cocuyo
Avslutat medlemskap
Även om det inte är exakt så, så har du fattat hur det hänger ihop. Jag anpassar mig till den nya tekniken, och jag kan fortfarande visualisera bilden på samma sätt som jag lärde mig av Einar Luterkort när han i början av sextiotalet tjatade in zonsystemet i ryggmärgen. Precis som Ansel Adams, eftersträver jag en impressionistisk stil, och först efter flera år med den digitala tekniken börjar jag närma mig det som jag en gång kunde när vi jobbade med film och skapade bilden i mörkrummet, efter att ha visualiserat den, föreställt oss hur den skulle bli.
Själva reglagen på kameran var medlen att ställa in för att negativet skulle innehålla det som vi visualiserade, medan bildskapandet var en förlängning av visualiseringen när vi slutligen tog fram bilden i mörkrummet. Precis som nu var det emellanåt omöjligt att skapa den tänkta bilden, genom tekniska begränsningar. Även om vårt medium nu har högre känslighet, slår man ibland i taket för vad som överhuvudtaget går att åstadkomma, men det måste man alltid godta, vare sig verktygen är penslar och färg när man målar på duk, eller ljuskänsliga media och metoder att forma bilden i efterbehandling - både när det är fotokemi och digitalteknik.
Och det går att leva med den nya tekniken också, även om den innefattar idiotiska reglage som är svårare att hantera och kontraintuitiva utmatningar av mer eller mindre obegripliga data. Man lär sig. Det är ett av människans kännetecken, att vi är mycket formbara och kan anpassa oss. Och det är där jag ser det som att ergonomin brister, eftersom min uppfattning är att verktygen ska anpassas efter människan och inte tvärtom. Här blir man tvungen att anpassa sig till verktyget.
Men ibland träffar man rätt, och det händer ungefär lika ofta med den nya tekniken som den gamla. Och den nya tekniken är lättare att lära sig, eftersom man ser resultatet direkt, kan ta om och göra rätt direkt och slipper vänta tills man ser den bittra sanningen i mörkrummet. Ibland får man fram det man såg och kan till och med förmedla det till andra. Jag känner att jag står på fastare grund genom bakgrunden med Ansel Adams, Einar Luterkort och zonsystemet, och jag är faktiskt också lite grann tacksam mot Terje Hellesø, vars bildskapande trots hans grova missar också inspirerar, inspirerar till ett friare sätt att se på bilden.
Här är en bild som jag upplever som impressionistisk, och som jag tog igår. Jag gillar den, den dunkla färgskalan, hela intrycket, och jag kan inte annat än vidgå att jag har inspirerats av Terjes bilder, dock knappast de inlippta lodjuren. Den här är helt oterjad, EXIF som finns med på bilden stämmer.
http://uploads.ifokus.se/uploads/d18/d18b5d107b832e46b6f9f0468c671871/orm.jpg
Och jag tror att den visar att jag börjar få koll också med den nya tekniken. Precis som med de allra flesta av mina bilder, har jag använt programläget A och kompensation, i det här fallet för att motivet är mörkt, och jag vill återge det mörkt, i "low key". Jag vill också behålla så mycket som det går av tonerna i de ljusa partierna utan att fräta ur dem. Det skulle inte gå med gröna läget. Och bilden balanserar på vad som alls är möjligt, eftersom högre ISO med min kamera skulle ta kål på det dynamiska omfånget, och längre slutartid antagligen inte skulle kunna gå att hålla med skärpa. Det är svårt att ta på fri hand på 1/60 sekund med en brännvidd motsvarande 400 mm. Där har stabiliseringen hjälpt till att skapa en bild av något som antagligen bara hade blivit suddigt utan stabilisering, och min gamla fyrahundra kan inte ens ställas in på så nära håll.
Bilagor
Senast ändrad:
