Lena Pesula kan inte tänka sig ett liv utan bilder och ägnar större delen av sin fritid åt fotograferingen. Hobbyn är så mycket mer än ett tidsfördriv. Det är ett sätt att leva.

Jag fotograferar för att jag har ett behov av att vara kreativ och att uttrycka mig, och det gör jag genom bilder. Jag mår bra av det.
Lena Pesula visar sina bilder på sin webbsida och Instagram och tänker på bilderna som sin dagbok över livet. Fotograferingen styrs mycket av ljuset: hur färgerna och formerna träder fram efter väder och årstider. Resonemangen kring sitt bildskapande har hon fört med sig själv under nästan 30 år – lika länge som hon har fotograferat.
– Min första systemkameran köpte jag 2004 när första sonen föddes. Men jag började att  fotografera redan i tonåren med en enklare kamera. Jag var med i Unga Örnar och tog kort av allt möjligt, som när vi hängde på skolgården eller var ute på resor. Det blev många roliga bilder.

Alla rullar framkallades och sorteras in i album för att minnena skulle bevaras.
– Jag har kvar albumen och de flesta av bilderna. Bilder har alltid varit snudd på heliga för mig och jag skulle aldrig komma på tanken att göra mig av med dem. Inte ens de som är riktigt kassa.

Många som ser hennes bilder säger att hon har ett personligt uttryck.
– Ibland blir jag trött på mina bilder, det känns som att allting bara blir ”på Lenas sätt”. Å andra sidan är det väl just det som är mitt personliga bildspråk.

Finner motiv överallt

Lena tycker om att fylla sina bilder med så mycket färg och form som möjligt. Förhoppningsvis skänker de även betraktaren glädje. Målet bakom kameran är att fotografera motiv som inte är uppenbara – sådant som träder  fram efter en stunds eftertanke.
– Som fotograf är jag kreativ och ser motiv överallt. Det finns någon fint i allting. Åker vi bil och kör förbi en skrot eller soptipp säger min sambo till barnen att ”Där skulle mamma vilja vara, tänk så mycket hon skulle kunna fota”. Det ligger mycket i det.

Men det är inte bara föremål som Lena vill rikta sin kamera mot. Hon försöker sedan en tid tillbaka samla ihop modet att fotografera även människor.
– Jag är blyg och vill inte tränga mig på vilket är lite jobbigt. För när jag ser ett intressant ansikte får jag nästan ångest över att jag inte vågar fråga. Jag vill bara inte riskera att jag känner mig obekväm och får personerna som jag fotografera att känna sig obekväma.
– Självklart fotograferar jag så klart mina barn och sambo, men det blir ju en annan sak när vi känner varandra så väl. Fast jag tror att jag är på rätt väg. Jag har upptäckt att folk tycker om att bli fotade och att se sig själv på bild. Snart så vågar jag nog.

Kan inte fota på uppdrag

Lenas bästa fotominne är dubbelt. Familjen gör helst aktiviteter tillsammans, men en dag kom hon och sambon på att det skulle vara roligt att åka till en cykeltävling en bit utanför Jönköping. Barnen flyttade in hos farmor och farfar för ett dygn och Lena och sambon körde söderut.
– Vi såg fram emot resan jättemycket och det var så roligt att göra något ihop bara vi två. Jag skulle fotografera och han heja på sina tävlande kompisar. Men när vi checkat in på hotellet upptäckte jag att min fotoutrustning inte var där. Jag hade glömt hela fotoväskan hemma i hallen.

Dagen efter var det vackert väder, och Lena tyckte att det var lagom roligt att ha åkt ifrån kameran.
– Det var det soligt och fint, banan erbjud värsta utsikten och cyklisterna var färgglada.  I stället för att deppa bestämde jag mig för att använda det enda jag hade. Mobilkameran.

Medan de andra fotograferna hade både fotovästar och systemkameror kröp Lena omkring längs banan och letade efter de bästa vinklarna med sin mobiltelefon. Hon hade inga förväntningar.
– Men mobilkamerorna är så väldigt bra i dag. Ibland kan jag känna att allt måste vara så perfekt med en systemkamera. Med mobilkameran är skapandet mycket mer avslappnat.

– När jag hade publicerat bilderna på min webbsida letade jag reda på några av de andra fotografernas bilder. Det var roligt att se att mina mobilbilder stod sig mycket väl i konkurrensen.

