Varning för kölsvinet - eller en blandad Stockholmskompott!

Passa er för kölsvinet! ;)

Grönan:

Stockholm Waterfrontklabbet, som jag menar ligger alldeles för nära Stadshuset i förhållande till hur dominant det är. Titta mot Stadshuset från Söder Mälarstrand så kommer ni se kolossbyggnaden inkräkta i Stadshuset sfär. Det var nog knappast vad Ragnar Östberg tänkte sig när han ritade byggnaden för gamla Eldkvarnstomten. Å andra sidan var Stockholm Klara knappast något exempel på vacker arkitektur, så det kanske inte har blivit så mycket sämre trots allt.

Centralbron och Sammanbindningsbanan mot söder. Här pågick de köskapande arbetena i Söderledstunneln för fullt:

Lite tåg kan vi ju inte vara utan så vi tittar åt andra hållet (fast egentligen inte samma dag...).

Fotografisk utveckling, inveckling eller avveckling?

Att titta på gamla bilder är kul och det kan bli en rejäl tankeställare också. Igår satt jag och grävde bland mina analoga bilder och det får mig att undra lite hur det står till i vissa avseenden. Att de bilder jag tar idag är tekniskt bättre och i medel bättre komponerade är tveklöst, men det finns fler dimensioner än så.

Typisk öde kompositionsövning

Varthän flydde det dokumentära, spontanta och interagerande? Jag hittar bland de gamla bilderna sådana som talar till mig på ett helt annat sätt än de bilder jag generellt sett tar idag. Givetvis handlar det om minnen av personer som jag troligen aldrig kommer att träffa igen; en del bor på andra sidan jordklotet, men det finns förstås många mer lokala förmågor också. Jag är lite osäker på om det är ett utslag av ironi att cd-spelaren parkerat sig på Lynn Andersons version av Desperado.

Stendött skulle man kunna säga, höhö

Fräsigt med ljusstarkt objektiv, men var är folket?

Bland alla dessa bilder finns det förstås en hel del riktiga stolpskott med dålig blixtexponering, grova parallaxfel, sneda horisonter, fingrar som kommit ivägen för objektivet och likande. Ni vet sådant som blir sågat i kritikpoolerna. ;) Det finns också riktigt bra bilder! I huvudsak är de här bilderna tagna med en mycket enkel Pentax PC-303, som var min första kamera, och en Canon PrimaZoom 70F. Den förra står helt klart för flest stolpskott, medan den senare är en helt klart bättre kamera samtidigt som fotografen blivit bättre. Vad som faktiskt fascinerar mig med den senare är hur pass bra många blixtbilderna är satta i relation till den enkla lilla blixten. Det ser ofta långt bättre ut än vad dagens kompakta digitalkameror brukar prestera! Däremot har det ljussvaga objektivet ihop med 400-film uppenbara begränsningar utan blixt.

Noshjul?

Nix, bara en död vägbom

För att återgå till själva bilderna så finns det en helt annan närhet i dem. Det handlar om bilder som verkligen fångat ögonblicket. Ungefär som riktigt god gatufotogafi mitt i ens egen livssfär med klasskamrater, vänner och liknande som aktörer. Sedan är det klart att det finns annat också som jag stående som en vaxdocka på nollmeridianen i Greenwich eller i någon avsiktligt löjligt pose i Eiffeltornet. Nu är det förstås inte jag som tagit just de bilderna, men ni förstår nog vad jag menar.

Finns det en annan väg att ta?

Hur gör jag för att nå tillbaka till dessa bilder? Det är inte utan att jag riktar vissa misstankar både mot digitaltekniken och slamrande stora svarta lådor. Missförstå mig rätt nu - de är fantastiska i många avseenden. Dock är den blotta möjligheten att hålla på och "chimpa" något som inbjuder till en annan sorts fotografering och den slamrande lådan väcker onödigt mycket uppmärksamhet. Det är lite som att hålla upp en stor anslagstavla om att man tänker ta bilder. Eftersom jag ändå vill ha en skanner så är ju den logiska slutsatsen att börja komplettera med vanliga sketna totalt kravlösa bilder från Canon-kameran. Jo, jag har den kvar och tryckte faktiskt i en film i den för ett tag sedan. Kameran får betraktas som avskriven för länge sedan så det är ju i det närmaste gratis. Dock gäller det förmodligen att ta med sig bara den och inte tegelstenen, annars kanske jag faller för digitalfrestelsen. Rätt kamera för rätt tillfälle så att säga. Hmm, det kanske är värt att pröva...

Tvärtomt på bana 3 också...

Bilderna i inlägget är, som några lär ha räknat ut, tagna på Arlanda precis som de i början av förra inlägget. Ser det ut som ovan där man befinner sig så får man underhålla sig med något annat än flygplan. Kameran var förstås en stor svart slamrande digital låda, vilket här passade alldeles utmärkt.

Ryggdunkeri, hur står det till med det?

Nu kan jag inte hålla mig längre, känner att jag måste ta bladet från munnen, öppna dammluckorna eller vad som nu är ett passande epitet. Det är nämligen så att jag brukar läsa Johan Larssons blogg och där förekommer det inte helt sällan kommentarer om hur insnöat och undermåligt Fotosidan är. Egentligen handlar det förstås inte om Fotosidan, utan om att medlemmarna är undermåliga, för det är ju de som skriver och inte redaktionen eller någon oidentifierbar server. I kommentarsfältet förekommer också några "kända från FS". En sak det brukar klagas på är att Fotosidan inte är helt lysande för givande bildkritik och fotografiskt samtal, vilket jag väl i viss mån kan tycka är en relevant synpunkt. En del av "kritiken" i kritikpoolerna är av typen "ååå vad fin". Somliga söker säkert den typen av reaktion, och den kan ju vara trevlig, men i en pool som specifikt är ämnad för kritik blir det inte helt optimalt. Det platsar mer i Galleri FS, husdjurspoolen eller bloggarna. Dock är det inte riktigt det som stör mig i huvudsak.

