Kameran eller fotografen?

[apersson850]

Ta nu inte bort chansen för mig att bli bättre genom att köpa fler prylar. De andra vägarna har jag redan försökt...

 

[Makten]

Jag tycker att det är helt fascinerande att detta såpass ofta ses som en "A eller B"-fråga. Som om resultatet antingen bara skulle bero på fotografen eller utrustningen. Givetvis beror resultatet på båda och om du köper en bättre kamera kommer du själv inte plötsigt att sluta utvecklas som fotograf. Har väldigt svårt att tro att någon spontant skulle börja ta sämre bilder av att köpa en bättre kamera, så vad är egentligen nackdelen? Förutom hål i plånboken då, men det handlar bara om personliga prioriteringar.

Det finns väldigt gott om fotoapplikationer där utrustningen har mycket, mycket stor betydelse. Försök fota detaljer av månen med en vidvinklig kompaktkamera till exempel. Eller bara ett landskap i dåligt ljus utan bildstabilisering eller stativ. Det är i princip omöjligt, om man inte blir nöjd med en grötig blobba till bild förstås.

Naturligtvis är det många som köper onödigt bra utrustning i tron att bilderna ska bli mycket bättre, när de själva trots allt är den begränsande faktorn. Men då slipper de åtminstone fundera över vad det beror på och det borde bli rätt tydligt att det inte är fel på utrustningen. Jag tycker också att det är rätt fånigt att uppgradera stup i kvarten för att få nån liiiiiten extra funktionalitet. Samtidigt har jag själv under lång tid varit fast i uppgraderingsträsket och ständigt letat efter teknisk perfektion. Det tror jag är ett mänskligt drag, och därtill inte något dåligt. Det visar bara att man är analytisk och strävar mot något, som kanske går att nå.

------

Jämförelsen med musikinstrument är ganska träffande och jag har en egen liten anekdot i ämnet: Jag har spelat elgitarr sen jag var 15 ungefär (41 nu) men hade en lång period på kanske 5-10 år där jag helt slutade spela. Så en dag kom det sig att jag knallade in i en musikaffär för att "bara kolla lite". Det slutade med att jag hittade en gitarr som var så bra att jag bara inte kunde gå därifrån utan den, trots att jag hade flera gitarrer hemma som jag inte använt på evigheter.
I och med det köpet så började jag spela gitarr igen, och det är fortfarande många år senare den gitarr jag helst spelar på. Den är enormt inspirerande, så till den grad att om jag börjar så har jag svårt att sluta. Trots att skillnaderna mot övriga gitarrer är minimala, är det något med helheten som bara klickar med mig. Den är snygg, den låter otroligt bra, den är lätt att spela på, den har en slags "respons" som bara gör en glad.

------

Så ja, utrustningen kan spela väldigt stor roll för slutresultatet. Inte bara på ett tekniskt plan, utan för att användaren påverkas psykiskt av hur utrustningen är att hantera. Hur trevlig och intuitiv kameran är, till exempel. Eller hur färgerna matchar det man förväntat sig, istället för att man måste sitta och bråka med filerna tills de efter många om och men kanske eventuellt ser ut som man vill.

 

[krisljungberg]

Jag tycker att det är helt fascinerande att detta såpass ofta ses som en "A eller B"-fråga. Som om resultatet antingen bara skulle bero på fotografen eller utrustningen. Givetvis beror resultatet på båda och om du köper en bättre kamera kommer du själv inte plötsigt att sluta utvecklas som fotograf. Har väldigt svårt att tro att någon spontant skulle börja ta sämre bilder av att köpa en bättre kamera, så vad är egentligen nackdelen? Förutom hål i plånboken då, men det handlar bara om personliga prioriteringar.

Det finns väldigt gott om fotoapplikationer där utrustningen har mycket, mycket stor betydelse. Försök fota detaljer av månen med en vidvinklig kompaktkamera till exempel. Eller bara ett landskap i dåligt ljus utan bildstabilisering eller stativ. Det är i princip omöjligt, om man inte blir nöjd med en grötig blobba till bild förstås.

Naturligtvis är det många som köper onödigt bra utrustning i tron att bilderna ska bli mycket bättre, när de själva trots allt är den begränsande faktorn. Men då slipper de åtminstone fundera över vad det beror på och det borde bli rätt tydligt att det inte är fel på utrustningen. Jag tycker också att det är rätt fånigt att uppgradera stup i kvarten för att få nån liiiiiten extra funktionalitet. Samtidigt har jag själv under lång tid varit fast i uppgraderingsträsket och ständigt letat efter teknisk perfektion. Det tror jag är ett mänskligt drag, och därtill inte något dåligt. Det visar bara att man är analytisk och strävar mot något, som kanske går att nå.

------

Jämförelsen med musikinstrument är ganska träffande och jag har en egen liten anekdot i ämnet: Jag har spelat elgitarr sen jag var 15 ungefär (41 nu) men hade en lång period på kanske 5-10 år där jag helt slutade spela. Så en dag kom det sig att jag knallade in i en musikaffär för att "bara kolla lite". Det slutade med att jag hittade en gitarr som var så bra att jag bara inte kunde gå därifrån utan den, trots att jag hade flera gitarrer hemma som jag inte använt på evigheter.
I och med det köpet så började jag spela gitarr igen, och det är fortfarande många år senare den gitarr jag helst spelar på. Den är enormt inspirerande, så till den grad att om jag börjar så har jag svårt att sluta. Trots att skillnaderna mot övriga gitarrer är minimala, är det något med helheten som bara klickar med mig. Den är snygg, den låter otroligt bra, den är lätt att spela på, den har en slags "respons" som bara gör en glad.

------

Så ja, utrustningen kan spela väldigt stor roll för slutresultatet. Inte bara på ett tekniskt plan, utan för att användaren påverkas psykiskt av hur utrustningen är att hantera. Hur trevlig och intuitiv kameran är, till exempel. Eller hur färgerna matchar det man förväntat sig, istället för att man måste sitta och bråka med filerna tills de efter många om och men kanske eventuellt ser ut som man vill.

Kan inte annat än hålla med! Så som du kände/känner för den där gitarren känner jag nu med min nya kamera. Jag hoppas det håller i sig! Nu börjar ju dock det eviga googlandet på objektiv för nu vill jag fota allt från närbilder på insekter till fåglar i träden. Men det är ju en annan historia.

Vi båda frekventerar även ett cykelforum. Jag köpte ganska många cyklar på kort tid, tills jag hittade en där allt bara klickade. Sen dess har jag inte tittat efter andra cyklar.

Jag tror en del av oss, kanske på grund av någon diagnos eller annan personlig egenhet, är lite beroende av att allt måste klicka och kännas 100 för att kunna slappna av och fokusera. Jag hatar när något gnager i mig. En irritation över något som aldrig tycks försvinna. Lugnet infinner sig inte riktigt förns nämnda irritaton försvunnit. Jag vet inte om någon annan känner igen sig i det, men det är i alla fall uppenbart att många mycket enklare kan förbise den typen av hang-ups. Jag kan det då inte tyvärr.

 

[Makten]

Kan inte annat än hålla med! Så som du kände/känner för den där gitarren känner jag nu med min nya kamera. Jag hoppas det håller i sig! Nu börjar ju dock det eviga googlandet på objektiv för nu vill jag fota allt från närbilder på insekter till fåglar i träden. Men det är ju en annan historia.

Vi båda frekventerar även ett cykelforum. Jag köpte ganska många cyklar på kort tid, tills jag hittade en där allt bara klickade. Sen dess har jag inte tittat efter andra cyklar.

Jag tror en del av oss, kanske på grund av någon diagnos eller annan personlig egenhet, är lite beroende av att allt måste klicka och kännas 100 för att kunna slappna av och fokusera. Jag hatar när något gnager i mig. En irritation över något som aldrig tycks försvinna. Lugnet infinner sig inte riktigt förns nämnda irritaton försvunnit. Jag vet inte om någon annan känner igen sig i det, men det är i alla fall uppenbart att många mycket enklare kan förbise den typen av hang-ups. Jag kan det då inte tyvärr.

Hehe, ja det är väl kanske nån form av personlighetsstörning. Kontrollbehov kanske? Jag håller på att bli tokig på min framgaffel till cykeln. Har uppgraderat, finlirat och ställt in allt som går, men den känns ändå "fel" och jag har ingen aning om varför. Detta besudlar frihetskänslan som jag vill ha när jag cyklar. Vill inte behöva tänka på materialet alls, men det är svårt när det gör sig ständigt påmint genom att varenda jäkla rot och sten känns rätt upp i styret. Samma sak med optiska aberrationer, åtminstone om de är fula.

Edit: Ironiskt nog kan jag samtidigt uppskatta en toy-camera och cyklar en del på helstel cykel. Då har man liksom inga förväntningar och det spelar ingen roll att det är ett "dåligt" verktyg. Märkligt.

 

[krisljungberg]

Hehe, ja det är väl kanske nån form av personlighetsstörning. Kontrollbehov kanske? Jag håller på att bli tokig på min framgaffel till cykeln. Har uppgraderat, finlirat och ställt in allt som går, men den känns ändå "fel" och jag har ingen aning om varför. Detta besudlar frihetskänslan som jag vill ha när jag cyklar. Vill inte behöva tänka på materialet alls, men det är svårt när det gör sig ständigt påmint genom att varenda jäkla rot och sten känns rätt upp i styret. Samma sak med optiska aberrationer, åtminstone om de är fula.

Haha, jag är med dig till 100% där. Frihetskänslan är det jag värdesätter mest i livet nästan! Jag behöver den för att fungera. I alla fall fungera så som jag vill fungera.

 

[J O Härnström]

Jag tror en del av oss, kanske på grund av någon diagnos eller annan personlig egenhet, är lite beroende av att allt måste klicka och kännas 100 för att kunna slappna av och fokusera. Jag hatar när något gnager i mig. En irritation över något som aldrig tycks försvinna. Lugnet infinner sig inte riktigt förns nämnda irritaton försvunnit. Jag vet inte om någon annan känner igen sig i det, men det är i alla fall uppenbart att många mycket enklare kan förbise den typen av hang-ups. Jag kan det då inte tyvärr.

Det där jäklar gnaget är ju också en sporre, släkt med drivkraft, nyfikenhet och vilja att utvecklas.
Gnaget ger sig aldrig och brukar vinna till slut men dyker upp igen och igen.
Det skulle vara tomt utan gnag och tomhet är inget vidare.

 

[krisljungberg]

Det där jäklar gnaget är ju också en sporre, släkt med drivkraft, nyfikenhet och vilja att utvecklas.
Gnaget ger sig aldrig och brukar vinna till slut men dyker upp igen och igen.
Det skulle vara tomt utan gnag och tomhet är inget vidare.

En sporre att spara pengar och köpa ny utrustning möjligen, haha. Men ja, det kan absolut vara en sporre i vissa avseenden! Beror lite på vad det är för typ av gnag förstås.

 

[fotobollfoto]

Hehe, ja det är väl kanske nån form av personlighetsstörning. Kontrollbehov kanske? Jag håller på att bli tokig på min framgaffel till cykeln. Har uppgraderat, finlirat och ställt in allt som går, men den känns ändå "fel" och jag har ingen aning om varför. Detta besudlar frihetskänslan som jag vill ha när jag cyklar. Vill inte behöva tänka på materialet alls, men det är svårt när det gör sig ständigt påmint genom att varenda jäkla rot och sten känns rätt upp i styret. Samma sak med optiska aberrationer, åtminstone om de är fula.

Edit: Ironiskt nog kan jag samtidigt uppskatta en toy-camera och cyklar en del på helstel cykel. Då har man liksom inga förväntningar och det spelar ingen roll att det är ett "dåligt" verktyg. Märkligt.

Även ofjädrade cyklar känns helt olika beroende på material och geometri.

Ja, foto är för många, och för mig, en materialsport. Det gäller att ha prylar som man klickar med! För egen del betyder det inte det senaste nyaste. Jag har ganska gamla prylar. Som jag köpt begagnat. Men det är prylar som jag trivs med. Som ligger rätt i handen. Som inte skramlar. Som håller för en sammanstötning. Som sätter (och håller) fokus.
Kameran är ett redskap likt snickarens hammare. Den måste ha rätt vikt, balans och återstuds. I bildlig mening.

 

[Makten]

Även ofjädrade cyklar känns helt olika beroende på material och geometri.

Absolut, men bristen på fjädring kommer fortfarande vara bland de största hindrena så länge underlaget inte är slätt. Det blir därför lite meningslöst att försöka finlira med andra grejer, jämfört med om man har en cykel med fjädring. Däckval är förstås synnerligen viktigt dock, men det gäller på alla cyklar.

Ja, foto är för många, och för mig, en materialsport. Det gäller att ha prylar som man klickar med! För egen del betyder det inte det senaste nyaste. Jag har ganska gamla prylar. Som jag köpt begagnat. Men det är prylar som jag trivs med. Som ligger rätt i handen. Som inte skramlar. Som håller för en sammanstötning. Som sätter (och håller) fokus.
Kameran är ett redskap likt snickarens hammare. Den måste ha rätt vikt, balans och återstuds. I bildlig mening.

