Hur självmord kommer in i bilden övergår mitt förstånd. Jag tror att naturfotografin lever i allra högsta grad, även om den har tagit nya former som inte faller alla i smaken.
Jag håller med om att ganska många hobbyister som sysslar med naturfoto idag är inriktade på troféjakt och samlande. De jagar bilder på ovanliga fåglar och djur, gärna actionfyllda sådana, eller exotiska landskap och miljöer som kräver långväga resande. Men ofta har de inte det grundläggande naturintresset. Det är själva trofén/prestationen som är viktigast, och det efterföljande berömmet när bilderna delas i sociala media.
Och detta samlarbeteende finns även i andra naturrelaterade hobbies. Jag har träffat fågelskådare som är helt besatta av att kryssa fåglar. De kan resa hundra mil för att eventuellt få en glimt av en ovanlig fågel, men de är faktiskt inte särskilt intresserade av fåglar i övrigt. Det är bara krysset i listan som är viktigt, i den heliga jakten på +300 arter.
Jag tror att det genuina naturintresset är på nedgång i Sverige. Numera använder man istället naturen som en lekplats för allehanda äventyr. Man åker inte till fjällen för att bara njuta av flora, fauna och storslagna landskap - nej, man åker dit för att cykla mountainbike på iordningställda MTB-banor, eller åka skidor i preparerade backar och spår. Action och äventyr är den primära drivkraften för många. Naturen är arenan, men naturupplevelsen är en bisak.
För att återgå till naturfoto, visst håller jag med om att bilder från betalgömslen kan kännas konstruerade och enahanda. En trött gammal finsk björn som av bekvämlighet återkommer till samma åtel natt efter natt och låter sig fotograferas mot samma bakgrund, är det så roligt egentligen? Bilderna blir ofta trötta upprepningar.
Jag förstår dock att själva upplevelsen/äventyret i gömslet kan vara spännande, och det kanske är gott nog för många.
Vad gäller arrangerade fotoresor med guide och schemalagt program så har jag aldrig varit förtjust i sådana. Jag föredrar faktiskt att planera och genomföra mina fotoäventyr helt på egen hand eller i sällskap med goda vänner. Jag vill inte ha mina fotomotiv utpekade av andra. Jag vill inte ha en tillrättalagd upplevelse. Jag vill inte bli curlad. Jag vill välja, upptäcka och utforska mina motiv själv. Jag vill både lyckas och misslyckas. Det är en viktig del av fotoglädjen.
Jag delar dina åsikter i ämnet! Håller helt med dig i att det genuina naturintresset verkar vara på nedgång i Sverige, har haft diskussioner med vänner och kollegor som har samma känslor.
Visst är "självmord" ett starkt ord, vald för att förstärka den känsla jag haft inför utvecklingen inom naturfotografin - både bland amatörer och de mer professionella. En utveckling som jag känt har stegrat under senare år.
Visst kan man acceptera en sådan utveckling, men varför måste man göra det? Om man brinner för naturfoto som helhet, och är engagerad i både natur och bildskapande, så känns det för mig naturligt att skriva av mig. Att försöka belysa orsaker och tendenser, att i detta se hur människan alltmer distanserar sig från naturen. Så också naturfotograferna, tyvärr.
Visst finns det risker med att skriva en sådan debattartikel, flera tror kanske att jag tycker mig vara någon helig ko - vilket jag givetvis inte är. Jag lika lite som alla andra. Men det är ju inte tanken med artikeln, utan mer att ventilera och kanske få andra att också reflektera över samma utveckling.
Genom att debattera och diskutera, kan vi alla tillsammans vara med på att skapa förändring. Det är ju inte första gång i naturfotografins historia som det har kommit debattinlägg som sedan också skapat förändring. Båda bland amatörer och bland de mer professionella. Jag har hållit på så länge att jag kommer ihåg de omfattande debatterna om att fotografera vid fåglars bon - något som skapade enorm splittring i den tidens naturfotomiljö - men som vi idag kan säga gav en positiv utveckling. Inte minst för alla fåglar som fick en frizon vid boet och därför inte riskerade en spolierad häckning.
Vissa av oss naturfotografer tycker att det räcker att hålla sig på sin kant, att helt enkelt anse sig ha rätten att få hålla på med sitt. Få gillar pekpinnar, jag inklusive. Andra sitter med en gnagande känsla av oro, för människans syn på naturen, på utvecklingen inom naturfotografin - men har inte hittat orden.Vi är alla olika!
Är det bra att naturen exploateras i hela sin dramatik och nakenhet, på det sätt vi idag ser. Att en björn på bild aldrig är längre bort än att swisha 3500 kronor till någon som kan erbjuda möjligheterna? Gynnar det rovdjurens framtid i Sverige, om hur hotade och få de är - om vi hela tiden matas med mängder av fantastiska bilder?
Några påtalar också i vissa kommentarer att jag nog är fel person att skriva om detta. Men jag är som sagt ingen helig ko, men det innebär heller inte att jag inte har rätten att tala och skriva. Sådana argument blir som att skjuta sig själv i foten - för vi alla vill väl att naturen ska må bra på bästa möjliga sätt. Även de som tycker jag borde hålla käft. Eller?
Än en gång tack Ulf för en saklig kommentar, där jag delar dina åsikter!
Mvh Terje
.
