MattiasL skrev:
... allting i samhället har en funktion. Kriminalitet, missbruk och liknande har funktionen att "vi" i normgruppen har ett "dom" att definiera oss mot. Utan avvikare - ingen norm.
...När man sätter den tanken i fotografiska sammanhang: vi, eller många av oss, är väldigt förtjusta i att skildra olika former av avvikelser.
Med det menar jag inte att fotografer skulle vara ute i onda avsikter, eller handlar helt omedvetet, eller något, men det kan vara kul att filosofera över sin roll i det stora sammanhanget.
Det här är tunga grejor, minsann. Utan avvikare - ingen norm kan väl bevisas enl ett gängse, gammalt filosofiskt tänkesätt genom att vända på begreppet. Fritt översatt: " Ingen norm utan avvikare"
Med begreppet utan avvikare-ingen norm har många länders ledare genom propaganda skapat avvikare för att få fram en norm som passar deras syften.
Nazi-Tyskland är ett exempel.
Givetvis finns det i större eller mindre utsträckning i alla länder liknande tillvägagångssätt enl devisen Så länge massan har några att se ned på håller de sig lugna och är lagom tillfreds med sin egen lott.
Jan Guillou har i många romaner och artiklar skildrat varför skräcken inför islam är så viktig i "kampen mot terrorismen". Han kan visserligen bolla med begreppen och köra med ren fiction blandad med fakta, men ur detta uppstår alltid intressanta frågor. Hittade den enda Guilloubok jag faktiskt inte läst i förrgår och har nu läst 75% av den. Kanske ingen JG:s höjdare, men kan rekommenderas: Madame Terror är titeln.
Att fotografer att väldigt förtjusta i att skildra avvikelser är väl närmast ett understatement. Oftast använd inom dokumentärfotografin där myntets båda sidor kan visas på samma bild.
Men avvikelser som exponeras för mycket och för ofta tenderar med tiden att förändra normen och bli en del av normen. Och då måste andra avvikare skapas eller skapa sig själva.
Vi har t ex detta med manlig och kvinnlig homosexualitet. Lite slarvigt uttryckt tror jag att alla kända profiler som "kommit ut" och berättat om sin homosexualitet numera tas med en klackspark av gemene man.
Snart mer uppseendeväckande om en rockstjärna säger: Jag är hetero men kan spela rock i alla fall". Okej, medger att det sista kanske var lite väl hårddraget, men personligen tycker jag det ligger lite i det.
Det finns många "avvikare" som exponeras i media hårt nu: Feta personer ska anpassas till normen genom coachning. M a o om du är lite överviktig är du i ett utanförskap. Förr i tiden var det ett tecken på att man var betydelsefull. Fet och blek var lika med att du var välsituerad och inte behövde kroppsarbeta i sol/regn och rusk.
Att fotografer/konstnärer/författare genom tiderna dragits till att skildra avvikelser är ju ett faktum. Lika stort faktum som att de medverkat till att ändra normerna genom detta.
Lennart