Japp, och det finns till och med knasigheter som man kan gilla. Såsom objektiv som ger en viss typ av dimmig skärpa som tilltalar mer än optisk perfektion.
Själv hade jag väldigt trevligt med en Leica M8 trots att den var och är fruktansvärt omodern. Har funderat på att försöka få tag i en M9 faktiskt, men de är fortfarande för dyra.

 

[fotobollfoto]

Absolut, men bristen på fjädring kommer fortfarande vara bland de största hindrena så länge underlaget inte är slätt. Det blir därför lite meningslöst att försöka finlira med andra grejer, jämfört med om man har en cykel med fjädring. Däckval är förstås synnerligen viktigt dock, men det gäller på alla cyklar.



Japp, och det finns till och med knasigheter som man kan gilla. Såsom objektiv som ger en viss typ av dimmig skärpa som tilltalar mer än optisk perfektion.
Själv hade jag väldigt trevligt med en Leica M8 trots att den var och är fruktansvärt omodern. Har funderat på att försöka få tag i en M9 faktiskt, men de är fortfarande för dyra.

Man kan till och med knasigt nog gilla ljudet av spegelns och slutarens rörelse från vissa kameror. Fast det på inget sätt i sig påverkar bildens kvalitet.

Det är liksom motorburen ungdom vars fordon bullrar och väsnas onödigt mycket medan Perssons närmast ljudlösa Tesla kör ifrån dem vid varje rödljus i staden.

Det finns sällan förnuft och logik bakom vad vi gillar hos våra prylar.

 

[StanM]

Jag tog min bästa bild för nästan 20 år sedan med en gammal Canon Ixus med 2.1mp. Min mor och morbror, de två syskonen som inte sett varandra på länge, känslan i bilden, deras samspel.
Kameran är bara ett verktyg, som en målares pensel. Det är personen som håller i kameran / penseln som är mästaren Cartier-Bresson / da Vinci.

 

[Terje H]

Visst är det intressant med fotografer som alltid har det senaste och det bästa, men som efter massor av år ännu inte blivit bra fotografer. Man kanske tror att man är det, så självinsikten sviktar en aning.

Visst är det intressant med fotografer som aldrig har det senaste och det bästa, men som redan tidigt hade känslan för det fotografiska och blev riktigt bra fotografer. Men som kanske tror att man inte är det, så självinsikten sviktar en aning (eller Jante).

Livet är verkligen rättvist…

 

[Makten]

Visst är det intressant med fotografer som alltid har det senaste och det bästa, men som efter massor av år ännu inte blivit bra fotografer. Man kanske tror att man är det, så självinsikten sviktar en aning.

Visst är det intressant med fotografer som aldrig har det senaste och det bästa, men som redan tidigt hade känslan för det fotografiska och blev riktigt bra fotografer. Men som kanske tror att man inte är det, så självinsikten sviktar en aning (eller Jante).

Livet är verkligen rättvist…

Definiera "bra fotograf".

 

[lonian]

Har väldigt svårt att tro att någon spontant skulle börja ta sämre bilder av att köpa en bättre kamera, så vad är egentligen nackdelen?

Det jag kan tänka mig, är om man just köpt en ny bättre kamera men inte lärt sig alla inställningar, att man då felar med tekniken och får sämre resultat än det man är van vid.

 

[apersson850]

Jag är förmodligen tokig (frågar man barnbarnen kan man stryka "förmodligen"), men jag kan alltså uppskatta ett bra verktyg redan innan jag använder det.
Man kunde ju tänka sig att det skulle bero på min mångåriga erfarenhet av tillverkande industri, ofta sådana som har den blygsamma målsättningen att vara bäst i världen på det de håller på med. Men redan när jag skaffade min första seriösa kamera, en Canon EF, vid 14 års ålder tyckte jag att den utstrålade en gedigen känsla som gjorde den rolig att använda, bara för att.

Den där gedigenheten har jag hittat hos diverse andra typer av saker också, men när det gäller kameror har jag funnit den i Canons F-1, T90 och i mina 1DX. Däremot inte i en del andra, mindre ambitiösa versioner, som den 400D jag skaffade i undersökande syfte, för att se om det här med digitalt tilltalade mig. Definitivt inte i en del tidiga digitalkameror av kompakt modell från udda tillverkare. Plastiga att hålla i - skrek ut "Mig kan du inte lita på". Det gick inte heller, färgåtergivningen var något slags lotteriapplikation.

