Tillverkningskedjan för sensorn i en kamera beror helt på vad fab'en har inom samma hermetiskt tillslutna område, dvs vad de kan göra utan att förflytta sina wafers till en annan produktion. Detta är en ganska dyr och dessutom osäker process. Bäst är ju om allt sker utan avbrott.
Jag har fått intryck av att sensorer ofta görs i stora batchar, enligt rykten i vissa fall i en enda stor batch som då får räcka för alla kameror man vill bygga kring en sådan sensor. Något som ur kamertillverkningssynpunkt låter ologiskt, men kan tänka mig att ur sensortillverkningssynpunkt ändå är det effektivaste sättet.
En ny scanner ställd och uppsatt för CMOS/CCD bildsensorer kan i stort sett inte anändas till någonting annat än det den är satt att göra. Upplösningen är alldeles för låg för andra saker, det finns ingen ekonomi i det. Så när man bokat en maskin till det står den där, och kan inte "hoppa in" för andra sammanhang. Det den kan göra är att tillverka andra sensorer med liknande specifikationer.
Hur olika specifikationer kan man rimligt göra utan att behöva göra stora ändringar? Är det skillnader i pixelstorlek det handlar om, eller är det mer andra faktorer?
En fab specialiserad mot sensorer har alltså samlat alla maskiner som behövs i ett sorts nät, en infrastruktur där man stoppar in wafers i ena sidan, och får ut i stort sett kompletta sensorer inklusive Bayerfilter i andra sidan.
Det finns ett par andra typer av processer som är nästan lika komplicerade, typ stackade plattor osv - men detta görs än så länge bara inom nätverkskretsar och annat, som det tillverkas miljoner och åter miljoner av varje månad.
Det är ju det som är så lätt att glömma, att trots att det säljs fler systemkameror än någonsin förr i historien så är tillverkningsserierna jämfört med annan elektronik nästan löjligt små. I synnerhet när vi talar småbildssensorer ... (24x36)
................
En D700s tillsammans med en ny D800 låter väl inte som en osannolik produktlinje? I en D700s kan då Nikon antingen behålla sensor + ny elektronik från D3s, eller så använder de sensor + stödelektronik från D4. Sen kan det komma en D800 med högupplöst sensor som avlösare åt D3x, en modell som jag inte riktigt förstått meningen med. Få "fine-art" fotografer behöver en kamera med inbyggt batterigrepp, det hade ju t.o.m gått bra med ett hus i M9-storlek - bara bildprestandan och upplösningen finns där.
Canon har ju uttryckligen sagt att det inte blir någon mer 1Ds, alltså någon stor kamerakropp med studioinriktning, misstänker att Nikon tänker i samma banor. Förr fyllde de kamerorna en viss funktion som dyra universialverktyg, men den rollen klarar 1DX och D4 rätt bra. Då kan man bygga en smidigare studio-/landskaps-/arkitekturkamera med mer upplösning och där man offrar lite hastighet.
Som kund och kamerakonsument håller jag med om poängen med en D700s bestående av i princip dagens D700 fast med D3s-sensorn och till och med dess lite begränsade videofunktion (720p, mjpeg). Skulle vara en härlig kamera och säkert tilltala många. Sälj den för 22000-24000 sisådär och låt D800 (så som i ryktena) kosta 32000-35000 så har de tydlig prisseparatation. Med tanke på att dagens D700 fortfarande säljer efter snart fyra år skulle en sådan D700s säkert kunna gå att sälja i tio år om inget drastiskt händer med sensortekniken ... ;-)
Men ... Tyvärr - jag är lite skeptisk till att Nikon skulle våga ha D700s + D800 + D4 samtidigt. Risken ur deras synvinkel är ju att en D700s med relativt sett mindre marginaler skulle stjäla försäljning av D800. Nå, vi får hålla tummarna.
Att Nikon (och Canon) nog siktar mot att utrota Hasselblad och Phase One på sikt är det väl ingen tvekan om.
Canon gjorde ju huvuddelen av det jobbet redan med gamla 1Ds Mk2
Det känns som mellanformatsvärlden inte riktigt hämtat sig från den smällen än idag.