Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

Naturfotografins självmord…

Produkter
(logga in för att koppla)
ja, eller att bara 1 åker och fotar. Turas om. Vi andra stannar hemma och köper in oss på bilderna :)
Det är att gå för långt tycker jag, men det skulle vara fullt möjligt att sätta upp en Canon och Nikon, för inte vill en Nikonist fota med en Canon och så styr man dessa med tex controlmynikon vs canon. Man får lägga till möjlighet för fjärrstyrt stativ
 
Vi behöver nog inte vara oroliga för att naturfotografin ska begå självmord. Det mesta brukar vara i form av en pendel som svänger fram och tillbaka. Jag såg ett program där man pratade lite om dörrar. Först vill man ha dörrar med fina dörrspeglar. Sen satte man för dessa med släta träskivor då allt skulle vara slätt och fint. Nu river man bort alla träskivor så att dörrspeglarna syns igen.

Jag tror att pendeln kommer svänga åt andra hållet inom naturfotografin. Man tröttnar att trängas med en massa andra naturfotografer på dessa ikoniska platser och istället söka sig till platser där det är betydligt mindre folk. Tankar kring klimatförändring kanske gör att man inte vill flyga utan att endast åka till platser med så lite klimatpåverkan som möjligt. Lite mer "närodlat" när det gäller naturfotografering. Troligen kommer diskussioner om bildspråk få ett uppsving också.

Jag brukar ibland se på Thomas Heaton på Youtube. En vlogg handlade om den ikoniska bågen Mesa Arch i USA. Hur fotografer kom till platsen flera timmar innan soluppgången för att får den bästa platsen. Sedan stod alla och trängdes tätt sammanpackade. Lite oroligheter och irritation kunde uppstå i trängseln. Var man på plats kunde man dock få en bra bild. Majoriteten av fotograferna förstod inte att den bäst glöden kom först en stund efter soluppgången. Då hade majoriteten redan gått hem.

Nej, då kör jag mycket heller "närodlat". En helt vanlig svensk skog i närheten bjuder på många utmaningar.

Ja och en del går inte att återställa så lätt som exv. den numera avlidne riksspelmannan Björn Ståbi en gång visade när jag och min kusin besökte Hörgård i Ed utanför Färila som är granngården till min farfars torp. När Björn tog bort masoniten de slagit på dörren på 40-talet så visade det sig att man huggit bort de utstickande delarna av de gamla dörrspeglarna med stämjärn. Den som gjorde det trodde helt säkert att modernismen var där för att stanna.
 
Jag har ofta reagerat på att många åker jorden runt och fotar samma motiv som alla andra redan fotat. Jag vill ha lite upptäckarglädje när jag reser (med kameran) och söker de outforskade motiven. Sedan har vi den inre resan: De bästa motiven finns i ens närområde där man känner området och vet att utnyttja väder och ljusförhållanden.
 
Jag har ofta reagerat på att många åker jorden runt och fotar samma motiv som alla andra redan fotat. Jag vill ha lite upptäckarglädje när jag reser (med kameran) och söker de outforskade motiven. Sedan har vi den inre resan: De bästa motiven finns i ens närområde där man känner området och vet att utnyttja väder och ljusförhållanden.
Möjligen reser folk jorden runt inte bara för fotografierna, utan även för upplevelsen. Men i övrigt håller jag med dig. Visst är det roligare att hitta outforskade motiv och göra sin egen tolkning av dessa.
 
Vi behöver nog inte vara oroliga för att naturfotografin ska begå självmord. Det mesta brukar vara i form av en pendel som svänger fram och tillbaka. Jag såg ett program där man pratade lite om dörrar. Först vill man ha dörrar med fina dörrspeglar. Sen satte man för dessa med släta träskivor då allt skulle vara slätt och fint. Nu river man bort alla träskivor så att dörrspeglarna syns igen.

Jag tror att pendeln kommer svänga åt andra hållet inom naturfotografin. Man tröttnar att trängas med en massa andra naturfotografer på dessa ikoniska platser och istället söka sig till platser där det är betydligt mindre folk. Tankar kring klimatförändring kanske gör att man inte vill flyga utan att endast åka till platser med så lite klimatpåverkan som möjligt. Lite mer "närodlat" när det gäller naturfotografering. Troligen kommer diskussioner om bildspråk få ett uppsving också.