Så även om jag inte tror att senaste reinkarnationen av de kameror jag använder mest kommer att göra mig till en bättre fotograf (jag har inte köpt den heller), så känner jag mig ändå glad bara jag lyfter min 1DX Mark II med EF 85 mm f/1,4L IS USM monterat. Den ger samma kompetenta intryck som ett välbearbetat spärrhandtag, där handtaget känns mjukt och fint att hålla i - inga vassa kanter, riktningsväljaren byter läge med ett distinkt klick, hylsutkastaren känns stabil att trycka på och spärrfunktionen tickar som ett välkonstruerat urverk. Det spärrhandtaget gillar jag innan det ens lossat sin första mutter. Eller dragit åt, för den delen.

Kamerans utstrålning av ren kompetens, kom an du bara, det finns inget du kan hitta på som jag inte kan hantera, den gör faktiskt att jag tar bättre bilder. Inte direkt, men den uppmuntrar mig till att öva, prova andra infallsvinklar, öva, gå närmare, öva - håll på du bara, jag kan ta 2000 bilder utan att bli varm ens.

Det är på samma sätt som mina tämligen tafatta försök att bli klok på hur jag bäst skulle hantera den paddelbräda (SUP) som jag fick för mig att köpa förra hösten. Jag har ju kommit till den ålder där det är lika bra att förverkliga sina infall bums - jag vet aldrig när det inte går längre. Men det var inte lätt att lära sig paddla bra på den. Jag vågade inte ta ut svängarna. Det blev som att ta porträttbilder på 20 meters håll med 50 mm objektiv. Inget dramatiskt resultat, precis. Om man ens kan se vem det är på bilden.
Men så fick jag för mig att investera i en bättre våtdräkt. Jag gick till en butik som hade hundra våtdräkter av olika sorter och storlekar hängande framme. Gud (och möjligen ägaren av butiken) vet hur många fler de hade i lager. "Jag vill kunna paddla och trilla i, men bara kravla upp och fortsätta paddla", sa jag. "Du ska ha den här", sa han. Dräkten kändes tjock, gedigen, smidig och varm.
Han hade rätt också. Nu kunde jag drulla i när vattnet var 7°C utan att mer än fnysa lite, upp på brädan och prova igen. Tack vare den dräkten blev brädan mycket roligare, och jag blev en mycket bättre paddlare. Jag vågar prova vad som helst - det gör ju inget, upp igen, bara. Jag köpte en liknade dräkt till. Måste ju ha en medans den andra torkar...

Ungefär så känner jag när jag använder min kamerautrustning. Den är inget som ett fullblodsproffs hade behövt skämmas över, och med säkerhet med god marginal så bra som min talang motiverar. Men det bryr jag mig inte om. Jag gillar den, och förmodligen lever man max två gånger, så varför ska jag inte göra det jag gillar, så länge finanserna räcker till mat och tak också? Och våtdräkter.

På tal om barnbarnen så är jag, än så länge i alla fall, bättre än de på att köra den radiostyrda grävmaskinen jag köpte. Skala 1:14, väger 8 kg (drygt 20 ton skalenligt). Jag hävdar för dem att det beror på att jag kört lite timmerkran (fullskala) som tolvåring, ungefär. Den grävmaskinen gillar jag också. Känns gedigen, den med. Spakrörelserna är dessutom likadana som i en riktig grävare.

Jag behöver ingen Canon R3 heller, men visst är den intressant...

 

[apersson850]

Absolut, men bristen på fjädring kommer fortfarande vara bland de största hindrena så länge underlaget inte är slätt. Det blir därför lite meningslöst att försöka finlira med andra grejer, jämfört med om man har en cykel med fjädring. Däckval är förstås synnerligen viktigt dock, men det gäller på alla cyklar.

Kan man inte hålla 20 km/h utan att det känns obekvämt på en ofjädrad, då är det fel på underlaget.

 

[Makten]

Kan man inte hålla 20 km/h utan att det känns obekvämt på en ofjädrad, då är det fel på underlaget.

Jag gillar "fel" underlag. Det ska vara svårt ju!



Edit: Ja, jag vet att vitbalansen är för röd. Så går det när kameran (som "bara" är ett verktyg?) har helt värdelös auto-vitbalans och ens egen gissning inte riktigt blir rätt. Men ändå betydligt närmare än kamerans gissning.

 

[apersson850]

Jag kör med hybridcykel. Stigar går bra, men de ska vara nyhyvlade.

Cyklar, bland annat.

 

[Terje H]

Definiera "bra fotograf".

En fotograf som gör bra bilder

 

[Makten]

En fotograf som gör bra bilder

Eftersom detta är subjektivt är det alltså rätt meningslöst att tala om bra och dåliga fotografer.