Ett av de värsta minnena är det gången hon blev ombedd att fotografera ett bröllop. Brudparet var mycket avslappnade och sa att vad som helst skulle duga. Det skulle dessutom bara handla om några porträtt av familjen.
– Jag var så hispig inför det där bröllopet och livrädd för att klanta till det. Det första som hände när jag kom dit var att toastmastern gav mig en lista på de 150 gästerna och uppmanade mig att sätta igång och fotografera… Allt som kunde gå fel gick fel, men brudparet var jättenöjda. Fast jag minns ingenting av själva bröllopet.

Lena vet att hon aldrig kommer att satsa på att bli uppdragsfotograf, även om hon har för avsikt att fortsätta att sälja sina bilder.
– Jag märkte det när jag fotograferade det där bröllopet: alla kraven och direktiven för följer med jobbet. Det passar inte mig alls. Jag kan inte bli tillsagd vad jag ska göra, då tar det stopp.

I bildskapandet är tekniken inte särskilt viktig för Lena. Det enda viktiga är att apparaten ger henne de uttrycken som hon vill ha. Men hon är medveten om att många inte håller med henne.
– För ett tag sedan hade jag en liten fotoutställning på jobbet. Bilderna var fotade med en mobilkamera. Många blev förvånade när de fick veta det.

Ibland blir folk provocerade av mobilbilder och säger att det inte är en riktigt bild.
– Enligt min erfarenhet är det oftast lite äldre personer som har jobbat i mörkrum som uttrycker sig nedvärderande om mobilkamerabilder. Kanske upplever de att det är lite jobbigt att bilderna kan tas så lätt nu för tiden. Vad det än beror på är det en lite trist inställning tycker jag.

Fikaträffar med Fotosidan-medlemmar

Våren 2011 bestämde sig Lena tillsammans med Per Ottenström för att dra igång en fotofikagrupp i Uppsala.
– Vi ville kolla intresset och bloggade om det. För första träffen möttes vi på Bröströms café och det kom fotografer från både Uppsala och Stockholm. Nu är mötena oftast på café Fågelsången, oftast den första lördagen varje månad. Det vanligaste samtalsämnet är givet­vis bilder, men ibland har någon en fotobok med sig och ibland någon ny kamera. De som har tid går ut och fotograferar efteråt.
Mötena är avslappnade och infallen många. Alla som vill vara med är välkomna. För Lenas del har det dock blivit svårt att hinna till träffarna.

– Mina barn har blivit större och har fler aktiviteter. Kanske är det dags för mig att helt enkelt leta efter något nytt, att gå en kurs eller åka iväg på fotoresa. Vill ju vara med barnen så klart, men jag måste också få utlopp för kreativiteten.

Hittills har Lena kunnat kombinera sällskapet med familjen med fotograferingen. De är vana vid att hon stannar upp och fotograferar, även om det händer att de blir lite irriterade när stoppen blir för många.
– Barnen har ett väldigt tålamod, så jag tror att de också har kreativiteten i sig. Min son kom hem med en bukett blommor som han plockat på väg hem från skolan och sa ”de här blir fina att fotografera mamma”. Jag blev glad att han såg och kopplade upplevelsen med aktiviteten.

En annan gång fastnade familjen framför en bok om fotografen Vivian Maier.
– Oliver och Rasmus satte sig bredvid mig när jag bläddrade i boken och pausade bläddrandet när någon av dem var tvungen att lämna soffan en stund. De har kreativiteten och bildseendet, och jag hoppas att de ska fastna för fotograferingen som jag har gjort.

Utvecklar sig själv

En fantastisk bild är en bild som innehåller både ljus och mörker enligt Lena. Motivet är inte lika viktigt så länge det inte är tråkigt.
– Bilden ska vara kontrastrik för att det ska bli ett djup i bilden. Jag vill inte ha saker som stör. Horisonterna ska vara raka. Motivet vara spännande och jag vill gärna hitta nya detaljer. Jag har inga särskilda preferenser om svartvitt eller färg utan tycker att det beror på motivet. Själv fotografer jag oftast till exempel naturmotiv i färg medan jag ofta föredrar att göra porträtten svartvita.

På webben kan vi följa Lenas utveckling. Hon omtolkar sig själv så ofta hon kan.
– Jag vill inte tröttna utan vill hitta nya sätt och nya vinklar. På fotosidan visar jag äldre bilder och på min webbsida nyare. Jag ser att det är jag som har tagit alla bilder, men de tidigare upplever jag som barnsliga i dag. Jag vill hela tiden gå vidare.

Av Amy Lagerman

Publicerad 2016-03-03.

Läs mer

FS Profilen

Fångar nattens fåglar på bild

FS Profilen

Med kameran riktad mot arbetarklassen

FS Profilen

Prisbelönt jakt på vilda ögonblick