Så du tror det. Ok, inget hindrar dig att gissa.
Jag gissar inte, jag vet hur optisk bildstabilisering fungerar. Jag har använt stabiliserade objektiv i mer än tio år, därutöver läst både den officiella dokumentationen och tagit del av information från mer inofficiella kanaler. En bra start om du vill läsa på är dessa länkar:
http://cpn.canon-europe.com/content/education/infobank/lenses/image_stabilisation.do
http://software.canon-europe.com/files/documents/EF_Lens_Work_Book_9_EN.pdf
Jag vet också hur det kan se ut när bilden blir oskarp på grund av bildstabiliseringen, första generationens bildstabilisering i kombination med seriebildtagning och följande autofokus gav en del märkliga resultat. Typiskt är själva motivet ganska skarpt men bilden i övrigt är full av fula dubbelkonturer, märkligt nog är det i bakgrunden dubbelkonturerna framträder tydligast.
Eftersom stabiliseringen sker över hela bilden är effekten i princip likformig över hela bildytan, jag har aldrig fått det resultat som Lennart visar i sin bild (där bara en del av bilden verkar påverkad). Vid ett första påseende ser bilden oftast bra ut, men vid närmare studie ser man den oroliga bakgrunden (dubbelkonturerna) tydligt.
Tyvärr verkar jag inte ha sparat något exempel, på den tiden hade jag kroniskt ont om plats på minneskortet så dåliga bilder raderades nästan alltid på plats.
Ett 70-200/2,8 är de ljusstarkaste telena som finns med stabilisering. Ljusstarkare finns inte just för att det blir så stort, speciellt på symmetriska objektiv med lång brännvidd, inte äkta telen.
Vad vill du säga med det?
För övrigt har Canon faktiskt ett ljusstarkare tele med bildstabilisering, EF 200/2L IS USM med en bländardiameter på 100 mm (70-200/2.8 har 71 mm). Men är det storleken på bländaröppningen du far efter så innehar EF 600/4L IS USM rekordet med 150 mm. Bildstabiliseringen på den sistnämnda är anpassad för att vara aktiv också med objektivet på stativ, för att ta bort mikroskakningar.
Men nu sitter inte den stabiliserande linsgruppen så till att den behöver vara fullt så stor för att fungera, varför storleken kan hållas nere ganska bra.
Om gränsen går någonstans så är det väl inte omöjligt att det är gränsfall på ett sådant och en kompromiss, så att på längsta området med största bländare inte blir perfekt. Snarare rätt troligt, och "god" kvalitet är en definitionsfråga. Att det inte blir exakt lika bra som utan kan vi säkert vara överens om, hur bra "bra" är går dock att tvista om. Så bra att ingen klagar och att det bara spökar i extremfall och vid få tillfällen är säkert ok. men som sagt jag vet inte exakt och jag tror inte du vet det heller.
Förvisso är definitionen av "god" kvalitet flytande, Canon själva säger dock att bildstabiliseringen inte alls påverkar bildkvaliteten. Borde i och för sig vara ganska lätt att verifiera, bara att fotografera en testtavla på fri hand och lång slutartid och jämföra denna med motsvarande bild tagen med avstängd bildstabilisering och stativ.
Sedan tror jag att du överskattar rörelserna hos den stabiliserande linsgruppen, jag har plockat isär ett par bildstabiliserade objektiv. Ett av dessa hade jag lägligt till hands med bildstabiliseringen exponerad (ett 28-135/3.5-5.6 IS USM).
I detta objektiv har den stabiliserande linsgruppen en diameter på c:a 18 mm (att jämföra med objektivets största bländaröppning på 24 mm), den totala slaglängden på rörelsen är 2,5 mm. Således innebär är extremfallet ett utslag på 1/14 dels linsdiameter (1,25 mm), mer än så avviker aldrig den stabiliserande linsgruppen från centrumlinjen.
I ljusstarkare objektiv är den stabiliserande linsgruppen naturligtvis större, men proportionerna är ungefär de samma.