respektera tystnaden
- Trådstartare ojkooj
- Start datum
Anders Östberg
Guest
Re: folkmord
Det är förstås inte politiskt korrekt i alla kretsar men jag håller med, det är självmord mer än något annat. Det är klart att när man väl är fast i ett beroende så måste man få hjälp men det måste funnits många tillfällen på vägen dit då man kunnat välja själv om man vill stoppa i sig en massa skit - individen måste ha ett visst ansvar för sina egna val. Det är inte "samhället" som trycker in första sprutan i armen eller öppnar korken på första kvartingen.
MattiasL
Aktiv medlem
Re: Re: folkmord
Nåja...det är nog inte riktigt så enkelt att man blir knarkare för att man tycker det verkar festligt att knarka fast man har det bra i övrigt. Det är nog ganska ovanligt iallafall. I ett visst läge är kanske den tillfälliga lösning man står ut med och som finns till hands just att dämpa ångesten med något som sedan blir ett beroende.
En aktiv handling kan ju komma ur desperation, och då är frågan hur aktivt valet egentligen är.
Nåja...det är nog inte riktigt så enkelt att man blir knarkare för att man tycker det verkar festligt att knarka fast man har det bra i övrigt. Det är nog ganska ovanligt iallafall. I ett visst läge är kanske den tillfälliga lösning man står ut med och som finns till hands just att dämpa ångesten med något som sedan blir ett beroende.
En aktiv handling kan ju komma ur desperation, och då är frågan hur aktivt valet egentligen är.
Graylingman
Aktiv medlem
Lås inte tråden! Följer den med spänning!
Förslag: Gör ett tillägg i trådrubriken i stället: Svenskt forumrekord i urspårning
Förslag: Gör ett tillägg i trådrubriken i stället: Svenskt forumrekord i urspårning
Photocon
Aktiv medlem
Än en gång: "Respektera tystnaden" är ett ämnesval som föranleddes av klantig fotograf i kyrka.
Har följts av mååååånga inlägg om hur man ska agera och är i alla för mig totalt ointressant.
Däremot ledde tråden vidare till intressantare aspekter. Att det sedan går in på exv folkmord, knark och fotografers sökande att skildra det avvikande på ett etiskt sätt innebär inte att tråden är urspårad.
Synd att växla ämne till "trådmord". Låt den leva!
För att citera: Utan avvikelser - inga normer!
Lennart
PS Förslaget om Svenskt forumrekord i urspårning är förvisso ett lockande ämne men kanske redan är avhandlad i SJ:s personaltidning (om nu inte den också är nedlagd) DS
Har följts av mååååånga inlägg om hur man ska agera och är i alla för mig totalt ointressant.
Däremot ledde tråden vidare till intressantare aspekter. Att det sedan går in på exv folkmord, knark och fotografers sökande att skildra det avvikande på ett etiskt sätt innebär inte att tråden är urspårad.
Synd att växla ämne till "trådmord". Låt den leva!
För att citera: Utan avvikelser - inga normer!
Lennart
PS Förslaget om Svenskt forumrekord i urspårning är förvisso ett lockande ämne men kanske redan är avhandlad i SJ:s personaltidning (om nu inte den också är nedlagd) DS
Anders Östberg
Guest
Tror det fanns en rekordtråd i Sveriges Privatdetektivers forum, handlade om hur man bäst letar efter borttappade klockor. (Öhhh... den va dålig du...) 
Photocon
Aktiv medlem
Anders Östberg skrev:
Tror det fanns en rekordtråd i Sveriges Privatdetektivers forum, handlade om hur man bäst letar efter borttappade klockor. (Öhhh... den va dålig du...)
Har för mig att rekordet innehas på ett psykologforum där man diskuterade hur en psykolog bäst ska besvara en patients fråga om hur mycket klockan är.
Efter 2538465325 svar från medlemmarna som löd "vad tycker du?" lades dock tråden ned. (Den var ännu sämre!)
Sten-Åke Sändh
Aktiv medlem
Hittills har denna tråden (trots att den pendlat mellan huvudfrågan/-frågorna kring fotografens/journalistens störande av allmänheten och allmänhetens rätt till frid och privatliv, till de krav allmänheten ställer på fotografer/journalister och de krav dessa ställer på sig själva när det gäller etik. lyckats hitta tillbaka till dessa frågor även om det skett en hel del OT-urspårningar som i de flesta fall ändå varit relevanta i nån mån eftersom de flesta ändå skett som kommentarer till huvudfrågorna.
