Fotograf och skribent

[Zappafreak]

Flest skribenter som plåtar

Flest skribenter som plåtar i landsortspress

Tidningsbranschen är förmodligen den bransch som genomgått flest, störst och mest förändringar under de sista 25 åren.
Och man var dessutom bland de första att använda den sk nya tekniken.

Själv började jag min bana i slutet av 70-talet.
Att lära sig yrket som journalist gör man bäst genom att ge sig ut i landsorten. Här finns en tidningsproduktion värd namnet.
Det är långt ifrån att intervjua kändisar på Café Opera, kan jag säga.

För att bli en bra fotograf måste man ha en känsla för bild, det är alla överrens om. Samma sak gäller givetvis för den som ska skriva.
Men den skrivande måste också ha det som kallas för nyhetsnäsa. Man ska kunna lukta sig fram till den.
Skrivandet är en speciell konst och kräver sitt hantverk, den kräver inte att man kan den svenska grammatiken, lika lite som att en musiker måste kunna noter.
Känslan är ordet, det vet jag inte om man kan studera sig till...

Ett tag var det så populärt att studera till journalist att inträdeskraven på utbildningar blev löjeväckande höga.
Det var "hippt" att vara murvel.
Hur "hippt" det nu är att plåta och skriva om ett ordförandebyte i den lokala Röda Kors-Kretsen, framkommer inte...

Förändringarna har inom branschen varit stora. Exemplen är många, sättare blev annonskonsulenter etc. Många redigerare försvann helt och hållet, idag görs det också av den som skrivit och plåtat till artikeln.
Finns en fördel i att redigerarna försvann, faktiskt. Ofta satte de rubriker som inte alls stämde in på artikeln eller så "kapade" man viktiga bitar i texten.
Det var ibland oerhört jobbigt! De arbetade nämligen efter principen att "kapningar" görs i slutet av artikeln.
Där skulle liksom inget av vikt stå alls, definitivt inget som hette nyhet. Den gamla skolans redigerare gick brottningsmatcher med unga skribenter, vilka hade en annan syn på det hela.

Av mina erfarenheter när det gäller journalistik på landsorten, så är det så att de flesta skrivande medarbetarna utrustades med kamera, alltså inte det motsatta.
Anledningen är ganska enkel, även som skribent så skulle du ju ändå kunna hantera en kamera.

Bildens betydelse i dagspress tror jag man många gånger överdriver. Där kan man också se att det hänt en hel del. Förut åkte fotografer på varje sportevenemang, inte idag.
Man tar in en arkivbild lika gärna.

Själv har jag plåtat och skrivit i över 20 år utan problem. Visst, vissa saker, kunde säkert blivit bättre med en fotograf, men det är ju faktiskt en produktion det också handlar om.
Jagandet sker hela tiden och tidningen ska ut sex dagar i veckan.

Lennart Weibull, massmedieforskare, vet oerhört mycket i ämnet och har skrivit en del böcker. Mycket bra litteratur!
Vidare kan man ju alltid kontakta Journalistförbundet och Svenska Fotografernas Förbund.
SvFF består av 2.000 medlemmar och är därmed den största i sitt slag.
Det ger onekligen också lite perspektiv på frågan.

Jepp, det var mina små synpunkter i ämnet.
Skrivet av en som hellre skriver än plåtar när det gäller journalistik.

 

[froderberg]

Tack Urban!

Jag är inne på Ikkas linje. Det finns kvalitetsskillnader.

Bland det svåraste som både skrivande och fotograferande journalist är att fånga händelser. Det går inte att hålla hög kvalitet i både text och bild när en händelse ska fångas, något kommer att bli lidande. För en lokaltidningen är detta en medveten kompromiss. Det finns inte pengar att täcka allt med både fotograf och reporter.

Däremot kan det gå bra att göra en lång intervju med både text och bild. Men det blir ju inga vidare bilder under själva intervjun, men slutresultatet med arrangerade bilder kan bli toppen.

