Dagnys gör Katalins uteservering

Det där diket med brunt vatten, som det tidvis varit intensiv propaganda för, kan skådas om man går dit från vissa håll....

Sedvanlig fototerror till kaffet ölen/vinet utbröt givetvis.

Somliga nöjer sig med lite...

...andra med mer. Vad var det? Potatisrulle?

Att lämna ifrån sig kameran är mycket farligt!
Som "straff" så lade sig fokus något hitom (titta på tröjan) det dubiösa motivet och så blev exponeringen lite mysko i motljuset. Det senare är dock inget som inte en råkonverterare kan råda någorlunda bot på.

Foto: P. Ottenström

Lite halvskarpt grönt på väg tillbaka också...

Det saknas några personer ovan, men de har redan varit med i Raunis inlägg.

X3x2

Någon begriper säkert rubriken...

Nu funderar jag på om jag ska åka och gömma mig någonstans så att jag slipper bli lika förbannad idag som jag blev igår. Imbecilla loppbemängda babianer som varken kan gå normalt eller stänga en dörr utan att smälla i den så att byggnaden håller på att flyga isär. Mitt tålamod är helt slut efter månader av detta i stort sett alla tider på dygnet, dessutom kryddat med hantverkare som borde ha hunnit renovera ett svart hål vid det här laget.

Kortslutning i hårddisken, en dieselrökare och en fransk brödrost

Ibland blir jag bara så trött. Kortslutning i hårddisken, binära kackerlackor i filsystemet och gröna män i processorn. Argh! Sönderfallet stoppades i alla fall, men jag vet inte vad det plötsliga kaoset berodde på. Något fel på den aktuella hårddisken verkar det nämligen inte vara. Du kan inte lita på teknikens under...

Denna batalj har gjort min lust till att veva runt med bilder måttlig, men jag har lite färdigt som ligger och skrotar. Lite spårbundet bland annat.

Rush Rails inhyrda T66-lok. De har brittisk lastprofil och heter där Class 66. I Sverige brukar diesellok ha littera som börjar på T, så de fick heta T66.

På Uppsala C är det alldeles för mycket stolpar, men bilden fick vara med för effektens skull. Någon dieselrök kunde man inte påräkna sig vid plattformen då pådraget var för litet.

Sedan har vi förstås den franska brödrosten, även känd som dubbeldäckaren X40.

Förresten så är det Dagnys AW på torsdag. Nära och bra där ovanstående bilder är tagna. ;)

Man överfallen av till synes fredliga kor

Det hela började med en lite seg söndag för en vecka sedan. Från början tilltänktes en fika i Marielund, eller så, per ångtåg. Så blev dock inte fallet, utan det blev sista rälsbussen utåt med Lennakatten.

Eftersom antalet bussar från Faringe är obefintligt på helgen beslutades raskt att avstigning borde ske senast i Almunge, varifrån det går lämplig buss varje timme. Beläggningen var tämligen begränsad med tanke på att man inte kommer tillbaka igen. Inåt kom det fler, så sista turen ut är väl närmast att betrakta som en fordonstransport.

(Här ska jag erkänna att det magiskt "försvunnit" en kontaktledningsstolpe som stack upp ur taket på rälsbussen...)

Hursomhelst så började jag gå bortåt åt kyrk- och skolhållet i Almunge efter avstigning, för de som eventuellt vet hur det ser ut. Någon bild på en busshållplats blev det. Ja, det är ju inte New York precis! Sedan fick jag syn på en huvudattraktion på landsbygden numera. Det ordas jippon på våren där denna attraktion kan iakttagas i organiserad form. Att man kan se dem annars verkar ha gått en del förbi. Jag stegade över det låga stängslet och undrade om det inte finns fler än sisådär två stycken. Då utspelade sig följande:

Från första till andra är det ungefär två minuter då jag gick fram, sedan 30 sekunder och sedan ytterligare sex minuter. De verkar lite nerviga? Ok, jag sätter mig på huk och tittar lite på dem och ser vad som händer. Jag har förstås vissa aningar... Två minuter till går från fjärde bilden ovan:

Två minuter och en hink dregel i kamerahuset senare:

Två minuter till:

Några sekunder och ett "snor du mitt gräs va?" senare:

Attacker kom från alla flanker. En mycket intressant upplevelse att försöka fotografera en dreglande ko framför när det dyker upp nya bakom ryggen. Jag tror det var länge sedan jag fick så mycket "bomskott".