Knarkdiskussionen kom upp ur frågan om det var acceptabelt att fortsätta dokumentera folks elände och död trots att fotografen var väl medveten om att han hellre fortsatte filma (för att möjligen få sitt scoop och/eller via filmen väcka en sovande almänhet och föräldrageneration) snarare än ingrep som medmänniska för att om möjligt hindra en utveckling med ofta dödlig utgång. Folkmordsfrågan var en diskussion ur samma bakgrund som diskuterade definitionen av folkmord och vad en sån "stämpling" betyder och vilken påverkan den kan ha på ett händelseförlopp.
Vän av ordning kan ju tycka att debatten inte passar ihop med rubriken alla gånger över tid men jag tycker det är längesen det varit så mycket intressant debatt på F.S. Det är också längesen jag tycker man fått så mycket inblickar i hur fotografer tänker kring om man ska/bör ta bilden eller inte. Så oavsett om ditt inlägg verkligen får tråden att spåra ur, så vill jag passa på att tacka alla som frikostigt delat med sig av sina erfarenheter i tråden.
Jag hoppas alla övriga fortsätter att delta i tystnadsdebatten. För jag tycker att "tystnaden" är något av det intresantaste vi har att avhandla. Den har en motpol eller spegelbild också som är minst lika intressant och det är när journalister/fotografer låter bli att ta bilder och skriva reportage trots att det verkligen hade varit i allmänhetens intresse att man gjort detta. I det fallet skulle allmänhet och/eller individ accepterat att bli störd eftersom man gjort bedömningen att fotografens/journalistens rapport skulle gynnat individens/allmänhetens intressen. Varför tog du inte bilden eller varför skrev du inte reportaget? Kan du stå för att du lät bli likaväl som då du inte gjorde det? Det är väl det allt kokar ned till i slutänden.
Senast ändrad:
Maverick
Aktiv medlem
Jag håller med Sten-Åke. Att trådar svävar iväg är väl mer regel än undantag så mig stör det inte.
Men jag har ett tillägg med anledning av huruvida man ska fortsätta fotografera eller agera medmänniska. Det har tydligen gjorts undersökningar på detta. Dessa har i sin tur visat att ett reportage, vare sig det är i bild eller text, sällan inneburit nån förändring i positiv riktning för den som deltar i reportaget. Däremot har man sett att det fått betydelse för efterkommande. Främst genom reportagets opinionsbildande insats som lett till förändringar inom det område som skildrats.
Som bildjournalistisk intresserad så tycker jag att det är ett betydligt större problem att allt mer journalistik blir mer populistisk. De där viktiga men inte så sensationslystna nyheterna syns knappt alls i media. Det är inte utan att jag börjar tro att en statsfinansierad tidning/tidningar likt SVT skulle vara en bra lösning. För hur viktigt är det egentligen att Gynning visat muffen i TV? Eller kan det vara så att psykvården faktiskt är viktigare, även mellan vansinnesdåden? Men det senare kostar ett eller flera människoliv innan de får plats i media.
Sedan tycker jag det är intressant med den ambivalenta relationen mellan läsarna och media. De vill att saker och ting ska avslöjas, men inte om det gäller dem själva. Alla vill lösa just det som de är intresserade av och allt annat är skit. Det är liksom få som verkar förstå att det är ett givande och tagande.
Mvh
Maverick
Men jag har ett tillägg med anledning av huruvida man ska fortsätta fotografera eller agera medmänniska. Det har tydligen gjorts undersökningar på detta. Dessa har i sin tur visat att ett reportage, vare sig det är i bild eller text, sällan inneburit nån förändring i positiv riktning för den som deltar i reportaget. Däremot har man sett att det fått betydelse för efterkommande. Främst genom reportagets opinionsbildande insats som lett till förändringar inom det område som skildrats.
Som bildjournalistisk intresserad så tycker jag att det är ett betydligt större problem att allt mer journalistik blir mer populistisk. De där viktiga men inte så sensationslystna nyheterna syns knappt alls i media. Det är inte utan att jag börjar tro att en statsfinansierad tidning/tidningar likt SVT skulle vara en bra lösning. För hur viktigt är det egentligen att Gynning visat muffen i TV? Eller kan det vara så att psykvården faktiskt är viktigare, även mellan vansinnesdåden? Men det senare kostar ett eller flera människoliv innan de får plats i media.
Sedan tycker jag det är intressant med den ambivalenta relationen mellan läsarna och media. De vill att saker och ting ska avslöjas, men inte om det gäller dem själva. Alla vill lösa just det som de är intresserade av och allt annat är skit. Det är liksom få som verkar förstå att det är ett givande och tagande.
Mvh
Maverick
Photocon
Aktiv medlem
Respektera INTE tystnaden!
Visserligen började ju tråden med "Respektera tystnaden" i ett specifikt fall.
Och i det specifika fallet fanns ju inget att invända för min del. Nu har ju tråden avancerat vidare och präglats av mycket intressanta inlägg.
Vill just nu som en förlängning peka på att tystnaden från våra makthavare, enl min åsikt, respekteras alldeles för mycket av media.
Ofta nöjer man sig med tystnad, eller ännu värre publicerar kommentarer med talminus där man låter den citerade komma undan med att inte besvara frågan. Schablonsvar, gamla sanningar som blivit lögner, snuttifierade debatter med massor av deltagare där ingen hinner få ordet så länge att något blir utrett.
Visserligen ser/hör/läser de flesta människor mellan raderna s a s. Och det tas till intäkt för att många gånger som publicist tänka typ: "Ja, låt den jäveln prata bort sig själv. Folk måste ju fatta att det är skitsnack".
Ibland fungerar det! Men ofta inte därför att människor i gemen är så trötta på svamlerierna att de slutar bry sig. Och då har "tystnaden" från medierna skapat en situation utan dialog som följd. Och ur den följden följer en verkligt farlig tystnad och acceptans. En fara för demokratin.
Så i dessa aspekter anser jag att tystnaden verkligen inte bör respekteras. Den bör skys som pesten.
Lennart
Visserligen började ju tråden med "Respektera tystnaden" i ett specifikt fall.
Och i det specifika fallet fanns ju inget att invända för min del. Nu har ju tråden avancerat vidare och präglats av mycket intressanta inlägg.
Vill just nu som en förlängning peka på att tystnaden från våra makthavare, enl min åsikt, respekteras alldeles för mycket av media.
Ofta nöjer man sig med tystnad, eller ännu värre publicerar kommentarer med talminus där man låter den citerade komma undan med att inte besvara frågan. Schablonsvar, gamla sanningar som blivit lögner, snuttifierade debatter med massor av deltagare där ingen hinner få ordet så länge att något blir utrett.
Visserligen ser/hör/läser de flesta människor mellan raderna s a s. Och det tas till intäkt för att många gånger som publicist tänka typ: "Ja, låt den jäveln prata bort sig själv. Folk måste ju fatta att det är skitsnack".
Ibland fungerar det! Men ofta inte därför att människor i gemen är så trötta på svamlerierna att de slutar bry sig. Och då har "tystnaden" från medierna skapat en situation utan dialog som följd. Och ur den följden följer en verkligt farlig tystnad och acceptans. En fara för demokratin.
Så i dessa aspekter anser jag att tystnaden verkligen inte bör respekteras. Den bör skys som pesten.
Lennart
Maverick
Aktiv medlem
Fast hur ser ni på det faktum att tidningar som försöker göra mer djuplodande saker faktiskt lever på marginalerna? Det finns varken tillräckligt kundunderlag eller annonsunderlag för att det ska bli trygga tidningar. Vilket egentligen bara kan tolkas som att folk egentligen inte är särskilt intresserade/engagerade för att sätta sig in i en djupare text.
Nu vill jag inte lassa över ansvaret för detta på konsumenterna. Det ligger en stor utmaning för tidningarna i att göra viktiga ämnen intressanta att läsa för en ny generation läsare. Det finns trots allt nichade tidningar som lyckas hyffsat. Tänker främts på de olika populärhistoriska tidningarna och likaså populärvetenskapliga tidningar som trots allt lever vidare. Skulle man kunna tänka sig en populärpolitisk tidning? Där populär inte står för en populistisk framtoning utan för lättläst/intressant språkbruk. Typ motsatsen till en akademisk avhandling men ändå med samma innehåll. Hur skulle en sådan i så fall se ut?