Själv blir jag sällan nöjd med mig om jag både fotograferar och skriver. Det är smärtsamt att se hur bilden blir lidande. Men sen har både jag och de tidningar jag jobbar för också väldigt höga ambitioner. Visst kan det låta snobbigt, men faktum är att kvalitet säljer.

Multijournalister funkar säkert till viss del. Men de jag talat med blir inte tillfredsställda med det material de producerar, vilket är farligt långsiktigt. Andra kan säkert vara som klippta och skurna för uppgiften.

Observera skillnaden mellan att vara multijournalist och att både vara skribent och fotograf.

Jag försöker vara en bra reporter när jag skriver och en grymt bra fotograf när jag fotograferar.
Undantagsvis kan det dock vara kul att göra både och, men då är paybacken att man jobbar i ett kul gäng med snabba nyheter.

 

[Tansi]

Håller absolut med om att det svårt att både fotografera och intervjua för samma jobb men det gäller nog främst om man befinner sig mitt i nyhetsflödet. Jag både skriver och fotograferar men kan jobba på ett mer långsamt sätt eftersom jag specialiserat mig på trädgård och i viss mån inredning. Jag hör inte att ord av vad folk säger när jag står bakom kameran. Ofta besöker jag platsen först och pratar lite med de som ska figurera i jobbet. Nästa gång fotograferar jag för att senare åka tillbaka och visa bilder och göra intervjuen. Det fungerar.

Jag ler igenkännande åt Mats Karlssons beskrivning av landsortspressen, denna mycket förnämliga journalistskola. Visst fick man en kamera i handen. Första gången var den inställd på 8/125, det var inte digitalt då. Jag hade ett brinnande intresse för att skriva och det sitter i än i dag många, många år senare. Men jag blev också mycket fångad av bilden och fotograferingen. Jag lärde mig mörkrumsjobbet, fotograferade, framkallade och skrev för glatta livet. Sedan kom jag till den kolorerade pressen och då hängde jag inte med i fotograferingen. Men det tog jag igen senare och då med tanke på att bli skrivande/fotograferande frilansare, vilket jag är i dag - för den kolorerade hem- och trädgårdspressen.

Jag är övertygad om att man behöver en specialitet för att klara sig ekonomiskt. Många konstnärliga ambitioner får man dessutom spara till det privata. Varje tidning har sin idé om hur man vill att bilderna ska se ut. Och det bör man ta reda på i förväg om man tänker försöka sälja sina bilder.

 

[growingart.se]

När det gäller en frilans som både fotar och skriver, vilket förbund är mest lämpligt?

Är det någon som har erfarenhet av ersättning från mindre tidningar? Ersättningen verkar överlag vara mycket lägre än rekommenderat för ex vis frilansskribenter (se ex vis Journalistförbundet som rekomenderar lägsta ersättning 725 per timmme om man har F-skattsedel).

 

[froderberg]

growingart.se skrev:
När det gäller en frilans som både fotar och skriver, vilket förbund är mest lämpligt?

Journalistförbundet är ett riktigt fackförbund med större resurser än Svenska Fotografers Förbund. I SJF är alla typer av journalister välkomna.

Det tycks vara svårare för skribenter är fotografer att ta ordentligt betalt.

Dagspress är väl inte direkt någon kassako direkt. Men klart bättre än många organisationstidningar.

Som fotograf har jag erfarit att BLFs prislista är väl etablerad och accepterad bland tidningar.

 

[growingart.se]

En fråga om färdigskrivna artiklar utan tidning. Antag att ni har en artikel med text och bild, den får inte ligga för länge innan den blir föråldrad (antag att den handlar om ett nyligen genomfört evenemang). Hur går ni till väga om ni vill sälja in den? Kontaktar ni en tidning och ger dem en tid på sig att svara, eller kontaktar ni fler och det är först till kvarn som gäller?