Jag brukar ibland se på Thomas Heaton på Youtube. En vlogg handlade om den ikoniska bågen Mesa Arch i USA. Hur fotografer kom till platsen flera timmar innan soluppgången för att får den bästa platsen. Sedan stod alla och trängdes tätt sammanpackade. Lite oroligheter och irritation kunde uppstå i trängseln. Var man på plats kunde man dock få en bra bild. Majoriteten av fotograferna förstod inte att den bäst glöden kom först en stund efter soluppgången. Då hade majoriteten redan gått hem.

Nej, då kör jag mycket heller "närodlat". En helt vanlig svensk skog i närheten bjuder på många utmaningar.

Tror du har helt rätt och mycket av det fotot kommer vara i form av försök att dokumentera fenomen och effekter av det man på goda grunder kan knyta till klimatförändringarna.

Jag tog själv en del sådana bilder då jag efter många år kom tillbaka till Hikkaduwa på Ceylon, som jag besökte redan 1976 när det var i betydligt bättre form än idag. Då fanns det fortfarande kvar ett korallrev värt namnet. Nu var bara de gråvita liken kvar. Korallfiskarna var borta och allt annat synligt djurliv utom ett par halvtama sköldpaddor som användes för att vigga pengar av turister som köpte sea weed för att mata dem med.

De gamla hotellen som Coral Beach var förstörda av Tsunamin och en del andra kämpade patetiskt mot havets erosion med några tafatta vallar med sandfyllda gamla rissäckar som lagts dit för att förhindra att trapporna ner till stranden skulle bli fritt hängande över sanden och rasa av sin egen vikt.

Det var rätt sorgligt alltihop att se en en gång rätt fantastisk plats så på dekis. Sedan gick det heller inte att komma runt att befolkningstillväxten och den av krigen drivna urbaniseringen efter kusten kraftigt minskat de de hyfsat oexploaterade havsnära miljöer som ännu inte var oåterkalleligt påverkade av mänsklig verksamhet.

Länge klarade sig östra delen av ön från exploatering just p.g.a krigen och gerillaverksamheten där men nu är gerillan krossad sedan länge så, nu kommer säkert de delarna också att exploateras.

Efter tsunamin försvann alla gamla utriggare byggda av trä så de nya båtarna var alla av plast. Ett helt kulturarv försvann över en natt. Fisket var uselt och man kunde se kanske 5-10 kilo efter ett notdrag med 20 pers inblandade och som skulle dela på fångsten. Då -76 kom utriggare in med stora marlins och hajar på släp mellan utriggarnas båtar och pontoner. Även vanliga traditionella fiskare kunde då få hyfsade fångster. Men det var innan kineserna tömde de kustnära vattnen på fisk. De har väl också fördubblat sin befolkning till hiskeliga 1,4 miljarder idag och alla de ska ju också äta.

Det jag skrivit ovan har jag skrivit också som ett exempel på att man ska vara varsam med att radera digitala bilder eller kasta gamla analoga. De kan vara ovärderliga tidsdokument vid historiska jämförelser trots att de aldrig haft någon verkshöjd eller ens varit några mästerverk rent tekniskt.
 
Senast ändrad:
Jag tycker hela artikeln handlar om konkurrens, att få ta plats i det fotografiska finrummet. Att man inte ska kunna köpa sin plats där genom olika "betallösningar".

Jag håller med dig om dina iaktagelser, men det stör mig inte.
Om jag vill titta på naturbilder så slår jag upp en bok av Serkan, Hans, Anders,m-fl.

För mig är fotografering en källa till olika vackra upplevelser, antingen genom mitt eget bildskapande eller andras. Jag väljer själv vad jag vill titta på eller fotografera.

Med andra ord. Vad andra gör med sitt fotograferande är deras sak.
 
Bildskapandet har knappast stannat av, snarare tvärtom. Modernare teknik ger nya möjligheter till bilder som tidigare svårligen gick att ta. Jag vågar påstå att naturfoto har fått nya grenar medan mer traditionellt fotograferande finns kvar och utövas av allt fler. Vad som syns i sociala medier styrs av algoritmer och naturligtvis av vad folk väljer att publicera.