Mvh
Maverick
Nu vill jag inte lassa över ansvaret för detta på konsumenterna. Det ligger en stor utmaning för tidningarna i att göra viktiga ämnen intressanta att läsa för en ny generation läsare. Det finns trots allt nichade tidningar som lyckas hyffsat. Tänker främts på de olika populärhistoriska tidningarna och likaså populärvetenskapliga tidningar som trots allt lever vidare. Skulle man kunna tänka sig en populärpolitisk tidning? Där populär inte står för en populistisk framtoning utan för lättläst/intressant språkbruk. Typ motsatsen till en akademisk avhandling men ändå med samma innehåll. Hur skulle en sådan i så fall se ut?
Mvh
Maverick
Photocon
Aktiv medlem
Att de lever på marginalerna är kanske delvis en effekt av att "tigandet" pågått så länge att tidningsläsarna har tappat förtroendet sedan lång tid.
Frågan "är det sant eller står det i tidningen?" är inte helt ovanlig. ALLA vet att det mesta i kvällsblaskorna är kraftigt friserande av sanningen och representanter för de två största kvällsdrakarna har faktiskt deklarerat att man gått in för att roa sina läsare och därför exkluderar en massa "tyngre" saker och hellre skriver om ngn såpoperadeltagare som fått hemmorojder,
Sedan går det i rättvisans namn inte att blunda för att informationen går att hämta på så många olika ställen. Inernet har ju exploderat i nyllet på på papperstidningen.
Set är inte längre TV1, TV2 med Rapport o Aktuellt, DN och SvD samt nåfra lokaltidningar som gäller. Hur många kanaler som finns har jag ingen aning om, men om vi tänker oss tillbaks så hade folk på jobbet under fikarasten i stort sett inhämtat samma information och kunde diskutera den.
Idag kan 10 arbetskamrater ha 10 helt olika inhämtningar av vad som hänt. Garanterar att om så Skåne hade öppnat krig mot resten av Sverige för att bli självständig stat skulle en massa människor inte veta det dan darpå. Några skulle t o m klaga över att den eller den blev utröstad från den eller såpan. Kolla kanaltablåerna. De är fyllda av s k realityserier, såpor o s v. Väldigt lite av annan vara. Måste ju finnas en orsak!
Är det så illa att folk verkligen föredrar att kolla på dessa (bolagen gör ju mätningar) för att de tycker debatter, politik, samhällsreportage är för tråkigt?
Om det är så beror det kanske på att de under frånvaron av undersökande, sanningssökande reportage helt enkelt vant sig vid att sådana inte finns och därför inte söker dem.
Jag har inget bra svar, Fredrik! Fast jag vill hoppas att vad du benämner en "populärpolitisk" tidning skulle lyckas bättre.
Egentligen är det väl faktiskt all dagspress plikt att vara populärpolitisk i den bemärkelsen du anger.
Slutligen går det inte att blunda för att läsare av traditionella papperstidingar /eller ännu väsentligare prenumeranter på sådana är ett utdöende släkte.
Det görs en massa försök att "vinna ungdomen" till att prenumerera genom speciella ungdomssatstningar och reportage för den och den ålderskategorin. Misslyckas som regel.
Bort med pensionärssidor, ungdomssidor, kvinnosidor, bögsidor etc. Tror att alla bara vill se sig som människor rätt och slätt.
Vad gäller den politiska arenan tror jag att den är lika intressant för alla, oavsett åldersgrupp.
Men jag är inte man att svara för HUR man vinner tillbaks läsare/lyssnare/tittare. Är övertygad om att dt går dock, men tror att det handlar om en längre process. Så pass lång att inget media vill riskera att förblöda under tiden. Är faktiskt pessimistisk.
2% av alla tidningsläsare tittar eller läser sidan 2, ledarsidan i tidningarna enl senaste undersökningen. Utan att kalla folk i gemen mindre vetande finns det ett stort antal läsare som inte ens vet vad en ledarisda i en tidning är.
