Annons

Läge på kameran, alltid manuellt????

Produkter
(logga in för att koppla)
Två hjul är självklart bättre än ett, men varför hjul? Hjulet är något lättare att manövrera än en knapp eller två knappar, eller en vippa, men det har samma svaghet som alla digitala reglage. Man får ingen återmatning via själva hjulet för hur man har ställt in den och hjulet kan inte avläsas. På de gamla kamerorna kunde man läsa av själva reglaget man ställde in, också när samma avläsningsmöjlighet fanns i sökaren. De digitala reglagen har inga bestämda lägen och ingen avläsningsmöjlighet. Avläsningen av värdena sker alltid någon annanstans, och sällan på ett sätt som gör dem lätta att utvärdera.
Då hjulen sitter på de ställen som är lättast att komma åt utan att släppa greppet om kameran så tycker jag att det är optimalt för att kontrollera kameran, och att de byter funktion beroende på hur kameran är inställd fungerar bäst för mig.

Dessutom har dagens kameror så stora spänn på inställningar att det inte är lämpade för analoga vred. Att tex få in 1/8000s - 30s, eller ISO 25 - 256000 på ett vred blir långt ifrån optimalt. Dessutom ska A-läget finnas på ena änden av skalan, vilket kan göra det långsamt att gå över till automatik.

Vad jag kommer ihåg från många gamla analoga kameror var det få som visade vald bländare i sökare.
 
Då hjulen sitter på de ställen som är lättast att komma åt utan att släppa greppet om kameran så tycker jag att det är optimalt för att kontrollera kameran, och att de byter funktion beroende på hur kameran är inställd fungerar bäst för mig.

Dessutom har dagens kameror så stora spänn på inställningar att det inte är lämpade för analoga vred. Att tex få in 1/8000s - 30s, eller ISO 25 - 256000 på ett vred blir långt ifrån optimalt. Dessutom ska A-läget finnas på ena änden av skalan, vilket kan göra det långsamt att gå över till automatik.

Vad jag kommer ihåg från många gamla analoga kameror var det få som visade vald bländare i sökare.

Dessutom brukar dom gamla vreden vara begränsade till hela steg, vilket är lite oflexibelt ibland.

/Karl
 
Jag är i regel ganska petig med språket. Ergonomisk är inte ett värdeomdöme, utan ett adjektiv för att peka ut vissa egenskaper som samverkar med användaren. Ergonomin kan vara god, och den kan vara dålig. Det finns kameror som ergonomiskt är närmast katastrofala; det har jag ju nämnt redan, medan det finns kameror, som trots hög vikt och stor volym har god ergonomi. Men ergonomi kan aldrig definieras enbart utifrån en produkt, utan det är i samverkan med användaren som ergonomin utvecklas.

Enögda och tvåögda spegelreflexkameror för 120-film har i regel god ergonomi för de flesta som använder dem. Rollei satte trenden, och Hasselblad/Sason utvecklade den till nära perfektion. Det är intressant att se hur det inte gick att överföra ergonomin hos den stora kameran till en mindre enligt samma koncept, vilket Rollei försökte utan framgång. Men ändå visar konceptet Rolleiflex och efterföljare som Fujita, Kowa, Mamiya, Hasselblad, Zenza Bronica och Pentax, att formen på kameran inte nödvändigtvis måste vara som småbildskamerorna för att ergonomin ska vara god.

Och bristen i de digitala reglagen är att de är mindre inuitiva än motsvarande reglage som är analoga. Här använder jag ordet "analog" på korrekt sätt, och inte som i begreppet "analog kamera". När man ställer in visarna på en klocka som har analog visning, kan det endera göras med ett vred, exempelvis kronan på ett armbandsur. Väckarklockan har vred på baksidan, som får visarna att vridas runt, och visaren pekar mot det som man ställer in.

Reglagen på digitalur är vanligen en annan sort, där man trycker på en knapp, och enkeltryck ger ett steg, medan man när knappen hålls in får siffrorna att bläddra i följd, eller om uret är analogt, visarna går runt tills man släpper knappen. Datormusen är en blandning av analoga och digitala funktioner, förflyttningen på musmattan är analog, medan gränssnittet mot datorn är digitalt. Kamerans reglage är en blandning av knappar och vred, där vreden är ändlösa, likt hjulet på en hjulmus. De har inga bestämda lägen, och man har ingen känsla för vad man ställer in när man använder dem. Dessutom, vilket är ergonomiskt helt vanvettigt, växlar många av de mest använda reglagen funktion på relativt oförutsägbart sätt. Ingen anvisning, vare sig taktil eller på annat sätt än via möjligen en färg eller en liten skylt i sökaren, långt ifrån reglaget ifråga, visar vilken funktion som för tillfället är aktiv.