Gömslefotografering är ingen garanti för fantastiska bilder. Däremot har gömslen tillsammans med ljusstarkare och snabbare utrustning gjort det möjligt att komma nära skygga djur. Upplevelsen att se vilda djur på nära håll är fantastikt.

Jag har svårt att se någon motsättning mellan olika typer av naturfoto, då det är ett vitt begrepp. Makro, landskap, astro, undervattensfoto, drönare, abstrakt, fågelfoto, ICM osv. Vad som är bildskapande och hur det utvecklas finns det knappast endast ett svar på.

Möjligheterna är stora och något självmord är svårt att se. Snarare kan det kanske upplevas som kört när inspirationen och lusten att skapa saknas.
 
Hur självmord kommer in i bilden övergår mitt förstånd. Jag tror att naturfotografin lever i allra högsta grad, även om den har tagit nya former som inte faller alla i smaken.

Jag håller med om att ganska många hobbyister som sysslar med naturfoto idag är inriktade på troféjakt och samlande. De jagar bilder på ovanliga fåglar och djur, gärna actionfyllda sådana, eller exotiska landskap och miljöer som kräver långväga resande. Men ofta har de inte det grundläggande naturintresset. Det är själva trofén/prestationen som är viktigast, och det efterföljande berömmet när bilderna delas i sociala media.

Och detta samlarbeteende finns även i andra naturrelaterade hobbies. Jag har träffat fågelskådare som är helt besatta av att kryssa fåglar. De kan resa hundra mil för att eventuellt få en glimt av en ovanlig fågel, men de är faktiskt inte särskilt intresserade av fåglar i övrigt. Det är bara krysset i listan som är viktigt, i den heliga jakten på +300 arter.

Jag tror att det genuina naturintresset är på nedgång i Sverige. Numera använder man istället naturen som en lekplats för allehanda äventyr. Man åker inte till fjällen för att bara njuta av flora, fauna och storslagna landskap - nej, man åker dit för att cykla mountainbike på iordningställda MTB-banor, eller åka skidor i preparerade backar och spår. Action och äventyr är den primära drivkraften för många. Naturen är arenan, men naturupplevelsen är en bisak.

För att återgå till naturfoto, visst håller jag med om att bilder från betalgömslen kan kännas konstruerade och enahanda. En trött gammal finsk björn som av bekvämlighet återkommer till samma åtel natt efter natt och låter sig fotograferas mot samma bakgrund, är det så roligt egentligen? Bilderna blir ofta trötta upprepningar.
Jag förstår dock att själva upplevelsen/äventyret i gömslet kan vara spännande, och det kanske är gott nog för många.

Vad gäller arrangerade fotoresor med guide och schemalagt program så har jag aldrig varit förtjust i sådana. Jag föredrar faktiskt att planera och genomföra mina fotoäventyr helt på egen hand eller i sällskap med goda vänner. Jag vill inte ha mina fotomotiv utpekade av andra. Jag vill inte ha en tillrättalagd upplevelse. Jag vill inte bli curlad. Jag vill välja, upptäcka och utforska mina motiv själv. Jag vill både lyckas och misslyckas. Det är en viktig del av fotoglädjen.
 
Senast ändrad:
Jag tycker hela artikeln handlar om konkurrens, att få ta plats i det fotografiska finrummet. Att man inte ska kunna köpa sin plats där genom olika "betallösningar".

Jag håller med dig om dina iaktagelser, men det stör mig inte.
Om jag vill titta på naturbilder så slår jag upp en bok av Serkan, Hans, Anders,m-fl.

För mig är fotografering en källa till olika vackra upplevelser, antingen genom mitt eget bildskapande eller andras. Jag väljer själv vad jag vill titta på eller fotografera.

Med andra ord. Vad andra gör med sitt fotograferande är deras sak.

Ibland är det nog inte så enkelt för fuskandet har nog solkat ner naturfotot en hel del tyvärr i både allmänhetens och naturfotopuristernas ögon och att folk fuskar är definitivt en indikation på att många har det svårt med yrkesfotografins etik och proletariseringen av yrket. Ribban höjs obevekligt i konkurrensen och allt blir alltmer kostsamt och tekniskt för att framförallt djurfotograferna ska kunna säkerställa att kunna ta bilder som ingen tagit förut.

