Du tappade nog bort dig själv, för det jag skrev var att DX inte har några andra fördelar än lägre kostnad och befintligt utbud. Att det råkar skilja 11% i vikt hos två objektiv beror inte på fysiken, utan på att de är lite olika konstruerade.
Det skiljer mer i vikt om du jämför andra "ekvivalenta" par. Ser inte var fördelen med FX skulle finnas för telefoto, den potentiella SNR-fördelen äts ju upp av att man då behöver högre ISO-tal.
Ska du ha samma upplösning per bildhöjd med DX så måste objektivets upplösning och lokala kontrast ökas lika mycket som sensorn är mindre, vilket förmodligen kräver en mindre bildcirkel, och då får man lika mycket CA i hörnen ändå. FX-objektivet behöver inte vara lika bra helt enkelt, eftersom kraven per ytenhet är lägre.
Varför skall jag ha samma upplösning per bildhöjd? Jag vill inte alls ha en högupplöst DX-sensor i D400! Jag vill ha ett objektiv som har
samma optiska egenskaper som t ex 70 - 200/2.8 men med en bildcirkel som endast är optimerad för DX-formatet - det måste bli billigare än att objektivet skall anpassas för en FX-bildcirkel.
Det stämmer inte att FX-objektivet inte behöver vara lika bra - det behöver vara lika bra på motsvarande DX-ytan, dessutom måste det vara bättre än ett DX-objektiv behöver vara på FX - DX-ytan.
Detta borde vara helt uppenbart, men av någon anledning tycks en del tro att objektiv presterar lika bra hur mycket man än förstorar den projicerade bilden. Som om upplösningen vore oändligt hög. I så fall är det ju lika bra att sätta en kompaktkamerasensor i huset och få massa "förlängning" helt gratis.
På diabildstiden och numera med dataprojektorerna kan man tydligt se vad som händer med bildkvaliteten av en bild som projiceras på en projektorduk (motsvarande bildsensorn i en kamera) när man förstorar eller förminskar den belysta ytan. Vid större belysningsyta ("FX") minskar intensiteten, skärpan och kontrasten; vid mindre belysningsyta ("DX") ökar motsvarande parametrar.
I jämförelsen med förstoring av DX och FX (på skärm eller utskrift) så måste man ju förstora en beskuren FX-bild med samma utsnitt lika mycket som en DX-bild (om de är fotade med samma objektiv/inställningar). Det enda skillnaden är att man då inte behöver beskära DX-bilden och att DX-bilden tar mindre plats på minneskortet (innan beskärning vid samma pixeltäthet) och att bildtagningen tekniskt sett är enklare (mindre buffertbehov, mindre energi i spegeln etc). En lämplig kamera för jämförelse är D800 som har en pixeltäthet runt det "min" hypotetiska D400 har. För att slippa göra beskärningen för FX måste man ju annars ha 1.5x så lång brännvidd.
Jag fotar mycket fotboll och kan inte promenera närmare motiven, dessutom avser jag att åka på safari i östafrika. Enda kameran som uppfyller mina behov just nu är D300s, men jag väntar hellre några månader till på en state-of-the-art D400 än att köpa en utdaterad D300s. En motsvarande FX-kamera som uppfyller mina specar finns helt enkelt inte. D800 - för långsam (och dyr), D600 - ingen ruskväderskamera och inte så väldigt snabb. D4, D3s - jo tjena... Och då tar jag inte ens upp objektiv-aspekten.
En kompaktkamerasensor skulle nog vara bra för telefotograferande, men i de flesta fall vill man nog ha en mer allround lösning som även passar bra för normal och vidvinkelfoto.
Varför tror du att ett 70-200 för DX skulle vara billigare?
Marknaden styr och den är beroende av köpkraften, vilket är en ren kostnadsfråga. Precis som jag sa från början.
Ja tillverkningskostnaden skulle vara lägre (av ovanstående skäl), sedan utgår jag från att marknadspriset då också skulle vara lägre eftersom man ju missar FX-marknaden. Kanske inte tillräckligt lågt för konsumenterna och därför tror jag inte att Nikon skulle satsa på att konkurrera med sig själv på kvalitetsmarknaden för teleobjektiv.
/Roger