Om man skulle tänka sig jämförelsen med en bil, så hade man låt säga bara en pedal och ratten, Dubbeltryck på pedalen växlar funktion mellan att öka och minska farten, och ratten kan om man trycker in knappen i mitten växla funktion mellan att styra bilen och ändra temperatur på luftkonditioneringen. Jag tror inte många skulle vara nöjda med den sortens reglage. Men på våra kameror har vi sånt. För några år sedan störtade ett mycket avancerat och tekniskt "felfritt" stridsflygplan mitt i Stockholm under en uppvisning för att man hade byggt in digioti i dess styrfunktioner. Man skyllde sedan på piloten, genom att döpa det till "PIO", Pilot Induced Oscillation, när den enkla förklaringen var att det var ren digioti i konstruktionen. Den var byggd för att krascha sådär bara.

Och våra moderna kameror har samma digioti inbyggd när man genom att klicka på hjulet framför avtrycket växlar funktion mellan att ställa in slutartid, bländare eller kompensation, och att samma hjul används för femtielva andra funktioner efter att man har tryckt på knappar så att man kommer in i menyer av olika slag.

Min kompaktkamera, Canon G7, har faktiskt en analog ratt för ISO, vilket är ett ergonomiskt genidrag. Synd bara att de inte har löpt linan ut.

Snacka om att gå oftopic och nästan döda en tråd. Det började bra med Ergonomin på kameror. Men sen spårar det ur totalt.

Jag vill läsa om "Läge på kameran" och inte om Digitalur,bilar och stridsflygplan!!
 
Använder P-läget om inget annat krävs ibland A, S, eller M beroende på läget men P till 90 %. Kör ibland exponeringskpmpensation och/eller olika ljusmätningsmetoder för att kompensera.
Eftersom jag alltid plåtar i RAW har det ingen jättebetydelse. Det går oftast att justera i efterhand.


---
I am here: http://tapatalk.com/map.php?yvsisw
 
Snacka om att gå oftopic och nästan döda en tråd. Det började bra med Ergonomin på kameror. Men sen spårar det ur totalt.

Jag vill läsa om "Läge på kameran" och inte om Digitalur,bilar och stridsflygplan!!

Men det där med stridsflygplanet är en del av förklaringen till att läget A används i stället för läget M. De digiotiska reglagen är helt enkelt så kontraintuitiva att det inte är lika smidigt som det en gång var att jobba med manuella inställningar, och läget A är för många av oss den bästa kompromissen. Vi har lika bra kontroll som i läget M, och det går lika fort som på en gammal kamera, genom att kameran sköter allt utom bländare och kompensation. Precis som förr har man bara två saker att ställa in, varav den ena till stor del sköter sig själv. Det är en nödlösning, inte pessimalt, men inte heller optimalt.

Och det förklarar också varför man föredrar manuell inställning när man inte vill ha någonting ändrat och har konstant belysning. Grunden är att kamerans automatik klarar inte att optimera exponeringen utan hjälp, vilket gör att man väldigt ofta bör använda kompensation, och att man använder automatik (läge A) i brist på vettiga reglage för manuella inställningar.
 
Jag använder gärna min Nex manuellt när så krävs. I det läget har jag varsin ratt för sltartid, bälndare och ISO. Att jag bara ser inställningarna i sökarrn stör mig inte ett dugg, så för mig är det inte det minsta oergonomiskt. Jag tycker inte att man beskriva ergomi hos en kamera som objektiv fakta, då det mest handlar om tycke och smak (och hur man själv är konstruerad).
 
Jag tycker inte att man beskriva ergomi hos en kamera som objektiv fakta, då det mest handlar om tycke och smak (och hur man själv är konstruerad).

Exakt så är det, med brasklappen att det som räknas när det gäller ergonomi inte SKA vara objektivt. Ergonomin är en synnerligen subjektiv vetenskap. Det går att göra objektiva observationer, men bedömningen av egenskaperna hos verktyg och hjälpmedel är alltid subjektiv.
 
Precis som förr har man bara två saker att ställa in, varav den ena till stor del sköter sig själv. Det är en nödlösning, inte pessimalt, men inte heller optimalt.
Även förr hade man tre paramerar att tänka på, men att ändra ISO var betydligt krångligare än idag. Och det som kom närmast att kunna kallas auto-iso var att kameran automatiskt ställde in rätt ISO när filmen laddades i kameran.
 