En lösning är kanske att införa "fristil" i dessa tävlingar så folk åtminstone vet att de tävlar på hyfsat lika villkor och helt skippa dessa krav på att bilder ska uppfylla vissa krav för att betraktas som icke "manipulerade" för de stora bråken kring naturfoto har ju ofta handlat om just detta.
 
Bildskapandet har knappast stannat av, snarare tvärtom. Modernare teknik ger nya möjligheter till bilder som tidigare svårligen gick att ta. Jag vågar påstå att naturfoto har fått nya grenar medan mer traditionellt fotograferande finns kvar och utövas av allt fler. Vad som syns i sociala medier styrs av algoritmer och naturligtvis av vad folk väljer att publicera.

Gömslefotografering är ingen garanti för fantastiska bilder. Däremot har gömslen tillsammans med ljusstarkare och snabbare utrustning gjort det möjligt att komma nära skygga djur. Upplevelsen att se vilda djur på nära håll är fantastikt.

Jag har svårt att se någon motsättning mellan olika typer av naturfoto, då det är ett vitt begrepp. Makro, landskap, astro, undervattensfoto, drönare, abstrakt, fågelfoto, ICM osv. Vad som är bildskapande och hur det utvecklas finns det knappast endast ett svar på.

Möjligheterna är stora och något självmord är svårt att se. Snarare kan det kanske upplevas som kört när inspirationen och lusten att skapa saknas.

Har det inte skett en viss glidning i många naturfilmer idag från en mer dokumenterande ansats till att presentera berättelser där de olika djuren man får följa försetts med en persona vars öden och äventyr man får följa.

Idag räcker det långtifrån att presentera vackra eller häftiga naturbilder för folk vill ha och efterfrågar berättelser och vi har väl nyss följt den upprörda diskussionen bland stillbildsfotografer när skyltfönstret Instagram ville byta inriktning mot mer rörlig bild. Folk föredrar helt uppenbart berättelser i rörlig bild än att betrakta en stillbild. Så det kanske snarare är det som riskerar att bli de fotografers självmord, som inte kan anpassa sig och ge marknaden vad den uppenbarligen vill ha. Det kräver betydligt mer än att bara ta bilder att även skriva och framföra berättelserna.
 
Senast ändrad:
Hur självmord kommer in i bilden övergår mitt förstånd. Jag tror att naturfotografin lever i allra högsta grad, även om den har tagit nya former som inte faller alla i smaken.

Jag håller med om att ganska många hobbyister som sysslar med naturfoto idag är inriktade på troféjakt och samlande. De jagar bilder på ovanliga fåglar och djur, gärna actionfyllda sådana, eller exotiska landskap och miljöer som kräver långväga resande. Men ofta har de inte det grundläggande naturintresset. Det är själva trofén/prestationen som är viktigast, och det efterföljande berömmet när bilderna delas i sociala media.

Och detta samlarbeteende finns även i andra naturrelaterade hobbies. Jag har träffat fågelskådare som är helt besatta av att kryssa fåglar. De kan resa hundra mil för att eventuellt få en glimt av en ovanlig fågel, men de är faktiskt inte särskilt intresserade av fåglar i övrigt. Det är bara krysset i listan som är viktigt, i den heliga jakten på +300 arter.

Jag tror att det genuina naturintresset är på nedgång i Sverige. Numera använder man istället naturen som en lekplats för allehanda äventyr. Man åker inte till fjällen för att bara njuta av flora, fauna och storslagna landskap - nej, man åker dit för att cykla mountainbike på iordningställda MTB-banor, eller åka skidor i preparerade backar och spår. Action och äventyr är den primära drivkraften för många. Naturen är arenan, men naturupplevelsen är en bisak.

För att återgå till naturfoto, visst håller jag med om att bilder från betalgömslen kan kännas konstruerade och enahanda. En trött gammal finsk björn som av bekvämlighet återkommer till samma åtel natt efter natt och låter sig fotograferas mot samma bakgrund, är det så roligt egentligen? Bilderna blir ofta trötta upprepningar.
Jag förstår dock att själva upplevelsen/äventyret i gömslet kan vara spännande, och det kanske är gott nog för många.

