Jag upplever en liten renässans i mitt förhållningssätt till foto och prylar. Har upptäckt att jag behöver lätta och behändiga grejor för att tycka det är roligt att fotografera: kameror och objektiv med riktiga rattar och spakar med skön mekanisk känsla i nätt och funktionell design med fokus på användarvänlighet, dvs att rattarna o spakarna sitter där de skall och ger positiv och rolig taktil feedback till sinnena.
En vinklingsbar sökare har blivit min allra bästa fotovän, vinklingsbar 90 grader uppåt, så nacken får ro då man fotar i låga- eller andra "konstiga" vinklar. Konstiga inom snuffar för det tycks ofta vara det normala och nacken blir så glad då den slipper böjas, vridas och vikas till sitt max för att försöka gama in ögat i sökaren.
Ögat blir också glatt för i sökaren slipper jag trassla med läsglasögon för att försöka se på en liten vinklingsbar skärm vad jag gör, bilden är tydlig, utan reflexer och jag kan i stället uppmärksamma motivet.
Mina bästa objektiva vänner är sådana med bländarringar med tydliga klickstopp och fokusringar med mjuk och precis gång i tillräckligt stora utslag för att manuellt foto skall vara roligt, någorlunda precist i hastighet och därför möjligt.
Allt detta letar jag i stor förvirring febrilt efter i det ständiga utbudet av nyheter här på Fotosidan.
Jag har hittat en Sony NEX 5n med extra vinklingsbar sökare, ett par skarpa Samyangobjektiv och ett antal Pentax M serie objektiv från den analoga tiden. M-serieobjektiven uppfyller alla mina mekaniska och taktila önskemål. Kunde de nytillverkas med dagens teknologi för slipning och tillverkning av linselement kunde de kanske också vara optiskt bättre på full öppning. De behöver inte vara extremt bra, som nydesignade och tunga pjäser från Nikon, Canon o Sony mfl. Bara med samma typ av linskonstruktioner som de äldre, men tillverkade med modern teknik.
Så, var är renässansen? Jo, jag har slutat titta efter prylar. Jag vet numera att de inte finns i flödet. Senaste försöket var en Sony A7II, men eftersom den saknade i stort sett det mesta jag önskar av en kamera och dessutom hade en sökare som endast hjälpligt fungerade att fokusera manuellt med seglade den vidare till en ny ägare rätt fort. A7II är en fantastisk kamera med fantastiska specar, men vad hjälper det?
Den Sony NEX 5n med extra vinklingsbar sökare jag använder har en ovärderlig egenskap, en vinklingsbar sökare. Jo, också en till bra egenskap, en bra bildsensor. Och så är den ytterst lätt. Men den är inte fullformat och har hopplöst pilliga och otaktila knappar o vred. Tack och lov sitter de där de skall och sökaren fungerar att fokusera manuellt med.
Ovanstående utrustning är ju en ren kamerornas frankensteinskapelse med delar från olika system. Oj vad kul det vore med en funktionell helhet av grejor där de hänger i hop i funktion, känsla och form! Sedan kunde jag helt glömma nyheterna i kameraflödet, eftersom jag då hade det jag önskade och till nu förvirrat sökt efter.
Varför manuellt fokus? Det verkar inte finnas några autofokuserande alternativ till vad jag önskar.
Köpte på mig en analog Pentax LX för film att testa med. Oj vilken fotoglädje att hantera kamera och Pentax M-objektiven!! Man ser att fokusera manuellt i en stor sökare, taktila feedbacken är total och allt sitter där det skall.
Men oj vad digital sensorteknik har utdaterat film. Och oj vad skönt att bara ladda över bilderna till datorn, i stället för att ägna timmar åt det analoga blaskandet med kemikalier, vätskor med begränsad hållbarhet osv. Tänk om det digitala äntligen kunde gifta sig fint med det analoga någon gång!!
Men nu åter till renässansen: Nu vet jag vad jag söker, det finns inte, och med det får jag slå mig till ro och ägna mig åt att producera små utställningar i lagom takt, fotografera och vara glad o nöjd över den utrustning jag ändå har och som egentligen är oerhört toppen. Jag har också nu ägnat en lång stund åt att skriva allt det här, samlat mina tankar, erfarenheter och intryck omkring fotografi och prylar.
Blogga har jag inte längre tid med, egentligen inte att skriva här heller. Livet utanför behöver mig mer. Solen strålar ute, borde vara ute, jag borde redigera klart bilder för en fototapet till en vän, jag borde bygga på min kameravridare inför kvällen som lovar stjärnklart och då blir det stjärnfoto med teleskop på vridaren (ett utvecklingsprojekt). Jag skall till en vän och äta middag. Jag har beställningar på foton som jag skall rama. Jag skall i väg och simma o träna. Helt enkelt en massa grejor
Önskvärt vore ett kamerasystem som passar till allt detta, som levererar färdiga bilder direkt ur kameran, utan blåsta högdagrar, igensotade skuggpartier och annat som behöver redigeras. Dagens JPG klarar inte detta, kanske kommer ett fungerande format en dag.
RAW-konverteraren kunde väl i princip klara detta med en knapptryckning med all den datorkraft som står till dess förfogande. Kommer kanske också det en dag.
Till dess, jag tror jag skall sluta redigera, det dräper dyrbar tid. I stället fota och vara glad för det som blir så som det blir. Kanske redigera någon speciell bild vid enstaka tillfällen, om det uppstår behov eller önskemål.
Ja, fota och vara glad - det är renässans för mig
