TEST: Sigma 50-100/1,8 DC HSM Art
Sigma ifrågasätter ständigt den allmänna uppfattningen: Som att tredjeparts-objektiv skulle vara sämre än Canon eller Nikons objektiv. Eller att små sensorer ger större skärpedjup än större. Vi har testat Sigma 50-100/1,8 DC HSM Art som är ett tydligt motbevis.
Naturligtvis kan inte Sigma ändra fysikens lagar. Det är enklare att få kort skärpedjup med en större sensor. Men Sigma kan kompensera för en mindre sensor med en större bländare. Det började för några år sedan med 18-35/1,8 DC HSM som är en normalzoom i proffsklass för kameror med APS-C-sensorer. Med bländare f/1,8 och en APS-C-sensor blir skärpedjupet samma som med f/2,8 och en småbildssensor (fullformat). En snabb kontrollräkning bekräftar: 1,8 x 1,5 = 2,7.
Med tanke på att man i skrivande stund nästan får fyra Canon 7D Mark II för priset av en 5D Mark IV finns det anledning att ifrågasätta om det är nödvändigt med fullformat.
Sigma hade en baktanke med 18-35/1,8. Objektivet tecknar även ut Super 35-sensorer som är aningen bredare än APS-C-sensorer och som används i professionella videokameror som Canon Eos C100 Mark II. Sigma 18-35/1,8 blev en större succé bland videofolket än bland stillbildsfotografer.
APS-C eller fullformat? Den ena bilden är tagen med Canon Eos 80D, som har APS-C-sensor, och Sigma 50-100/1,8 vid 100 mm f/1,8. Den andra bilden är tagen med Canon Eos 5D Mark III, med en större småbildssensor, och EF 70-200/2,8L IS II vid 160 mm och f/2,8. Tanken är att Sigmas större bländare (f/1,8) ska kompensera för den mindre sensorn. Det vi kallar ekvivalens. Kan du se vilken bild som är tagen med vilken kombination? Bilden till höger är tagen med Sigma.
Matchar 18-35/1,8
Sigma 50-100/1,8 DC HSM Art är tänkt att passa bra ihop 18-35/1,8 DC HSM för exempelvis reportagefotograf som ofta jobbar i svagt ljus eller en videofotograf som suktar efter snyggt kort skärpedjup.
Det märks tydligt att Sigma haft videofolket i åtanke när de konstruerade 50-100/1,8. Fokus- och zoomringarna går ovanligt mjukt. Jag kommer inte på något annat objektiv med lika perfekt mjukhet och motstånd i zoomringen. Videofolket efterfrågar inte bildstabilisering på samma sätt stillbildsfotografer, men objektivet är ändå inte ett perfekt videoobjektiv eftersom det ändrar brännvidd vid fokusering (vilket är helt normalt). För professionell videoproduktion finns numer även en renodlad videoversion av objektivet med bland annat tandning för fokushjälpmedel.
Bakgrundoskärpan är krämigt utsuddat, vilket många säkert eftersträvar om de köper en sådan här ljusstark telezoom. Vi kan ändå inte låta bli att spekulera om inte Sigma kunnat förlänga brännvidden någon om de nöjt sig med ljusstyrka f/2. 100 mm som mest kan upplevas som lite i kortaste laget.
Skarpt! Vid f/1,8 är mittskärpan bra, och den blir ännu bättre vid f/2,8. Men lika skarpt som Canon EF 70-200/2,8L IS II är inte Sigma-objektivet. Skillnaden är dock svår att se i praktiken. Bilden är samma som längre upp på sidan, men ett 100 procents utsnitt. (Canon Eos 80D, 100 mm, f/1,8, 1/2500s, ISO 100).
Objektivet är välkorrigerat för optiska fel som kromatisk aberration, distortion och vinjettering. Det förekommer, men är inte störande. Skärpan är jämförbar med de flesta 70-200/2,8 på marknaden.
Läs mer
Artikeln är publicerad i Fotosidan Magasin 6/2016
Sigma 50-100/1,8 DC HSM Art
Objektivfattning: Canon EF, Nikon F, Sigma
Brännvidd: 50-100 mm
Bländare: f/1,8 – f/16, 9 blad
Linselement: 21 element i 15 grupper
Filterdiameter: 82 mm
Närgräns: 0,95 meter
Bildstabilisering: Saknas
Längd: 91 mm (Canon), 89 mm (Nikon)
Vikt: 1 490 g
Motljusskydd: Ingår
Pris: Cirka 11 000 kronor inklusive moms
PLUS
Mycket hög kvalitetskänsla
Ovanligt smidig zoomring
Behaglig manuell fokusering
Mjuk tilltalande bakgrundsoskärpa
Lämpligt för video
Stativfäste
MINUS
Saknar bildstabilisering
100 mm är i kortaste laget
Inte vädertätat
19 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Å andra sidan vore det märkligt om stunsen var lika bra vid f/1,8 som vid f/2,8. Det är bland annat där nackdelen med mindre sensorer ligger.
Det kan lika gärna bero på att det är olika kameror och att framkallningen skiljer åt, vilket påverkar upplevelse av skärpa.
Bilderna ska väl visa skillnad i skärpedjup och bakgrundsoskärpa.
så blir det rätt.
70-200mm f/2.8 DG HSM OS Sport för fullformat
50-135mm f/2.0 DC HSM OS Sport för APS-C, med samma dimensioner och kapsling som ovan.
Det borde vara möjligt eftersom de samlar in lika mycket totala mängden ljus och skärpedjupet blir ungefär lika. Större delen av den optiska konstruktionen bör kunna bli likadan, med skillnaden att man slutligen projicerar bilden på en större med lägre ljusintensitet per areaenhet, eller mindre sensor med högre ljusintensitet per areaenhet. Det vore extremt intressant och roligt, för vad hindrar dem?