För min del är Av-läget ingen nödlösning för att digitalkamerareglage skulle vara förvirrande eller ge dålig ergonomi i M. Jag använde Av på min analoga kamera också med "riktiga" analoga reglage, just för att läget i mitt tycke många gånger är att föredra framför M och var mitt förstahandsval även på analogt. Ju mer jag blir vän med min digitala kamera, desto mer vän blir jag med dess reglage, vilka ju har sina poänger och fördelar. Nu har man ju tex en display på kameran där man ser bra med ett ögonkast.
 
Med risk att bli dumförklarad igen måste jag säga att jag förstår inte vad som är så obekvämt med reglagen.. min kamera passar mig som en handske, tummen når allt vitalt på baksidan och pekfingret allt på framsidan och inget är särskilt jobbigt att ändra..
 
Med risk att bli dumförklarad igen måste jag säga att jag förstår inte vad som är så obekvämt med reglagen.. min kamera passar mig som en handske, tummen når allt vitalt på baksidan och pekfingret allt på framsidan och inget är särskilt jobbigt att ändra..

Jag har aldrig någonsin påstått att någon av parametrarna skulle vara jobbig att ändra. Däremot pekar ju dina bilder på någonting helt annat än full kontroll. För min del handlar det om att lära om någonting som jag hade koll på en gång, och som verktygen inte längre bjuder på på samma sätt. Det är ett nytt sätt att jobba, som skiljer sig från det gamla sättet, och precis som när man får nya program i datorn handlar det om en omställning. Det jobbiga är att tvingas lära om. För den som aldrig har haft "full kontroll" tidigare, framstår naturligtvis inte de nya reglagen som särskilt konstiga eller sämre än något annat som man inte känner till.

Och självklart är allting nytt inte sämre än det gamla, och den nya tekniken bjuder nya möjligheter, som den gamla tekniken inte hade. Man kan lära om, även om det tar emot, och det är därför min metod nu är annorlunda än den var tidigare. Jag kan fortfarande, i verkligheten, använda zonsystemet med hjälp av spotmätare, men det blir klumpigt, eftersom reglagen för att ställa manuellt hindrar mig, jämfört med motsvarande reglage på en äldre kamera för film. Att ändra tid och bländare är struntenkelt, men att ha koll på hur de ändras är inte lika enkelt som förr.

Och precis som vid "uppgradering" av datorprogram, måste man numera lära om när man börjar använda en ny kamera, eftersom gränssnitten ständigt ändras. Liknelsen med andra tekniska saker, som fordon och flygmaskiner, tog jag upp för att just peka på det orimliga i att ändra vissa väl inarbetade och ergonomiskt godtagbara reglage till sådana som jag beskriver som "digiotiska". Tänk dig, om du kan, att du i bilen, i stället för ratt hade en vippkontakt, som styr hjulen på ett sätt som påverkas av endera hur många gånger du trycker på ena eller andra sidan, eller progressivt ökar utslaget om du håller den intryckt längre tid, och att de sedan skulle stanna i det nya läget så fort du släpper reglaget. Det skulle knappast fungera särskilt bra, men det är så många av de nya "digitala" funktionerna faktiskt fungerar.
 
[...]
För min del handlar det om att lära om någonting som jag hade koll på en gång, och som verktygen inte längre bjuder på på samma sätt. Det är ett nytt sätt att jobba, som skiljer sig från det gamla sättet.
[...].


Jag har läst din argumentation i flertalet inlägg och tror att jag förstår precis vad du menar.
En gång i tiden var man liksom ett med sin kamera. "Automatiken" var en del av förlängda märgen. Visaren i sökaren markerade hur mycket "över" eller "under" man låg. En enkel vridning på något reglage och nålen pekade där man ville ha den. Vald bländare och slutartid behövde inte synas i sökaren. Man visste instinktivt vilka värden man hade rattat in.

Med dagens automatik får jag visserligen oftare "korrekt" exponerade bilder. Men inte sällan blir slutartiden en överraskning. Visserligen ser jag i sökaren vad kameran har valt. Och oftast utvärderar jag kamerans val. Ibland justerar jag bländare eller ljuskänslighet för att automatiken ska välja en lämpligare slutartid.
Det som förut satt i ryggmärgen tar numera omvägen via titta-tänka-ändra-titta-verifiera.


Petter ...
 
Men.. tvärt om borde dom väl omfamna RAW? man gör ju exakt samma ändringar som dom säkert gjorde i mörkrummet för 30 år sedan? Att vara emot RAW är lite samma som det nu har bevisats med autolägen.. har man inte förstått det skjuter man ifrån sig det..

