Ingemar Holmåsen skriver i sin bok Naturfotografering följande.
"Stormhatten hör till de blåa blommor, som aldrig blir riktigt blåa på färgfilm, då de reflekterar infrarött ljus, som filmen men inte ögat ser. Andra är blåklint, liten blåklocka, blåsippa vissa gentianor mfl."
Kan det vara så att filtret framför sensorn i din kamera inte tar bort tillräckligt med infrarött ljus?
Jag tror att du ligger nära beskrivningen av problemet, men gissningen är antagligen fel.
Färghjulet, den cykliska beskrivningen av färger, återger magenta genom blandning av färgerna röd och blå. Den färgen kan inte vara mättad, eftersom själva definitionen av mättnad är att enbart en "färg" förekommer. Magenta ingår inte i vår treklöver av färger, RGB.
Hur kan då sensorn och efterföljande elektronik i vår kamera sortera ut en lila ton och presentera den för oss som violett? "Färgen" kan i naturen bestå av frekvenser högre än de som representerar färgen blå, men när vi ser den på en bildskärm kan den bara bestå av en blandning av rött och blått.
Resonemanget blir med nödvändighet teoretiskt här, och det är av värde att man förstår att det inte alls finns några färger i naturen runtomkring. Den blomma som vi ser som intensivt gul uppfattas på annorlunda sätt av en annan art, och en ko eller ett bi ser inte blommorna på samma sätt. Färgen uppstår inne i vår hjärna, någonstans långt bak i huvudet, i själva processorn som styr alla våra intryck och handlingar. "Gul" är en färg, och det är en tolkning av ett synintryck som kan vara endera att ljus av en viss våglängd träffar våra synceller och kittlar både dem som är känsliga för rött och känsliga för grönt; eller så kan det vara en blandning av "grönt" och "rött" ljus som kittlar de där receptorerna på samma sätt ger upphov till samma gula synintryck.
Det är lättare att förstå hur blandfärgen gul kan syntetiseras av en kamerasensor än hur vi kan få fram violett. Eftersom gul uppstår på samma sätt av blandning när färgen ska tolkas av synsinnet, kan kameran med de tre färgerna i filtermatrisen, vare sig det är en enda våglängd eller en blandning av flera, har vi inte någon svårighet att via bildskärmen sända ut den gröna och röda färg som när de blandas ger upphov till gult bak i hjärnan.
Violett vållar mig mer huvudbry, och det drar mot diskussionen om purpur kontra violett, där en åsikt är att purpur är en blandfärg av rött och blått, medan violett är frekvenser högre än dem som ger upphov till blått. I den idébilden finns inget "rött" ljus i det violetta, som alltså bara skulle kunna återges som blått om de rödkänsliga senslarna inte är känsliga för höga frekvenser.
Purpur blir lite enklare att pyssla in i den cykliska bilden av färgerna. Den är blandfärg, och den innehåller alltid rött. Dess strålning har två toppar, en i det blå området och en i det röda. På så sätt liknar den gult, när gul är en blandfärg, bara tvärtom. Den är blandningen som saknar grön.
Så för att vi ska få lite hum om hur vår sensor egentligen tar upp olika frekvenser, våglängder, av ljus, behöver vi veta hur hela spektrum representeras i de tre grundfärgerna i vår färgmatris. Endera är det röda filtret genomsläppligt för våglängder kortare än det blå, så att det kan skapa blandfärg för det "violetta" ljuset genom att blanda blått med rött, eller så kan rent violett, violetta mättade toner inte återges annat än av den blå kanalen.
Jag tror att det är läge att ta upp diskussionen någonstans där, eftersom det binder ihop frågan om blåbyxorna som blev violetta med blåklockorna. Förhoppningsvis kan vi sluta cirkeln och få en trovärdig förklaring till varför blåklockan blir violett på bilden (eller byxorna).
Även om du justerar vitbalanseringen manuellt, så att du får en bra färgåtergivning på alla andra färger, kommer fortfarande problemet med de blå färgerna kvarstå.