Tidigare försökte man ju sig på en liknande idé med 50-150mm f/2.8 EX DC HSM OS. Det objektivet var ju dock bara ekvivalent med en 70-225mm f/4 och vägde lika mycket som en 70-200mm f/2.8, så det föll ju lite på mållinjen där. Extremt skarpt blev det dock istället, det toppar fortfarande DxOMarks listor över skarpaste telezoomar till APS-C.
För övrigt, när kommer supertelezoomar speciellt designade för APS-C (tänk Nikon D500)? Dagens 150-600mm är ju designade för fullformat och man tappar ett helt stopp ljus när man sätter dom på APS-C sensorn. Fujifilm har ju visat att det går att göra!
När det gäller 150-600 och liknande ... Kika på Fujifilm 100-400/4,5-5,6, det är hyfsat nära ett ekvivalent APS-C-objektiv och designat specifikt för APS-C. En aning sämre ekvivalent ljusstyrka, men bra nära. Men så kostar det 19000 kr också, 50 % mer än Tamrons 150-600 G eller Sigmas Sport-variant som nog håller jämförbar kvalitet. Och tiotusen kr dyrare än de billigare varianterna. Är du då till exempel Canon- eller Nikon-ägare har du då redan deras 100-400 eller 80-400 som på APS-C blir hyfsat ekvivalenta med 150-600-objektiven på småbild, och de kostar 21000 respektive 23000 kr och väger bara ett par hekto mer än Fujifilm-objektivet ... Och som då har finessen att de dessutom fungerar på småbildskameror. Jag tror det blir svårt att skapa en tekniskt jämförbart APS-C-specifik telezoom utan att det blir lika stort och tungt och kostar lika mycket eller mer ... Hur bra skulle ett sådant skulle sälja?
Ta en teoretisk speedbooster som exempel, som förminskar bilden 1,5x. Det enda som påverkar bildkvalitén är då själva speedboosterns optik, som kan introducera oskärpa, distortion, färgblödning osv. Det enda Sigma behöver göra är att bygga in en speedbooster i 70-200mm f/2.8 för att effektivt få en 50-135mm f/2.0 för APS-C. Om de lyckas göra det utan att förlänga objektivets längd är man ju i mål.
Angående telezoomar kan man också titta på Nikon 1 70-300mm f/4.5-5.6 till CX-formatet. Men det är ju också hyffsat mörkt (ekvivalent med en 200-800mm f/8-10 på fullformat). Men vem skulle komma på tanken att bygga en 70-300mm f/4.5-5.6 för fullformat och sedan sätta den på en Nikon 1? Det är ju det man gör med 150-600mm, fast på APS-C. :)
Vill man vara lite mer exakt så är det förstås så att ökningen i svårighetsgrad delvis kompenseras genom att det är enklare att uppnå en viss prestanda med en mindre bildcirkel (dvs för en mindre sensor). Så vitt jag förstår fungerar det ungefär så att vid relativt små bländare kan de två faktorerna ta ut varandra. Men ju större bländaren blir, ju större blir glappet mellan vad du vinner på en mindre bildcirkel och vad du tappar genom att behöva gå upp i maxbländare. Exakt var brytpunkten ligger varierar säkert både med brännvidder och vilka sensorstorlekar vi pratar om. Men om jag får gissa och vi håller oss till de sensorstorlekar vi har i systemkameror så verkar allt bli rejält mycket svårare när du går över f/2,8 och blir sedan progressivt värre därifrån.
Du skrev: "Det enda Sigma behöver göra är att bygga in en speedbooster i 70-200mm f/2.8 för att effektivt få en 50-135mm f/2.0 för APS-C" Jodå, men då har de inte kompenserat för det ökade kravet på upplösning som vi ju ändå oftast har. Men framför allt har jag svårt att få den ekonomiska kalkylen att gå ihop: Du lägger till några tusen kronor i optik (speedbostern), får därmed i praktiken ett större och tyngre objektiv och skall sälja det till vad som troligen är en mindre målgrupp ... Jag har svårt att få ihop det affärsmässigt :-)
Vilket man inte kan göra med Canon el. Nikongluggar om man har oturen att köpa ett exemplar som strular.
Läser en hel del kommentarer att detta objektiv beter sig inkonsistent, alltså något som inte går att kompensera bort med USB-dockan.
Annars är Sigma helt ok. Som någon nämnde, dom slits snabbare men plast är billigare än metall. Min sigma 10-20 höll något år, min Canon 16-35L håller sedan 10 år tillbaka och känns som ny.
Jag skulle spara in på annat och lägga stålarna på ny eller beg märkesoptik och ett hus med minst FF. Dyrt är bättre i nästan jämt med fotoprylar, men det får jag väl käka upp att jag sagt... :-)
Vill man exempelvis ha snabb serietagning så kan det snabbt bli dyrt med småbild. Nikon D500 med 50-100/1,8 och en 300/2,8 är rätt mycket billigare än motsvarande Nikon 70-200/2,8 och 500/4 även om du köper en begagnad D4s (som har sämre AF än D500).
Och ska man spritta bilder på fotbollar och sånt spelar ju bildkvaliteten mindre roll. Tycker jag...
Men att dissa något som miljarder människor lever för dagligen bara för att du inte klarar det (nej jag lovar, har sett tusen av er "riktiga" duktiga stillebenfotografer som är så stöddiga komma hem med ett par porträttarkivare när de väl försöker plåta något som rör sig mer än ett genomsnittligt stenröse. Likafullt är de ändå oftast övertygade om sin storhet som fotografer även efteråt...) känns bara smått, men visst. Genomsnittliga instabilder på käk är väl också kul.