Jo, det var nog lite så jag tänkte med. Men, när jag fått sovit på saken har jag en hypotes:
Det är lite för svårt att mästra en dator, i alla dess former. Om man gör sidbrytning i word genom att trycka enter tills man kommer till nytt blad, så ter sig bildredigeringsprogram helt oöverstigligt. Och har datorer rykte om sig att mer eller mindre kunna skapa ett fotografi utan att knappt komma nära en kamera så kan det ju inte finnas nått annat alternativ att det är fusk och dåligt och utan hantverk.
 
Nja, här håller jag inte med dig om ergonomin hos äldre kameror. Jag har i princip inte använt några gamla analoga, men jag har en Fuji X100 som har delvis samma ergonomi och den ligger ljusår efter min D300 enligt mig.

För det första har exponeringskompensationen alltid ändrats eftersom ratten är så lätt att komma åt också när kameran är avstängd. För det andra måste jag byta grepp totalt för att komma åt bländarringen och för det tredje måste man ju dra rattarna till ändlägena och sedan räkna klick tillbaka om man inte vill titta på dem.

Det skiljer sig ju inte särskilt mycket från de moderna förutom att kompensationen inte har en egen ratt vilket jag inte saknar. Vet man att det sitter ett f/2,8 på kameran och att varje klick på hjulet ger ett steg är det ju bara att vrida "långt" tills man vet att man ligger på f/2,8 och sedan räkna klick tillbaka. Slutartiden och kompensationen är svårare förstås, men funkar säkert också om man går in för att lära sig.

De modellerna som bara har ett hjul är dock mycket sämre, det håller jag med om. Däremot att sätta en tredje ratt för kompensationen vet jag inte om det skulle behövas, däremot för ISO. När jag är i läge A är ju ena ratten bländare och andra kompensation, när jag är i M behöver jag ju inte kompensationen eftersom jag kompenserar själv. Däremot skulle jag gärna se att när jag växlade mellan A och S så skulle exponeringen stanna på samma ratt och den andra ratten byta funktion, bländare och slutare är ju rätt lika varandra ur justerinssynpunkt medan kompensationen är något helt annat.
 
Jag har läst din argumentation i flertalet inlägg och tror att jag förstår precis vad du menar.
En gång i tiden var man liksom ett med sin kamera. "Automatiken" var en del av förlängda märgen. Visaren i sökaren markerade hur mycket "över" eller "under" man låg. En enkel vridning på något reglage och nålen pekade där man ville ha den. Vald bländare och slutartid behövde inte synas i sökaren. Man visste instinktivt vilka värden man hade rattat in.

Med dagens automatik får jag visserligen oftare "korrekt" exponerade bilder. Men inte sällan blir slutartiden en överraskning. Visserligen ser jag i sökaren vad kameran har valt. Och oftast utvärderar jag kamerans val. Ibland justerar jag bländare eller ljuskänslighet för att automatiken ska välja en lämpligare slutartid.
Det som förut satt i ryggmärgen tar numera omvägen via titta-tänka-ändra-titta-verifiera.


Petter ...

Jag tror en del av problematiken ligger i att idag ställer nån mycket högre krav på den "tekniska kvaliten" på bilderna då det är så enkelt att detaljstudera bilderna.

Jag kan iaf inte komma ihåg att jag funderade lika mycket på inställningar när jag fotograferade analogt. Men jag saknar absolut inte att fotografera analoga, tvärt om är det mycket roligare idag.

Idag kan jag även undvika att använda ett objektivs största bländaröppning för att det inte ger tillräcklig skärpa, något som jag inte hade en tanke på förr.

Dessutom tycker jag det verkar som jämförelsen mellan digitalt och analogt är mellan enkla digitalkameror och avancerade analoga, men man får inte glömma att de enklare analoga systemkametor kunde sakna manuell inställning helt, och bara ha bländarförval där den enda info om slutartid var en indikator som varnade för skakningsoskärpa.
 
Numera nästan alltid raw och M med auto-ISO. Exponeringskompensation vid behov. Inget snobberi eller principer bakom detta utan det beror på att jag nästan aldrig använder stativ så jag vill ha koll på både blädare och slutartid. ISO får bli vad det blir inom vissa gränser förstås.

Min Canon 60D kan inte ställa någon exponeringskompensation vid M och auto-ISO. :-(
 
ANNONS
Upp till 6000:- Cashback på Sony-prylar