Lennart
Sten-Åke Sändh
Aktiv medlem
Ja, jag vet inte heller vad som är fel men det är ju inte bara Internets fel. Kvällstidningarna har blivit mer av veckotidningar, fast de kommer ut varje dag och både morgon och kväll. Gratistidningarna som Metro, City och SE ger många människor enkel lättsmält fullständigt likriktad och ytlig svepande rapportering. Alla verkar ha samma spökskrivare, för det spelar liksom ingen roll vilken av dessa blaskor man läser eftersom alla trycker samma artikel ibland. Det är faktiskt lätt förvirrande åtminstone för de som vuxit upp med en press som haft politisk profil. DN var och är väl fortfarande oberoende liberal och SVD mer konservativ. Aftonbladet ägdes ju av arbetarrörelsen en gång och det avspeglades i åtminstone en del av materialet. Expressen ägs alltjämt av familjen Bonnier och är väl inte bättre än Aftonbladet som helt flippat ut efter ägarbytet.
Men det händer märkliga saker. Min son som fått ett antal gratisprenumerationer av oss (man får sånt ibland av DN) skulle få ännu en sån men tackade nej eftersom han börjat prenumerera på DN själv. Jag blev verkligt förvånad! Hans generation vill också bli bra informerad och en del av den förstår att det inte räcker med att läsa gratistidningarnas reklam bara och se på Rapport i TV. Men morgontidningar som DN är farligt ute när vi som prenumererar känner att vi måste vada genom samma jäkla reklam som vi får gratis i tunnelbanan.
Men vill man bli bättre informerad så finns ju numera i alla fall nyhetsveckotidningen FOKUS. Men jag har ingen aning hur många som läser den och hur stor upplagan är. Den är nog trots allt marginell. Man kan även läsa TIME och Newsweek eller läsa mängder av lokala internationella tidningar på nätet om man orkar. Jag har periodvis prenumererat på någon eller flera av dessa tre tidningar och där slipper man mycket av reklamen även om den finns även där i viss mån.
Att sedan press, radio och TV bantat bort många korrespondenter och ett antal folkkära sådana gått ur tiden har gjort att man köper in alltmer material från stora byråer. En del såna skriver ju med speciell bias på beställning så det går ju bra att få material vinklat till en socialistisk publik om man nu är ute efter det eller en mer konservativ om den skulle vara tidningens målgrupp. Sen är det ju inte så lätt idag att rapportera från händelsernas centrum om man inte kan gå utanför det befästa hotellet man bor på i Bagdad. I det läget har väl hela poängen med eget folk på platsen gått förlorad när allmänheten vet att det är så det ser ut. Det är väl bara Hildebrandt och Ryden som vågat sig ut i röran och Åsne Seierstad förstås. Men det var inte bättre under VietNam-kriget heller. Även då var man beroende av amerikanska armens skydd vid rapporteringn. Skrev man "fel" saker så fick man ingen plats i helekoptern nästa gång.
Sten-Åke Sändh
Aktiv medlem
Re: Respektera INTE tystnaden!
För mig är den mest omskakande tystnaden den som etablissemanget lade över ekonomins tillstånd i Sverige från 1976 och fram mot början av 80-talet. Alla (utom en) av Sveriges ekonomer upprepade samma mantra: Sverige lever över sina tillgångar och slutar vi inte med det omgående så kommer internationella kapitalet och sätter landet under förmyndare. Reportrar som Christer Pettersson och Ann Lindgren skrämde vettet ur folket med "sanningen" i TV på bästa sändningstid. Forskare och ekonomer med Assar Lindbeck pekade på siffrorna (hårda fakta) i bytesbalans och handelsbalans i nationalräkenskaperna. Alla köpte detta för ekonomerna (landets överste präster vid denna tid) sa ju samma sak med en mun.
Vad var det de sa då? Sverige hade en skuld på 60,7 miljarder till utlandet och den skulden användes sedan som ett argument för att ändra den ekonomiska politiken. Det skulle dessutom bli svårt för Sverige att låna pengar utomlands med denna skuld. Allt detta torgfördes som sanning av det ekonomiska brödraskapet som många styrdes via Knut och Alice Wallenbergs stiftelse som satt på forskningspengarna. Nästan alla dessa toppekonomer ( även de s.k. sexlingarna (sossar) med Klas Eklund i spetsen) hade formats mot samma städ - Handelshögskolan. Det spelade alltså ingen roll vilken politisk färg ekonomerna hade i detta fall, kårandan var påtaglig och den bröt inga mot ostraffat.
Denna världsbild ekonomerna målade upp togs sen av politikerna till intäkt för en social- och ekonomisk revolution. Praktiskt taget ingen utifrån kunde på goda grunder ifrågasätta den.
Sven Grassman var inte vem som helst. Han var inifrån och han hade både kunskapen och integriteten som en riktig forskare ska ha. Han jobbade just med att ta fram alla dessa siffror på Institutet för internationell ekonomi (på universitetet i Stockholm bl.a. med Assar Lindbeck (som kom att bli den verkliga översteprästen och en uttalad socialdemokratisk sådan). Grassman var verkligen en av brödraskapet, så honom kunde man inte vifta bort som man kunde göra med LO-ekonomer t.ex.
Grassman fick till slut rätt (efter 5 år). Då förbyttes denna skuld på 60 miljoner som motiverat bl.a. Gösta Bomans hårda tag till ett plus på 3,8 miljarder! Sverige gnuggade ögonen! Hur gick det till då? Grassman räknade som man gör vid varje bouppteckning - inte bara skulderna utan även bankböckerna. Han räknade tillgångar som specielt i Sverige lämnats utanför som exv. tillgångarna i pensionsfonder och försäkringssystemen. Man räknade fordringar i utlandet och inte bara skulderna.
Ingen kunde stoppa Grassman för han var osårbar genom sina unika anställningsvillkor, men han blev utfrusen och hans samlade forskning dumpad i ett ogästvänligt rum på veterinärhögskolan om jag inte missnminner mig och där sattes han i symbolisk karantän. När jag själv läste nationalekonomi i början av 80-talet kom Grassmans bok "Det tysta riket" ut och det var en fullkomligt omtumlande upplevelse. Även om Grassman senare lierade sig med LO allt hårdare och fick kritik för det så fick han rätt i sak, för felen i räkenskaperna korrigerades. Många fackekonomer skämdes nog i det tysta. Överprästerna tappade sen för alltid sin himmelska status.
Grassman dog sedan fysiskt knäckt en för tidig död i cancer. Jag har inte många idoler, men han är min största. Han hade kunskap, integritet och var inte tyst. Vi har honom att tacka för väldigt mycket. Han räddade demokratins trovärdighet (det kan politikerna var glada för) när andra försökte föra oss bakom ljuset och det var inte bara ekonomer som gjorde det. De fick bra hjälp av aningslösa politiker, fotografer och skrivande journalister också.
För mig är den mest omskakande tystnaden den som etablissemanget lade över ekonomins tillstånd i Sverige från 1976 och fram mot början av 80-talet. Alla (utom en) av Sveriges ekonomer upprepade samma mantra: Sverige lever över sina tillgångar och slutar vi inte med det omgående så kommer internationella kapitalet och sätter landet under förmyndare. Reportrar som Christer Pettersson och Ann Lindgren skrämde vettet ur folket med "sanningen" i TV på bästa sändningstid. Forskare och ekonomer med Assar Lindbeck pekade på siffrorna (hårda fakta) i bytesbalans och handelsbalans i nationalräkenskaperna. Alla köpte detta för ekonomerna (landets överste präster vid denna tid) sa ju samma sak med en mun.
Vad var det de sa då? Sverige hade en skuld på 60,7 miljarder till utlandet och den skulden användes sedan som ett argument för att ändra den ekonomiska politiken. Det skulle dessutom bli svårt för Sverige att låna pengar utomlands med denna skuld. Allt detta torgfördes som sanning av det ekonomiska brödraskapet som många styrdes via Knut och Alice Wallenbergs stiftelse som satt på forskningspengarna. Nästan alla dessa toppekonomer ( även de s.k. sexlingarna (sossar) med Klas Eklund i spetsen) hade formats mot samma städ - Handelshögskolan. Det spelade alltså ingen roll vilken politisk färg ekonomerna hade i detta fall, kårandan var påtaglig och den bröt inga mot ostraffat.