Vad gäller arrangerade fotoresor med guide och schemalagt program så har jag aldrig varit förtjust i sådana. Jag föredrar faktiskt att planera och genomföra mina fotoäventyr helt på egen hand eller i sällskap med goda vänner. Jag vill inte ha mina fotomotiv utpekade av andra. Jag vill inte ha en tillrättalagd upplevelse. Jag vill inte bli curlad. Jag vill välja, upptäcka och utforska mina motiv själv. Jag vill både lyckas och misslyckas. Det är en viktig del av fotoglädjen.
Kryssa fåglar.... ja, såg en gång en hel flock "tubkikare" ute på ett gärde. Bilar huller om buller bredvid. Frågade lite nyfiket och det alla spanade efter var en fågel som hade kommit vilse. En art som normalt inte hör hemma här och som alla ville få se.

Samma typ av "trofé jakt" som många naturfotografer ägnar sig åt. Även jag själv stundtals om jag ska vara ärlig. Men kanske är det egentligen något bra. Kanske skapar det en bred och ökande insikt, vördnad och omtanke att naturen behöver skyddas för att kunna bevaras. Vårt gemensamma finrum.

I mitt eget naturfotande hände något när jag av olika anledningar tappade intresset för att visa bilderna på sociala medier. Varför fick jag bara 78 likes när han/hon fick över 200... Min bild på samma sak är ju tom bättre, eller... Varför gillade inte just han min bild. Jag gillade ju hans förra veckan? En slags mätning med tumstocken i ena handen.

Men något hände med min egen fotoglädje när jag kopplade bort "glädjen" med likes.

Hur tar man en bild på tystnad? Glittret i sjön långt borta? Snoken som lugnt simmar förbi. Det går ju inte

Har i princip bara en tittare till mina bilder idag. Innebar en slags återgång för mig. Mer tillbaka till att bara få vara i naturen. Naturupplevelsen där kameran är med. Fotografen bakom fick bli hemma när man inte alltid måste opitmera för att komma tillräckligt nära inpå för att få en artbild.

För mig tillkom också något som jag inte tidigare visste om. Texten med mina tankar och personliga reflektioner till det jag ser och upplever. Det är mycket dagboks text numer till mina bilder som jag finner stort nöje i att återvända till. Många gånger

Tycker dock inte att det är fel det som pågår. Alla får hitta sitt sätt. Får man glädje av det är det väl inget fel precis. Men man kan heller inte framför andra ta på sig någon slags domar peruk. Att man vet bäst och vill vara någon som andra kanske upplever som en påtvingad förebild. Spela Allan och måttstock någonstans ute i mörkret vid fotoklubbsmötet. Nej tack!

Det som behövs för mig är mest att man är fullständigt ärlig med bilden. Var och hur?

Har försökt lite själv men det som jag tror kommer att få mest likes i framtiden är nog inte naturbilderna utan naturfilmen. En annan nivå dock. Men som sagt - jagar inte likes mer
 
Hur självmord kommer in i bilden övergår mitt förstånd. Jag tror att naturfotografin lever i allra högsta grad, även om den har tagit nya former som inte faller alla i smaken.

Jag håller med om att ganska många hobbyister som sysslar med naturfoto idag är inriktade på troféjakt och samlande. De jagar bilder på ovanliga fåglar och djur, gärna actionfyllda sådana, eller exotiska landskap och miljöer som kräver långväga resande. Men ofta har de inte det grundläggande naturintresset. Det är själva trofén/prestationen som är viktigast, och det efterföljande berömmet när bilderna delas i sociala media.

Och detta samlarbeteende finns även i andra naturrelaterade hobbies. Jag har träffat fågelskådare som är helt besatta av att kryssa fåglar. De kan resa hundra mil för att eventuellt få en glimt av en ovanlig fågel, men de är faktiskt inte särskilt intresserade av fåglar i övrigt. Det är bara krysset i listan som är viktigt, i den heliga jakten på +300 arter.

