Håller med!
En gång skrev jag en blogg kring motsättningen mellan de två människotyperna "
Romantikern" och
Klassikern" som de beskrevs i
Robert M. Pirsig kultbok
Zen och konsten att sköta en motorcykel) från 1977 och tillämpade det på uppgiften att laga en båt och en gammal båtmotor.
Hela bloggen:
Sten-Åke Sändh - Stenis Fotoblogg - Fotosidan
Citat ur min blogg av relevant stycke:
"
Två olika typer av människor
Nåväl, ni kommer nu tas genom en bildillustrerad beskrivning om hur en båträddningsoperation i Stockholms skärgård kan gå till, men först en liten filosofisk betraktelse om hur man kan se på sin förestående uppgift beroende på vilken världsåskådning man håller sig med.
1977 skrev
Robert M. Pirsig denna kultbok som heter
Zen och konsten att sköta en motorcykel och många av mina dåvarande studiekamrater och jag läste den med stort intresse, fast den handlade mycket mer om filosofi än konsten att sköta en motorcykel och dessutom var den allt annat än lättillgänglig.
Jag har just läst om den nu i samband med att jag reparerade min båt vars akterspegel just spruckit i två 20 cm långa sprickor och behövde lagas.
Därav titeln på denna blogg som är en liten blinkning mot Pirsig.
Grovt handlar den yttre ramen om författarens funderingar under en resa på motorcykel från Minneapolis över the Central- och Great Plains upp till bergen i Montana (där han tidigare varit verksam som professor i filosofi), tillsammans med hans 11 årige son och ett annat par på en BMW R60. Det ska också sägas att han helt krackelerat psykiskt och slutat sitt arbete som professor vid ett universitet efter att ha försökt förstå och smälta samman två helt oförenliga filosofiska världsåskådningar och begreppet "Kvalitet" som trots ambitiösa försök inte låtit sig definieras ens under inflytande från LSD. Ja för jag är rätt säker på att han gått på något "sinnesutvidgande" innan sin personliga härdsmälta.
Själv antog jag att han körde en gammal Harley Davidsson, som rasslade isär med jämna mellanrum, som gamla HD-motorcyklar och gamla amerikanska bilar brukade göra när jag var ung. Jag har en vän som brukade kalla de senare för "två ton skrot". Detta förmodade HD-elände ställs mot resekamraterna Sylvias och Johns BMW R60, som bara går och går, utan behov av handpåläggning. Sylvia och John har valt sin motorcykel med omsorg, då de är vad Pirsig kallar "massmänniskor", som likt de flesta sådana hatar att befatta sig med tekniska prylar som inte fungerar. De är konsumenter helt enkelt, som lever med tekniken utan att egentligen ha att göra med den på djupet eller förstå den. Pirsigs alter ego däremot älskar att meka med sin skraltiga HD som faller isär i sina beståndsdelar med jämna mellanrum och det skapar irritation hos hans två resekamrater, som inte kan förstå att någon vettig människa vill lägga tid på sådant. De tycker att teknik bara ska fungera, som deras tyska BMW R60. De föredrar, som de romantiker de är, att njuta i fulla drag av de vackra naturscenerierna under resan istället.
Två typer av världsåskådning
Det boken egentligen handlar om är
två helt olika sätt att se på världen, två helt oförenliga världsåskådningar:
den klassiska inställningen vs den romantiska och de tuschar även de två helt olika människotyper vi även hittar bland exv. fotografer. Där hittar vi de som är helt besatta av kameratekniken och som vill förstå allt om själva tekniken och så har vi de som aldrig talar om att ta bilder utan som föredrar att tala om att de "
skapar" bilderna. När de analyserar bilder (de tittar aldrig på bilder som andra) pratar de alltid om "
Bilden" med stort "
B" och avskyr precis som Sylvia och John allt vad tekniksnack heter - i detta fall kameratekniksnack.
Den den romantiska inställningen till klassikern och vise versa
Romantikerna tycker den klassiska inställningen är oändligt trist och grå, teknisk, fantasilös, ful och fullständigt oinspirerande. Den ägnar sig åt ett beklämmande empiriskt mätande och vägande där begrepp ska definieras och analyseras för att saker ska kunna bevisas och
FÖRSTÅS. Allt är empiri som ska testas och verifieras i fullständig oändlighet. Romantikern ser tekniken som rena dödskraften som bara förstör vår vackra fantastiska planet. Han är dessutom helt oförstående inför att saker ska förstås, för en romantiker har ju fullt upp med att
UPPLEVA själva livet, världen och konsten istället. Det är ingen överdrift att påstå att romantikern ser ner på klassikerns brist på känsla för
KULTUREN. Han kan inte förstå att klassikern som annars är så besatt av att försöka förstå allt inte alls verkar förstå kulturen. Romantikern undrar, (men uttalar det aldrig för sånt gör icke en kultiverad romantiker), om inte förklaringen till deras enorma skillnader i världsuppfattning egentligen beror på att klassikern har en onormalt stor andel neanderthalgener i sitt DNA.
Klassikern å andra sidan ser romantikern som en ytlig, substanslös, nyckig fjolla, lika opålitlig som en fjäril som fladdrar planlöst från blomma till blomma till synes helt utan riktning i livet. Klassikern ser romantikern som en rent parasitisk börda för samhället och inte sällan föraktar han romantikerns ryggradslösa hållning till livet gränslöst. Han tycker mest att romantikern går omkring planlöst i livet och bara tar upp syre till ingen som helst nytta. Han retar sig gränslöst på att den uppblåste besserwisserns von oben attityd och att denne aldrig kan låta bli att slänga sina nedlåtande sarkasmer om klassikerns teknikintresse omkring sig. Men det som ändå är värst, är att romantikern bara snackar och snackar och aldrig gör något. Rent evolutionärt så kan klassikern inte för sitt liv begripa, att alla dessa romantiker som förpestar världen med sin kulturella snobbism, överhuvudtaget undgått att hamna på evolutionens sophög. Rimligen borde de ha sorterats bort för länge sedan genom det "naturliga urvalet." Klassikern undrar fortfarande hur fan det egentligen gick till när den där söndercurlade mesens förfäder lyckades överleva mötet med neanderthalarna.
Det är här Zen kommer in i bilden
Det finns i princip ingenstans där dessa uppfattningar går ihop och det gör inte en klassiker eller romantiker heller för den delen. De skär sig som olja och vatten och de går inte att blanda utan problem. Om ni händelsevis vill ha en middagsbjudning eller bjuda på fest, så är det ingen bra idé att sätta människor med en klassisk världsuppfattning bredvid en romantiker. De kommer inte att kunna tala med varann och det leder i värsta fall till osämja och att folk lämnar festen i förtid. Men Zen som det kallas i Japan eller Chan som det heter i det pragmatiska Kina är vägen mot en sorts förening av den romantiska anden och den pragmatiska klassiska materian. Det var möjligen här Pirsig tog sig vatten över huvudet och överbelastade sin överörliga hjärna med för mycket LSD när han jobbade med lösningen. (slut citat)
Ta det lugnt med LSD:n och andra sinnesutflippande substanser vid bildskapandet i värmen
Varför ens bevista ett forum om du inte kan argumentera för dina åsikter? Låt oss börja om med ditt första inlägg i tråden:
