Fredrik Ivarsson skrev:
Var drar man gränsen? Det tror inte jag vi får reda på förrän ett pilotfall finns med prejudikat från HD. Har du lust att testa Mats? ;-)
Över vidderna skalla: "Ja till prejudikat! Nej till rättsosäkerhet!"
Vem anmäler? :-D
Allvarligt, vad gäller just gränsdragningen kan det ju vara intressant att jämföra med gamla tiders bildbyråkataloger. Även om dessa säkert (nåja, jag har ju aldrig sett någon i verkligheten) innehöll rena reklaminslag (t.ex. omslagsbilder) så kan väl knappast arkivbilder på t.ex. olika idrottare och andra presshändelser, iaf. inte i branschen ha ansetts utgöra marknadsföring. Detsamma borde isf. gälla kommersiella bildarkiv på nätet.
För att sammanfatta så finns här alltså två alternativ:
1) Bilderna anses utgöra marknadsföring då deras publicering faktiskt gagnar försäljningen av dem. Dvs. hela arkivbildbranschen är lika laglydiga i den här frågan som svenska folket är i upphovsrättsfrågan. Ett synnerligen opraktiskt alternativ...
2) Bilderna utgör inte marknadsföring, trots att de publiceras i ett kommersiellt sammanhang.
Detta vore betydligt mer ändamålsenligt men här uppstår som sagt ett gränsdragningsproblem. Hur avgör man om en bild är publicerad i
rent marknadsföringssyfte eller som jag kallar det, i "passivt" marknadsföringssyfte, utan annat reklambudskap än "den här produkten kan köpas". Som ett sorts varuprov så att säga.
De två avgörande faktorerna jag kan komma på är:
a) Bildens status som en handelsvara vilken mer marknadsför sig själv genom sin faktiska utformning, än fotografens kompetens även om den givetvis inte kan undgå att gagna även det syftet.
b) Sammanhanget och sättet på vilket publiceringen görs. Alltså huruvida bilden - personen - används som representation för näringsidkaren.
Några konkreta exempel utifrån denna teori:
Absolut inte ok:
- Att ha en webbsida med enstaka exempelbilder som presentation av verksamheten. T.ex. bilderna högst upp ovanför menyn här på Fotosidan.se borde kunna falla i denna kategori.
- Att ha en portfoliosida som enbart visar på fotografens skicklighet och där bilderna i princip inte kan ha något kommersiellt intresse gentemot andra än de personer som bilderna föreställer. Jag tänker på exempelvis bröllopsfotografers hemsidor.
Svårt gränsfall:
- Att ha en portfoliosida med ett icke oansenligt men ändå långt ifrån heltäckande urval av bilder som i och för sig är till salu om någon är intresserad.
Troligen ok:
- Att ha ett "större" mängd ("meningsfull volym", vilken kan variera beroende på verksamhetens art) bilder på en webbsida eller i en katalog, i tydligt syfte att sälja de enskilda bilderna.
En intressant fråga här, eftersom det rimligen inte kan ställas något direkt kvantitetskrav för det sista fallet, är om fotografen med portfoliosidan i "gränsfallet" skulle komma undan genom att prissätta bilderna och på så sätt tydliggöra att de utbjuds till försäljning? Då har vi ju att göra med ett bildarkiv, om än ett litet sådant.
Skulle det rentav kunna rädda bröllopsfotografen? Troligen inte men en producent av en bok i t.ex. samhällskunskap eller religion kan väl mycket väl ha intresse av att köpa en bröllopsbild för sådan redaktionell användning?
Spännande är ordet...
Avslutningvis vill jag uppmärksamma alla på att det är fet "förstaårs juridikstudent som i bästa fall gör kvalificerade gissningar"-varning på dessa bedömningar.
