Zappafreak
Avslutat medlemskap
Flest skribenter som plåtar
Flest skribenter som plåtar i landsortspress
Tidningsbranschen är förmodligen den bransch som genomgått flest, störst och mest förändringar under de sista 25 åren.
Och man var dessutom bland de första att använda den sk nya tekniken.
Själv började jag min bana i slutet av 70-talet.
Att lära sig yrket som journalist gör man bäst genom att ge sig ut i landsorten. Här finns en tidningsproduktion värd namnet.
Det är långt ifrån att intervjua kändisar på Café Opera, kan jag säga.
För att bli en bra fotograf måste man ha en känsla för bild, det är alla överrens om. Samma sak gäller givetvis för den som ska skriva.
Men den skrivande måste också ha det som kallas för nyhetsnäsa. Man ska kunna lukta sig fram till den.
Skrivandet är en speciell konst och kräver sitt hantverk, den kräver inte att man kan den svenska grammatiken, lika lite som att en musiker måste kunna noter.
Känslan är ordet, det vet jag inte om man kan studera sig till...
Ett tag var det så populärt att studera till journalist att inträdeskraven på utbildningar blev löjeväckande höga.
Det var "hippt" att vara murvel.
Hur "hippt" det nu är att plåta och skriva om ett ordförandebyte i den lokala Röda Kors-Kretsen, framkommer inte...
Förändringarna har inom branschen varit stora. Exemplen är många, sättare blev annonskonsulenter etc. Många redigerare försvann helt och hållet, idag görs det också av den som skrivit och plåtat till artikeln.
Finns en fördel i att redigerarna försvann, faktiskt. Ofta satte de rubriker som inte alls stämde in på artikeln eller så "kapade" man viktiga bitar i texten.
Det var ibland oerhört jobbigt! De arbetade nämligen efter principen att "kapningar" görs i slutet av artikeln.
Där skulle liksom inget av vikt stå alls, definitivt inget som hette nyhet. Den gamla skolans redigerare gick brottningsmatcher med unga skribenter, vilka hade en annan syn på det hela.
Av mina erfarenheter när det gäller journalistik på landsorten, så är det så att de flesta skrivande medarbetarna utrustades med kamera, alltså inte det motsatta.
Anledningen är ganska enkel, även som skribent så skulle du ju ändå kunna hantera en kamera.
Bildens betydelse i dagspress tror jag man många gånger överdriver. Där kan man också se att det hänt en hel del. Förut åkte fotografer på varje sportevenemang, inte idag.
Man tar in en arkivbild lika gärna.
Själv har jag plåtat och skrivit i över 20 år utan problem. Visst, vissa saker, kunde säkert blivit bättre med en fotograf, men det är ju faktiskt en produktion det också handlar om.
Jagandet sker hela tiden och tidningen ska ut sex dagar i veckan.
Lennart Weibull, massmedieforskare, vet oerhört mycket i ämnet och har skrivit en del böcker. Mycket bra litteratur!
Vidare kan man ju alltid kontakta Journalistförbundet och Svenska Fotografernas Förbund.
SvFF består av 2.000 medlemmar och är därmed den största i sitt slag.
Det ger onekligen också lite perspektiv på frågan.
Jepp, det var mina små synpunkter i ämnet.
Skrivet av en som hellre skriver än plåtar när det gäller journalistik.
Flest skribenter som plåtar i landsortspress
Tidningsbranschen är förmodligen den bransch som genomgått flest, störst och mest förändringar under de sista 25 åren.
Och man var dessutom bland de första att använda den sk nya tekniken.
Själv började jag min bana i slutet av 70-talet.
Att lära sig yrket som journalist gör man bäst genom att ge sig ut i landsorten. Här finns en tidningsproduktion värd namnet.
Det är långt ifrån att intervjua kändisar på Café Opera, kan jag säga.
För att bli en bra fotograf måste man ha en känsla för bild, det är alla överrens om. Samma sak gäller givetvis för den som ska skriva.
Men den skrivande måste också ha det som kallas för nyhetsnäsa. Man ska kunna lukta sig fram till den.
Skrivandet är en speciell konst och kräver sitt hantverk, den kräver inte att man kan den svenska grammatiken, lika lite som att en musiker måste kunna noter.
Känslan är ordet, det vet jag inte om man kan studera sig till...
Ett tag var det så populärt att studera till journalist att inträdeskraven på utbildningar blev löjeväckande höga.
Det var "hippt" att vara murvel.
Hur "hippt" det nu är att plåta och skriva om ett ordförandebyte i den lokala Röda Kors-Kretsen, framkommer inte...
Förändringarna har inom branschen varit stora. Exemplen är många, sättare blev annonskonsulenter etc. Många redigerare försvann helt och hållet, idag görs det också av den som skrivit och plåtat till artikeln.
Finns en fördel i att redigerarna försvann, faktiskt. Ofta satte de rubriker som inte alls stämde in på artikeln eller så "kapade" man viktiga bitar i texten.
Det var ibland oerhört jobbigt! De arbetade nämligen efter principen att "kapningar" görs i slutet av artikeln.
Där skulle liksom inget av vikt stå alls, definitivt inget som hette nyhet. Den gamla skolans redigerare gick brottningsmatcher med unga skribenter, vilka hade en annan syn på det hela.
Av mina erfarenheter när det gäller journalistik på landsorten, så är det så att de flesta skrivande medarbetarna utrustades med kamera, alltså inte det motsatta.
Anledningen är ganska enkel, även som skribent så skulle du ju ändå kunna hantera en kamera.
Bildens betydelse i dagspress tror jag man många gånger överdriver. Där kan man också se att det hänt en hel del. Förut åkte fotografer på varje sportevenemang, inte idag.
Man tar in en arkivbild lika gärna.
Själv har jag plåtat och skrivit i över 20 år utan problem. Visst, vissa saker, kunde säkert blivit bättre med en fotograf, men det är ju faktiskt en produktion det också handlar om.
Jagandet sker hela tiden och tidningen ska ut sex dagar i veckan.
Lennart Weibull, massmedieforskare, vet oerhört mycket i ämnet och har skrivit en del böcker. Mycket bra litteratur!
Vidare kan man ju alltid kontakta Journalistförbundet och Svenska Fotografernas Förbund.
SvFF består av 2.000 medlemmar och är därmed den största i sitt slag.
Det ger onekligen också lite perspektiv på frågan.
Jepp, det var mina små synpunkter i ämnet.
Skrivet av en som hellre skriver än plåtar när det gäller journalistik.