Jag är i regel ganska petig med språket. Ergonomisk är inte ett värdeomdöme, utan ett adjektiv för att peka ut vissa egenskaper som samverkar med användaren. Ergonomin kan vara god, och den kan vara dålig. Det finns kameror som ergonomiskt är närmast katastrofala; det har jag ju nämnt redan, medan det finns kameror, som trots hög vikt och stor volym har god ergonomi. Men ergonomi kan aldrig definieras enbart utifrån en produkt, utan det är i samverkan med användaren som ergonomin utvecklas.
Enögda och tvåögda spegelreflexkameror för 120-film har i regel god ergonomi för de flesta som använder dem. Rollei satte trenden, och Hasselblad/Sason utvecklade den till nära perfektion. Det är intressant att se hur det inte gick att överföra ergonomin hos den stora kameran till en mindre enligt samma koncept, vilket Rollei försökte utan framgång. Men ändå visar konceptet Rolleiflex och efterföljare som Fujita, Kowa, Mamiya, Hasselblad, Zenza Bronica och Pentax, att formen på kameran inte nödvändigtvis måste vara som småbildskamerorna för att ergonomin ska vara god.
Och bristen i de digitala reglagen är att de är mindre inuitiva än motsvarande reglage som är analoga. Här använder jag ordet "analog" på korrekt sätt, och inte som i begreppet "analog kamera". När man ställer in visarna på en klocka som har analog visning, kan det endera göras med ett vred, exempelvis kronan på ett armbandsur. Väckarklockan har vred på baksidan, som får visarna att vridas runt, och visaren pekar mot det som man ställer in.
Reglagen på digitalur är vanligen en annan sort, där man trycker på en knapp, och enkeltryck ger ett steg, medan man när knappen hålls in får siffrorna att bläddra i följd, eller om uret är analogt, visarna går runt tills man släpper knappen. Datormusen är en blandning av analoga och digitala funktioner, förflyttningen på musmattan är analog, medan gränssnittet mot datorn är digitalt. Kamerans reglage är en blandning av knappar och vred, där vreden är ändlösa, likt hjulet på en hjulmus. De har inga bestämda lägen, och man har ingen känsla för vad man ställer in när man använder dem. Dessutom, vilket är ergonomiskt helt vanvettigt, växlar många av de mest använda reglagen funktion på relativt oförutsägbart sätt. Ingen anvisning, vare sig taktil eller på annat sätt än via möjligen en färg eller en liten skylt i sökaren, långt ifrån reglaget ifråga, visar vilken funktion som för tillfället är aktiv.
Om man skulle tänka sig jämförelsen med en bil, så hade man låt säga bara en pedal och ratten, Dubbeltryck på pedalen växlar funktion mellan att öka och minska farten, och ratten kan om man trycker in knappen i mitten växla funktion mellan att styra bilen och ändra temperatur på luftkonditioneringen. Jag tror inte många skulle vara nöjda med den sortens reglage. Men på våra kameror har vi sånt. För några år sedan störtade ett mycket avancerat och tekniskt "felfritt" stridsflygplan mitt i Stockholm under en uppvisning för att man hade byggt in digioti i dess styrfunktioner. Man skyllde sedan på piloten, genom att döpa det till "PIO", Pilot Induced Oscillation, när den enkla förklaringen var att det var ren digioti i konstruktionen. Den var byggd för att krascha sådär bara.
Och våra moderna kameror har samma digioti inbyggd när man genom att klicka på hjulet framför avtrycket växlar funktion mellan att ställa in slutartid, bländare eller kompensation, och att samma hjul används för femtielva andra funktioner efter att man har tryckt på knappar så att man kommer in i menyer av olika slag.
Min kompaktkamera, Canon G7, har faktiskt en analog ratt för ISO, vilket är ett ergonomiskt genidrag. Synd bara att de inte har löpt linan ut.
Motsatsen till optimist är pessimist. Motsatsen till optimalt blir då fantasifullt logiskt pessimalt. Enligt samma logik får man även: pessik = läran om mörkrets egenskaper.
