna med ett helt livs erfarenhet att dela med sig av. 
(Foto: Arne Bivrin)

Släktforskning och historia kan vara väldigt torrt och opersonligt, men med rätt medel kan det bli en fängslande berättelse där människor träder fram ur tidens slöjor. Ett medel är bilder. Men räcker det? Bilderna behöver någon som vet något om motivet.

Min pappa har släktforskat i många år och jag tycker det är spännande, tyvärr har jag inte riktigt tiden att göra grundforskningen, han har gjort ett hästjobb. Men vad ska man med materialet till, om man inte gör det tillgängligt? För tio år sedan gjorde jag en webbsida med allt material, främst för att jag själv skulle komma åt det utan något specialprogram på datorn. Släktforskning blir som sagt lätt texttungt och opersonligt, därför började jag gå igenom gamla foton med mina föräldrar för att klargöra vilka de avbildade. Vilket lyft det blev! Personer ur det förflutna klev fram och fick kött och blod. Tysta, men ändå verkliga. Bilder på anfäder/mödrar som varit borta i mer än hundra år, fick konturer och anletsdrag. Det var verkligen en upplevelse. Visst var det många uppställda bilder och porträtt, men från min morfars tid finns många bilder som visar ganska vardagliga sammanhang. Tänk mobilbilder fast för hundra år sedan. Många personer som mina föräldrar tyvärr  inte visste vilka de var.
 

Morfar Bengt 25 år gammal 1912. Tyvärr hann jag aldrig träffa honom.
Han föddes i Stockholm och var en hängiven seglare och mycket duktig skidlöpare i IK Framåt.
(Foto: Lefrén?)
 

Mormor Anna-Lisa var 17 år 1912. Och väldigt söt.
(Foto: okänd)
 

Jag träffade Majsan två dagar senare och vi hade en mycket spännande kväll där vi med hjälp av gamla foton kunde härleda flera personer. Majsan säkra minne och pigga ögon gjorde att tiden flög iväg. Hennes pappa Erik och min morfar Bengt var kusiner. Tänk att träffa en människa som också har hundra år gamla bilder, där min morfar är med! Några av mina bilder fanns även i hennes album. Coolt! Filmdelning à la tidigt 1900-tal.

Greta Johansson, min morfars kusin, tog guld i raka hopp vid Olympiska spelen i Stockholm 1912. Hon var då 17 år. Cool baddräkt! ;-) 
(Foto: Officiellt foto från Olympiska spelen i Stockholm) 

Diskussionen kring bilderna gjorde att jag fick lära mig något om personerna. Majsan träffade min morfars föräldrar och kunde berätta något om hur de var. De föddes i mitten av 1800-talet,  avståndet i tid är spännande. Världen har förändrats en del sedan dess. Majsan som föddes 1921, har också varit med på en fantastisk resa i tiden. Från livet under mellankrigstiden till email i nätåldern.

Fr v Anders Larsson, min morfars morfar född 1835.
Min morfar Bengt Eriksson född 1887,
Morfars syster Anna,
Morfars föräldrar, August och Mathilda Eriksson, födda 1847 och 1857. August jobbade som kvarnarbetare på Eldkvarn, som låg där Stockholms stadshus ligger idag. Eldkvarn brann som bekant ner 31 oktober 1878.
Bilden tagen i familjens lägenhet på Grevgatan 23, Stockholm. 

Jag tror de flesta människor någon gång i livet börjar intressera sig för sina rötter, tyvärr ofta i samband med att en av dessa rötter går bort. Jag är glad och tacksam att mina föräldrar fortfarande är i livet och har minnet i behåll.

Det är fascinerande hur hundra år gamla bilder kan betyda så mycket och ger perspektiv på det jag fotograferar idag. Det är vardagsbilderna som kommer betyda mest längre fram i tiden. Mina vardagsbilder är som en dagbok över livet och skänker mig stor glädje, och jag tittar gärna på dem. Självklart är barnen huvudmotiv, och bilderna visar deras fantastiska utveckling.

Syskonkärlek, en bild med några år på nacken, kanske får den en framtida betraktare. 
(Foto: Arne Bivrin) 

Kanske är bilderna för personliga i en blogg, men betrakta gärna den tekniska kvaliteten i de hundra år gamla bilderna. Imponerande, eller hur?