 

[Tansi]

Kontakter, kontakter, kontakter

En fråga om färdigskrivna artiklar utan tidning. Antag att ni har en artikel med text och bild, den får inte ligga för länge innan den blir föråldrad (antag att den handlar om ett nyligen genomfört evenemang). Hur går ni till väga om ni vill sälja in den? Kontaktar ni en tidning och ger dem en tid på sig att svara, eller kontaktar ni fler och det är först till kvarn som gäller?

Det enda jag förstår är möjligt är att man har en kontakt på någon tidning som man vill publicera sig i. Ringa upp, presentera sig och verkligen tala om vad man vill. Om man sedan får tillfälle gäller det att prata igenom vilken typ av artiklar (och bilder) som efterfrågas - och inte minst tänka igenom om det passar mig som leverantör. Ett evenemang blir i dag blixtsnabbt föråldrat. Skaffa dig den där kontakten redan i förväg. Bara ett råd...

 

[Photocon]

Fördelar och nackdelar!

growingart.se skrev:
Jag undrar hur många som verkar som både skribent och fotograf samt vad ni har för erfarenhet av detta. Jag är intresserad av att öppna en diskussion och utbyta erfarenheter och information som kan vara till nytta för verksamhetsområdet. Även andra som verkar som fotograf eller skribent får naturligtvis tillföra erfarenheter till diskussionen!

_______________________________
Var anställd pressfotograf sedan 1982. Tog ett break som museifotograf på 90-talet, blev min egen fram till 2001, lät mig anställas igen 2001 och blev min egen igen 2005. Allting frivilligt.

Nåväl, tillbaks i selen var det ett uttalat krav att skriva, vilket jag faktiskt tyckte var jävligt skönt. Fotograf i första hand dock, fast då mest när det gällde "svårare" bilder (action, sport, dåliga ljusförhållanden mm). Men alltså kombinerad skribent fotograf annars.

Det kändes bra med det upplägget. Stod ofta under årens lopp och stampade nervöst med foten under ett vanligt knäck där det gällde en "gubbabild". Man samåkte med skribenten som pratade och pratade. Själv rökte man o väntade medan man funderade på någon intressant vinkel man skulle plåta gubbskrället i och hur man skulle få tyst på skribenten som gick in på 3:e varvet tomgång i intervjun. Samtidigt stirrade man på klockan och visste att för 2 minuter sedan skulle man varit på ett annat ställe.

Som skribent/fotograf kan man styra det mycket bättre. Rubrik, bildtexter blir som man själv vill, d v s harmonierar bättre med bilden. Ofta när jag kommer på ett kombinerat foto/skribentjobb ser jag genast en bild framför mig, utgår från den i tanken och gör intervjun. Därefter går plåtningen mycket smärtfriare eftersom man genom samtalet skapat en relation till personen ifråga. Man kan få honom/henne att agera på ett visst sätt framför kameran som gör att artikelns innehåll understryks. Resultatet blir ofta STÖRRE BILD,BÄTTRE BILDTEXT och KORTARE BRÖDTEXT, vilket uppskattas av läsaren.

Som egenföretagare är det ofta omöjligt att bara plåta. Kontakterna inom press förutsätter att man behärskar båda delarna. Så idag har jag inget val. När det gäller press, alltså. Trots att jag många gånger anlitas som enbart fotograf.

Jag har också undervisat skribenter i fotografering. Från början fanns ett inbyggt motstånd. Många har dock utvecklats till goda allmänfotografer. Däremot snabba bilder med långa telen, befintligt dåligt ljus etc skyggar de flesta skribenter för. Förståeligt! Det handlar ju om mångårig vana och något som sätter sig i den förlängda ryggmärgen.

Kan i efterhand se det som rent löjligt att sända ut ett reportageteam (reporter o fotograf) för att göra ett knäck om en person, där man redan på förhand visste att det bara skulle bli en enspaltare som visade ansiktet på personen.
JODÅ, det förekom och förekommer fortfarande. Innan uppdraget stod på fotoordern: "liten poträttare". Hur löjligt blev det då inte att 2 personer åker 7 mil tor för ett sådant uppdrag. Inte undra på att ekonomin blev ansträngd för många blaskor.

Men i andra fall är det stört omöjligt att inneha båda rollerna. Med "multijournalistiken" kan en bra nyhetschef/redaktionschef bolla med resurserna så att det verkligen finns en skicklig fotograf till hands när det behövs. Den fotografen har då bättre tid på sig om han/hon slipper "skitbilderna".

Ang skitbilder bör de inte förekomma, men det är en jargong och skribenterna som lärt sig plåta något så när gör ofta ett hyfsat jobb.

Värre har det varit med fotografernas inställning till att börja skriva. Men i sanningens namn har jag många exempel på hur en "motsträvig" fotograf blivit riktigt bra skribent och tycker att hans jobb berikats.

Inom press handlar ju både bild och text om journalistik. Okunnig allmänhet talar ofta om "journalister och fotografer".

Så för mig är det helt OK! Så länge ingen ger mig uppdraget att både plåta en hockeymatch, komma hem för att välja och sända bilder samt sedan referera matchen! Plus liknande uppdrag.
Men ren feauture fungerar utmärkt, liksom industrireportage, midsommarfirande, kommun- och tingskoller och andra liknande bevakningar.

Vad som INTE är riktigt bra är att man på många tidningar tror att en person ska göra båda jobben lika snabbt som två. "Det är ju bara att stoppa in minneskortet i datorn o dra till mappen" har säkert många upplevt. Bilderna måste ju ff bearbetas.

Okej, lång drapa. Men skribent/fotograf i en o samma person har kommit för att stanna. Vare sig vi vill eller inte!

 

[Calle S]

growingart.se skrev:
En fråga om färdigskrivna artiklar utan tidning. Antag att ni har en artikel med text och bild, den får inte ligga för länge innan den blir föråldrad (antag att den handlar om ett nyligen genomfört evenemang). Hur går ni till väga om ni vill sälja in den?

Generellt; när det gäller dagspress har man nästa alltid eget folk på de evenemang man tycker är värda att bevaka. Att som frilans sälja en grejen samma dag eller dagen efter är nog ofta svårt.

Jag jobbar som redaktör för nöjessidorna på en dagstidning, och vi använder en del frilansare. Men det är nästan uteslutande konsertrecensenter. Det är inte så vanligt att vi köper in rena artiklar som till exempel artistintervjuer. De som inte är skrivna av oss själva är antingen från TT Spektra eller de frilansare vi har tät kontakt med.

Kontaktar ni en tidning och ger dem en tid på sig att svara, eller kontaktar ni fler och det är först till kvarn som gäller?

Att sälja samma artikel eller bild till flera tidningar brukar inte vara något problem, bara de inte har samma spridningsområde.

 

[Photocon]

Calle S skrev:
Generellt; när det gäller dagspress har man nästa alltid eget folk på de evenemang man tycker är värda att bevaka. Att som frilans sälja en grejen samma dag eller dagen efter är nog ofta svårt.

Jag jobbar som redaktör för nöjessidorna på en dagstidning, och vi använder en del frilansare. Men det är nästan uteslutande konsertrecensenter. Det är inte så vanligt att vi köper in rena artiklar som till exempel artistintervjuer. De som inte är skrivna av oss själva är antingen från TT Spektra eller de frilansare vi har tät kontakt med.


Att sälja samma artikel eller bild till flera tidningar brukar inte vara något problem, bara de inte har samma spridningsområde.

Bra att du tog upp de här detaljerna, Calle!

Det är nog så det går till på de flesta tidningar. Själv är jag "inarbetad" hos mina kontakter vilket tar sin tid så jag anlitas ibland för ett antal olika uppdrag som ska vara klara vid olika tidpunkter. Mest feature, men också konserter som du nämner. Ibland som "inryckare" om det händer något akut och jag inte är upptagen med något annat knäck. Innehar F-skattesedel och fakturerar mina kunder.

