Du kan köpa en pappersbild av mig om du vill ”äga materialet”. Den kan du hänga på väggen och titta på. Den är din.
Vill du köpa upphovsrätt till någon av mina bilder så är det en helt annan sak. Då finns det inget ”material” att ”äga”, däremot rätten att använda bilden på det sätt vi kommit överens om. T ex för publicering.
Jag tycker inte det borde vara så svårt att förstå skillnaden på dessa två.
En fråga Erland:
Säg att en fotograf sålt en bild (printad kopia) som printats för säg 15-20 år sedan med bläck som då var betydligt sämre än dagens och den som köpt bilden vill byta ram och kommer på att bilden blekts ordentligt.
Varför skulle det vara så fel att en fotograf med tanke på ett sånt scenario bjuder på att ge uppdragsgivaren tillgång till råfilerna? (De kan ju som bekant kopieras så både fotograf och uppdragsgivare kan ju båda två få tillgång till samma filer).
Det är ju även så att sådana gamla bilder en gång togs med betydligt färre pixlar. Idag kanske beställaren t.o.m. skulle vilja kunna AI-skala bilderna och printa dem i större förmat. Utveckling av konverterarna och inte minst brusreduceringen har dessutom tagit stora steg så det kan dessutom vara en verklig idé att processa om bilder av bara det skälet och inte minst bilder tagna med CCD-sensorer med usla lågiso-egenskaper.
Jag har ibland funderat över fotografers hårdnackade motstånd mot att exv. släppa RAW-filer från bröllop och mäklaruppdrag till uppdragsgivarna. Ligger verkligen bröllopsfotografer eller mäklarfotografer på en massa uppdragsbilder i evighet för att de tror att det kommer finnas en eftermarknad där i en evighet? Att någon skulle komma och be om ytterligare kopior från ett bröllop eller en bostadsförsäljning.
Jag tänker också på den/de som köpt exv. Peter Liks "The Phantom" eller liknande som ju kostade mångmiljondollar belopp i inköp. Säg en bild printad med den tidens skrivarbläck. Om en sådan bild skulle riskera at "fejdas" bort skulle i alla fall jag vilja ha en garanti för att det inte skulle tillåtas ske utan att det skulle gå att få en uppdaterad utskrift med mer beständigt bläck åtminstone.
Jag ser faktiskt en hel del problem med en del fotografers hållning i denna fråga om man ställer den mot kundernas faktiska situation och de problem som faktiskt kan uppstå genom den snabba tekniska utveckling som skett både av kameror, konverterare och andra grafiska program samt skrivarteknik och färgers egenskaper som exv. hållbarheten och färgäkthet över tiden.
För de som aldrig hört om Peter Lik och the Phantom så finns olika uppgifter om försäljningspriset som en del hävdat varit det högsta något fotografi sålts för. Det må vara hur som helst med det men oavsett detta så är det en väldig massa pengar.
Enligt Bing Copilot:
"
Peter Lik’s photograph titled
“Phantom” holds the distinction of being the
most expensive photograph in history.
It was sold for an unprecedented $6.5 million to a private collector.
This remarkable piece of fine art photography has captivated viewers with its black and white rendition, showcasing certain textures and contours found in nature that lend themselves beautifully to this medium. Lik’s work has left an indelible mark, and the sale of “Phantom” solidifies his place among the most influential photographers of our time. "
This is What a 6.5 Million Dollar Photograph Looks Like | Fstoppers
Jag undrar verkligen om den som köpt detta verk någon gång frågat sig vad det är som han/hon faktiskt köpt för dessa 6,5 miljoner dollar.