Jag tror att det genuina naturintresset är på nedgång i Sverige. Numera använder man istället naturen som en lekplats för allehanda äventyr. Man åker inte till fjällen för att bara njuta av flora, fauna och storslagna landskap - nej, man åker dit för att cykla mountainbike på iordningställda MTB-banor, eller åka skidor i preparerade backar och spår. Action och äventyr är den primära drivkraften för många. Naturen är arenan, men naturupplevelsen är en bisak.

För att återgå till naturfoto, visst håller jag med om att bilder från betalgömslen kan kännas konstruerade och enahanda. En trött gammal finsk björn som av bekvämlighet återkommer till samma åtel natt efter natt och låter sig fotograferas mot samma bakgrund, är det så roligt egentligen? Bilderna blir ofta trötta upprepningar.
Jag förstår dock att själva upplevelsen/äventyret i gömslet kan vara spännande, och det kanske är gott nog för många.

Vad gäller arrangerade fotoresor med guide och schemalagt program så har jag aldrig varit förtjust i sådana. Jag föredrar faktiskt att planera och genomföra mina fotoäventyr helt på egen hand eller i sällskap med goda vänner. Jag vill inte ha mina fotomotiv utpekade av andra. Jag vill inte ha en tillrättalagd upplevelse. Jag vill inte bli curlad. Jag vill välja, upptäcka och utforska mina motiv själv. Jag vill både lyckas och misslyckas. Det är en viktig del av fotoglädjen.
Jag delar dina åsikter i ämnet! Håller helt med dig i att det genuina naturintresset verkar vara på nedgång i Sverige, har haft diskussioner med vänner och kollegor som har samma känslor.

Visst är "självmord" ett starkt ord, vald för att förstärka den känsla jag haft inför utvecklingen inom naturfotografin - både bland amatörer och de mer professionella. En utveckling som jag känt har stegrat under senare år.

Visst kan man acceptera en sådan utveckling, men varför måste man göra det? Om man brinner för naturfoto som helhet, och är engagerad i både natur och bildskapande, så känns det för mig naturligt att skriva av mig. Att försöka belysa orsaker och tendenser, att i detta se hur människan alltmer distanserar sig från naturen. Så också naturfotograferna, tyvärr.

Visst finns det risker med att skriva en sådan debattartikel, flera tror kanske att jag tycker mig vara någon helig ko - vilket jag givetvis inte är. Jag lika lite som alla andra. Men det är ju inte tanken med artikeln, utan mer att ventilera och kanske få andra att också reflektera över samma utveckling.

Genom att debattera och diskutera, kan vi alla tillsammans vara med på att skapa förändring. Det är ju inte första gång i naturfotografins historia som det har kommit debattinlägg som sedan också skapat förändring. Båda bland amatörer och bland de mer professionella. Jag har hållit på så länge att jag kommer ihåg de omfattande debatterna om att fotografera vid fåglars bon - något som skapade enorm splittring i den tidens naturfotomiljö - men som vi idag kan säga gav en positiv utveckling. Inte minst för alla fåglar som fick en frizon vid boet och därför inte riskerade en spolierad häckning.

Vissa av oss naturfotografer tycker att det räcker att hålla sig på sin kant, att helt enkelt anse sig ha rätten att få hålla på med sitt. Få gillar pekpinnar, jag inklusive. Andra sitter med en gnagande känsla av oro, för människans syn på naturen, på utvecklingen inom naturfotografin - men har inte hittat orden.Vi är alla olika!

Är det bra att naturen exploateras i hela sin dramatik och nakenhet, på det sätt vi idag ser. Att en björn på bild aldrig är längre bort än att swisha 3500 kronor till någon som kan erbjuda möjligheterna? Gynnar det rovdjurens framtid i Sverige, om hur hotade och få de är - om vi hela tiden matas med mängder av fantastiska bilder?

Några påtalar också i vissa kommentarer att jag nog är fel person att skriva om detta. Men jag är som sagt ingen helig ko, men det innebär heller inte att jag inte har rätten att tala och skriva. Sådana argument blir som att skjuta sig själv i foten - för vi alla vill väl att naturen ska må bra på bästa möjliga sätt. Även de som tycker jag borde hålla käft. Eller?

Än en gång tack Ulf för en saklig kommentar, där jag delar dina åsikter!