Tror det skulle vara upplysande för Fotosidans medlemmar om du, i egenskap av redaktör, också berättade mer detaljerat om vilka krav som ställs på frilansande fotografer/skribenter vad gäller kunnighet, egen utrustning mm. Ibland får man intrycket att många blåögt tror att tidningen håller med utrustning. Även arvodesnivåer. Själv är jag medlem i Journalistförbundet och har rätt god koll på det hela, men andra som kan tänka sig att vilja livnära sig som frilansande skribent/fotograf kanske skulle sätta värde på att få mer info "inifrån". SJF:s frilansavtal praktiseras ju ganska sällan och avtalen mellan uppdragsgivare och frilansare är nästan alltid individuella och uppdragsrelaterade.

MVH/LA

 

[growingart.se]

Calle S skrev:
...vi använder en del frilansare. Men det är nästan uteslutande konsertrecensenter.

Det här ger en intressant vinkling, antagligen för att jag fotar konserter. Nu har jag inte någon uppfattning hur det ser ut i övriga delar av landet (håller till i Östergötland), men ofta dyker det upp recensioner av konserter men inte lika ofta är det med bilder. Eftersom intresset för konserter och inte minst bilder är stort, många surfar in på hemsidor som Rockfoto eller för festivaler för att titta på bilder, så borde det vara något för tidningar att prioritera lite mer, främst kanske lokala evenemang som lyfter upp just den lokala scenen. Hur ser det ut i övriga landet, är det även där övervägande bildfattigt?

 

[Calle S]

growingart.se skrev:
men ofta dyker det upp recensioner av konserter men inte lika ofta är det med bilder.

Ska tillägga att vi använder en del frilansplåtisar också, eftersom många konserter ligger utanför ordinarie fotografs schema.
Men vi prioriterar hårt vilka konserter vi ringer in frilansare på, det är till stor del en kostnadsfråga. Så ofta blir recensionerna bildlösa. Tråkigt, men så är det.

 

[Photocon]

Men hallå??!!

Calle S skrev:
Ska tillägga att vi använder en del frilansplåtisar också, eftersom många konserter ligger utanför ordinarie fotografs schema.
Men vi prioriterar hårt vilka konserter vi ringer in frilansare på, det är till stor del en kostnadsfråga. Så ofta blir recensionerna bildlösa. Tråkigt, men så är det.

Forumet handlade om fotograf/skribent i en o samma person. Varför inte använda en sådan person för konsertrecension. Utan bild blir ju en sådan artikel i princip alltid dåligt läst?
Och då är ju pengarna bortkastade till viss del. Är inte det en kostnadsfråga av rang?

 

[Calle S]

Re: Men hallå??!!

Ja, hallå?

Photocon skrev:
Forumet handlade om fotograf/skribent i en o samma person.

Jag vet vad ursprungsfrågan handlade om, men den utvecklades lite. Det blir så ibland i ett forum och en diskussion.

Varför inte använda en sådan person för konsertrecension.

Personligen tror jag att det är svårt att både recensera en konsert och samtidigt fotografera.

Utan bild blir ju en sådan artikel i princip alltid dåligt läst?

Nej, inte. Jag får ganska många reaktioner även på 1500 tecken bildlösa recensioner. Läsarna är inte korkade, de hittar ändå.

Och då är ju pengarna bortkastade till viss del. Är inte det en kostnadsfråga av rang?

Bilder överlag är dyrare än text, det är ett problem av rang.

 

[growingart.se]

Re: Re: Men hallå??!!

Calle S skrev:
Personligen tror jag att det är svårt att både recensera en konsert och samtidigt fotografera.