Nej, det som verkligen är som en stenbumling i ögat är att det emellanåt klagas på just ryggdunkeri, samtidigt som jag tycker att kommentarsfältet rymmer just detta. Det är ju välkänt att "folk" gärna läser det som bekräftar den egna synen på sakernas tillstånd och det här är förmodligen ett uttryck för det. Fast jag tycker nog att man i det läget borde ha lite mer självinsikt än att göra precis samma sak som man tycker andra gör, nämligen att ryggdunka. Det är väldigt tydligt att de som kommenterar i huvudsak är sådana som delar bloggarens syn på det hela, vilket i sig egentligen inte är konstigt när det gäller en blogg man aktivt måste söka sig till. Kommentarerna utsträcker sig allt som oftast därmed till olika typer av medhåll. Säga vad man vill om FS, men när någon kastar in en brandfackla så brukar det inte resultera i enbart medhåll.

Nu senast, och det som fick den litterära tunnan att börja skvalpa över kanten, var reaktionen gällande en artikel om en såld fotografisk tavla och dess kommentarer här på FS. Återigen kritik mot FS och påföljande medhåll alltså. I sak tycker jag ju att kritiken mot vissa reaktioner på FS är relevant på basis av det raljerande och överdrivna uttryckssättet. Frågan jag spontant ställer mig är, dock, på vilket sätt tavlan skiljer sig från något som IKEA skulle kunna trycka upp i jätteupplaga på canvas. För mig känns det som att det här är upplagan, fotografens namn och förväntan gällande framtida pris som är styrande. Inte unikt för dyr konst förstås, men det kan likväl vara värt att notera. Bildens egentliga kvalitet är nog inte särskilt central, även om den tekniskt säkert ser bra ut i verkligheten. Det är lite samma sak som med produkter där det absolut mest värdefulla är varumärket. Har du lyckats fylla ditt varumärke med rätt saker kan du ta mer betalt, och det utan att produkten egentligen skiljer sig nämnvärt från konkurrenternas. Med rätt varumärke och endast en lite bättre produkt kan man ta flerfaldigt mer betalt...

Till sist, bara så att inget missförstånd uppstår, vill jag påpeka att jag på det hela taget gillar Johans blogg, men just det ovanstående är inte det som talar till dess fördel. För mig är behållningen mer det fotografiska innehållet och inte FS-gnället. Han får för mig, till skillnad från vad någon tydligen tyckte, gärna publicera fler bilder på sin sambo, med eller utan rökverk. ;) Nu finns ju förstås risken att även jag får ett sånt där ej fotorelaterat inlägg med förklenande omdömen tillägnat mig, men den får jag ta. Å andra sidan kan jag ju alltid hoppas att han uppskattar, och ser det som en förmildrande omständighet, att jag tycker att det är det fotografiska innehållet som är behållningen. 

PS.
Bilderna har ingenting med texten att göra överhuvudtaget, utan är bara något att vila ögonen på mellan textmassorna. De är tagna ute på Arlanda (!) i början av september och kommer säkerligen aldrig inbringa några miljoner, oavsett visningsformat. ;)
DS. 

Tågbrisen friskar i! Tågväg lagd i Uppsala. ;)

Som en lite fortsättning på förra inlägget så blir det några tåg till ur arkivet.
Upptågets felmålade Regina med mellanvagn (som de flesta annars saknar) till vänster och Uppsalapendeln till höger på Uppsala C:

Sagda Uppsalapendel avgår mot Stockholm C. 50:an visar sig rätt tålig mot flare. Trots att det blöder lite runt huvudsignalen så blir det inga fula ljusreflexer som sprider sig i bilden.

Godståg passerar söderut på det genomgående spår 8 på Uppsala C:

Plattformen är uppdelad i norra och södra så det sitter en signal längs med densamma:

Ungefär en vecka senare, fast på dagen, ankom en av de många Uppsalapendlarna. En Rc6, eller rättare sagt Rc6U, i varje ände.

Jag får se vad nästa inlägg blir. En del bilder från Arlanda, som absolut inte föreställer flygplan, påträffades...

Nu är han igång med tågen igen... Suck! ;)

Gräv där du står var det någon som hade missuppfattat, så jag gräver där jag sitter istället. Den virtuella rostspaden sattes i arkivet från sommar-höst med andra ord.

Avgång mot Uppsala C från Stockholm C, Clarion Hotel Sign i bakgrunden:

En X10 står uppställd medan en X60 ankommer Stockholm C. I den runda byggnaden i bakgrunden sitter Trafikverket och ser till att inga tåg kommer i tid. ;)

X40 ankommer Stockholm C:

Arlanda Express X3 ankommer Stockholm C. Dessa tillhör faktiskt samma grundfamilj av tåg som X40 och X60. För övrigt har Arlanda Express annan, högre, plattformshöjd än vad som annars är standard för svensk järnväg. Det möjliggör att golvet i hela tåget är i nivå med plattformen.

Den uppmärksamme noterar att signalen slagit om till grönt, vilket beror på att X40:an ovan vänt från säckspåret och avgår norrut igen.

Jag följde plattformen inåt (det går även att gå upp till Kungsbron via en trappa). En RC6:a och tidigare nämnda X3:a stod inne.

Tyvärr ;) är det inte slut på den friska brisen tågbilder så det kan dyka upp några till i närtid...