Mvh Terje
 
Sen bryr man sig inte om att det redan har tagits tusentals bilder på en viss plats. Många betydligt bättre än den bild man själv tar. Men det spelar ingen roll, för den egna bilden är en dokumentation av det man upplevde när man tog bilden på den speciella platsen. Det är något de tusentals andra bilderna inte kan konkurrera med.
Delar den uppfattningen till fullo. Jag har för avsikt att återigen besöka Nepal nu i Oktober för att än en gång vandra i Himalaya och därefter att vandringen är avslutad, återhämta mig lite i Bardia National park, med förhoppningen om att få se en bengalisk tiger i sitt rätta element, d v s en vild tiger, men även vilda noshörningar (som jag f ö såg vid mitt förra besök i Nepal, i Chitwan national park).

Naturligtvis kommer jag att ta en del bilder, men som du skriver, även om dessa bilder på intet sätt kommer att kunna konkurrera med alla de bilder som redan är tagna och som håller betydligt högre kvalité i alla avseenden än vad jag själv kan åstadkomma, så är det ändå bilder som är tagna av mig själv på plats, och som sådana, är ovärderliga (för mig);

thumbnail_20181012_093004.jpgthumbnail_20181015_100144.jpgthumbnail_20181017_135752.jpgthumbnail_20181021_110536.jpgthumbnail_20181023_125550.jpg
 
Senast ändrad:
Jag tycker det är kul att det finns så många sätt att fotografera i naturen, både i sättet man kan göra det och i ev. mål man kan sätta upp för sig själv.

Man kan sitta i gömsle, bygga gömsle, hyra gömsle, fota spontant eller planera, fota svartvitt eller i färg, ha konstnärliga ambitioner, tävla, samla arter, dokumentera beteende, redigera mycket eller lite, resa långt eller fota nära, glädjas åt att ha den senaste kameran eller glädjas av att vara i naturen, osv. (bara för att ge några exempel)

Jag har inte sett något problem med naturfotografering förutom i den mån vi stör eller förstör miljön och naturen. Det vore intressant med några tydliga exempel på problematisk fotografering, ifall det går att delge.
 
Senast ändrad:
Min version av naturfoto. Bilderna tagna under promenader längs skogsvägar i närheten där jag bor i Sågmyra och i Uppsala; från serien Skogsmark/Woodlands. Inga gömslen. Inget exotiskt. Inga djur (vad jag kunde se). En dj-la massa ris. Fast kul och grafiskt fint (tycker i alla fall jag).

PHOTO_DIARY_SÅGMYRA_2019-10-27_L1034296 LEICA MM.jpgPHOTO_DIARY_SÅGMYRA_2019-10-27_L1034299 LEICA MM.jpg.
PHOTO_DIARY_FIBY_URSKOG_2020-05-09_L1034924 LEICA MM.jpg
 
Jag har skrivit en debattartikel på min blogg som kanske kan vara underlag för en diskussion även här på Fotosidan.

Vad tycker ni?

Det är lite komiskt att artikeln precis efter denna var en test på Nikons 400 4.5 Z lins. Det är just därför människor flyttar fokus från bildskapande till ”prylar” för i all media är det prylar med i varenda artikel.
Prylar skapar inte bättre bilder. Bättre fotografer skapar bättre bilder.
Lägg om något mer pengar på mjukvara, ett stativ, lär dig ljussättning, gå en porträttkurs m.m

Och inte minst ut och rör på er allihopa, stig upp kl 04:45 och var beredd på det perfekta höstljuset.
Det finns gratis appar som talar om var och när dimman ligger som bäst för fotografer..

Ni förstår säker min poäng…
 
Det är just därför människor flyttar fokus från bildskapande till ”prylar” för i all media är det prylar med i varenda artikel.
Vilket i sin tur hänger ihop med att prylfokuset genererar annonsintäkter till FS. Det är en svår balansgång det där.

Men i grunden har du förstås helt rätt. Om det är fotografi och bild man vill bli bra på så finns det mycket mer än fotoprylar att lägga stålar på. Å andra sidan finns det ganska många hobbyfotografer som har prylintresset som främsta och ibland enda drivkraft, och det måste ju vara tillåtet det också. Alla drivkrafter är OK, bara man är ärlig mot sig själv.
 
ANNONS
Upp till 6000:- Cashback på Sony-prylar