Det är svårt att göra båda lika bra. Jag märker att jag som konsertfotograf fokuserar mycket på att förutse tillfällen, kollar vinklar, etc att man tappar en del av koncentation av annat om man inte påminner sig själv under konsertens gång. Det går att recensera också, men jag tror man lämpligen lägger upp en recension lite annorlunda. I stället för en djupanalys av konserten med analys av låtar etc så kan man ge en bild av stämningen, responsen, kontakten med publiköverlag, vilket passar rätt bra med bilderna. En del läsare är nog mer intresserade av den biten än mer detaljerad analys. Men om man har anlag så går det nog att göra både och till en tillfredsställande nivå, antagligen är också en förutsättning att man har intresse för båda områdena. Vilket i sig inte är så dumt skulle jag tro, i alla fall så tycker jag själv att jag förutser fototillfällen under konserten som följd av att jag är musiker.

Lennart har en hel del erfarenhet, vore kul att ta del av hans uppfattning likväl som erfarenheten från andra som fotar och recenserar konserter, som kräver en hel del koncentration för att ens få vettiga bilder.

 

[growingart.se]

Jag undrar även över bilderna i dagspress. När jag tittar i en sådan tidningen så återger inte tryck och papper alls den bildkvalité man skulle önska. Hudtoner ex vis blir ofta röda. För mig känns det då som overkill att pyssla med rawfiler, särskilt som man har en del bilder att gå igenom, och jpeg på högsta kvalité borde anses räcka gott. Vilken är attityden på format ute hos tidningarna? När jag fotar konserter så är det jpeg format som gäller, främst p g a att det blir rätt många bilder, och att scenljuset gör bilderna färgglada.

 

[estranged]

Färger kan du förstås korrigera innan ett tidningstryck likaväl som innan ett tryck eller en utskrift var som helst. Däremot är det mer chansartat eftersom tidningstrycket kan variera så mycket, två intilliggande sidor kan se helt olika ut fast de var lika innan trycket.

Det förändrar dock inte att jpeg duger mer än väl. Alla bilder jag någonsin skickat till tidningar har varit jpeg, om den varit en raw i ett tidigare skede skiter bildredaktörerna högaktningsfullt i. Jag skulle personligen inte dröma om att trycka iväg en eller ett par femton megabytes rawfiler över en halvtaskig förbindelse till en redan överfull brevlåda.

Dessutom känns det inte lönt att använda raw när man plåtar konserter eller sport (vilket är mina två huvudgrejer) utan snarare bortkastat av just den anledning du nämner.



Ursäkta den halvtaskiga svenskan, klockan är oroväckande lite mer nu än när jag gick och la mig...

 

[froderberg]

Re: Re: Men hallå??!!

Calle S skrev:
Personligen tror jag att det är svårt att både recensera en konsert och samtidigt fotografera.

Absolut. Det har hänt att jag plåtat en konsert och efteråt har jag fått frågan om konserten var bra. Mitt svar var då "Ingen aning, jag hörde inte, jag hade fullt upp med att fotografera".

Men som mycket annat handlar det om vilken kvalitetsnivå man vill ligga på.

 

[froderberg]

growingart.se skrev:
För mig känns det då som overkill att pyssla med rawfiler, särskilt som man har en del bilder att gå igenom, och jpeg på högsta kvalité borde anses räcka gott. Vilken är attityden på format ute hos tidningarna?

Visst kör nästan alla jpg. Men på min tidning får vi bara i undantagsfall köra jpg. Vi ska helst alltid köra råformat.

Det finns fler fördelar att köra råformat än att justera färgbalansen. Du kan plocka upp enormt mycket information i skuggorna och en hel del i högdagrarna från en råfil.

Oftast råder tidspress i samband med konserter, och då får det bli jpg. Att en del tidningar har fruktansvärt rödstick i konsertbilder beror sällan på trycktekniken utan på att fotografern inte vitbalanserar.

 

[estranged]

Menar du att du lämnar råfiler till bildredaktören?
Som jag sa så kör jag raw när det rör sig om reportage etc där det finns tid och mening i att sitta och pilla i efterhand men att skicka in en raw-fil??