Denna världsbild ekonomerna målade upp togs sen av politikerna till intäkt för en social- och ekonomisk revolution. Praktiskt taget ingen utifrån kunde på goda grunder ifrågasätta den.
Sven Grassman var inte vem som helst. Han var inifrån och han hade både kunskapen och integriteten som en riktig forskare ska ha. Han jobbade just med att ta fram alla dessa siffror på Institutet för internationell ekonomi (på universitetet i Stockholm bl.a. med Assar Lindbeck (som kom att bli den verkliga översteprästen och en uttalad socialdemokratisk sådan). Grassman var verkligen en av brödraskapet, så honom kunde man inte vifta bort som man kunde göra med LO-ekonomer t.ex.
Grassman fick till slut rätt (efter 5 år). Då förbyttes denna skuld på 60 miljoner som motiverat bl.a. Gösta Bomans hårda tag till ett plus på 3,8 miljarder! Sverige gnuggade ögonen! Hur gick det till då? Grassman räknade som man gör vid varje bouppteckning - inte bara skulderna utan även bankböckerna. Han räknade tillgångar som specielt i Sverige lämnats utanför som exv. tillgångarna i pensionsfonder och försäkringssystemen. Man räknade fordringar i utlandet och inte bara skulderna.
Ingen kunde stoppa Grassman för han var osårbar genom sina unika anställningsvillkor, men han blev utfrusen och hans samlade forskning dumpad i ett ogästvänligt rum på veterinärhögskolan om jag inte missnminner mig och där sattes han i symbolisk karantän. När jag själv läste nationalekonomi i början av 80-talet kom Grassmans bok "Det tysta riket" ut och det var en fullkomligt omtumlande upplevelse. Även om Grassman senare lierade sig med LO allt hårdare och fick kritik för det så fick han rätt i sak, för felen i räkenskaperna korrigerades. Många fackekonomer skämdes nog i det tysta. Överprästerna tappade sen för alltid sin himmelska status.
Grassman dog sedan fysiskt knäckt en för tidig död i cancer. Jag har inte många idoler, men han är min största. Han hade kunskap, integritet och var inte tyst. Vi har honom att tacka för väldigt mycket. Han räddade demokratins trovärdighet (det kan politikerna var glada för) när andra försökte föra oss bakom ljuset och det var inte bara ekonomer som gjorde det. De fick bra hjälp av aningslösa politiker, fotografer och skrivande journalister också.
Senast ändrad:
Maverick
Aktiv medlem
Fast det här är ju en svår nöt att knäcka. För även morgontidningar har en mycket betydande del av sin inkomst av just annonser. Minns inte hur stor del det var men JMK har ju gjort undersökningar på det. Det är hur som helst en allt för stor del för att kunna avvara om man vill överleva som tidning.
Fokus är annars intressant tillsammans med Re: Public Service som för oss in på ett annat problem. Distributionen... Nu för tiden råkar det ju vara samma koncerner som äger tidningarna som oxå distribuerar tidningarna. Vilket lett till att tidningar utanför de tre stora koncernerna får det svårt att synas på marknaden. Fokus har jag sett nån enstaka gång i välsorterade pressbyrås men Re: Public Service har jag nog aldrig sett i butik.
Om man nu vill ha en fri och kvalitativ press så börjar en statsfinansierad sådan låta som ett alternativ i mina öron. Media som lever på marknadens villkor kommer också att dansa efter marknadens villkor. Vilket i och för sig säkert passar vissa politiker bra.
Mvh
Maverick
Sten-Åke Sändh
Aktiv medlem
Public Service TV är ju inte helt statlig. Ägandet är mer komplicerat än så. Skulle staten stå bakom en Public Service press så skulle väl en del börja skrika "Pravda"("sanning" om jag inte missminner mig) eller möjligen "Izvestia" ("nyheter" om jag inte missminer mig). Ryssarna brukade ju själva säja att "det finns ingen sanning i nyheterna och det finns nyheter i sanningen".
Med facit i hand kan väl få hävda att reklamens intåg i TV-mediet givit "bättre program" och reklamen i pressen är som ogräs som skymmer de vackraste blommorna.