Om nu någon inbillar sig att jag stod där med ett tele och korna på gott avstånd, så var det inte riktigt så det gick till. Alla bilder i inlägget är tagna med 35 mm - på småbild. Här har vi en tydlig illustration av avståndet.  Jag fick mota bort somliga kor för att inte både jag och kameran skulle bli neddreglade, alternativt omvandlade till idisslingsmaterial.

Rekommenderas för: Tokar utan självbevarelsedrift, småknäppa fotografer, desorganiserade kovältarligor

Rekommenderas inte för: Personer med koskräck, bröllopsklädda män och kvinnor, personer som tror att det simmar fiskpinnar i havet

Bra ackompanjerande musik: Emmylou Harris - Even cowgirls get the blues och Waylon Jennings & Willie Nelson - Mammas don't let your babies grow up to be cowboys

Varför bry sig? "Det är en gammal modell, görs inte längre..."

Varför i hela fridens namn bloggar jag?! Visst, det är sporadiskt, det är kanske inte alltid högkvalitativt, men varför? Och det där med att fotografera, vad är meningen med det? För det mesta blir det, rent krasst sett, ganska risigt resultat. Skit, brukar det nog kallas på ren svenska. Sitter här efter föreningens grillfest, möts av blogginlägg som Lenas och det går förstås att undra vad i hela fridens namn poängen är? Är det något sate som bryr sig? Bryr jag mig? Vet faktiskt inte, men något ska väl en stackars sate göra? Det här med att sälja kameror, utan ersättare, och att kasta bilder urskiljningslöst ligger inte för mig. Jag har prövat sådant med annat, till exempel medaljer av olika sorter. Det är ganska dumt! Sedan blir det bara skit och saknad. Vissa saker är materiella, medan andra har en vidare innebörd. De senare är de som man har nytta av att klamra sig fast vid. Om det gick hade jag behållt min Volvo jag har haft i tio år tills jag grävs ner sex fot under, hellre än en fräsig ny BMW. Det är skillnad, även om båda är bilar. Den ena är garanterat en bättre bil rent objektivt, men den andra har känsla, "feeling" alltså, medan den andra bara är "tysk världsklass". Jag vet en del om det här för att jag har att jämföra med, och mitt gamla härke är roligare att köra än både 5-serie och X6. Nej, den är inte bättre, men den är roligare. Personlighet, minnen, tidlöshet. Jag hade gärna haft en T-gul i toppskick, för den som vet vad det är. Jag lärde mig köra i en 850 och S80. Jag har åkt i en S70 i tio år. Nej, den är inte perfekt, men den har faktiskt personlighet. Traktor och 240 är också kul på sina sätt. En del förstår förmodligen inte vad jag gafflar om.

Samtidigt som jag tycker att de är galna så förstår jag vad Alfistis pratar om. Känsla och rationalitet är två helt olika saker. En japansk symaskin hade garanterat varit en billigare bekantskap det senaste decenniet, men mer känsla? Knappast! Märkligt hur materiella ting kan vara både en källan till sådan glädje, ilska och frustration samtidigt.

Äsch, jag tar en bira till, klämmer några chips, brallar på, men bara lite, med Totta. Den här gången "Bättre begagnat". Sjutton vet vart jag tagit vägen utan musik. Själv är jag usel, men jag blir tokig utan någorlunda kvalitativ återgivning. Det måste inte vara über-HiFi - nyckelordet är medryckande! Nu gungar det schysst! "Bra skit", heter det väl på modern svenska. Något annat som fascinerar mig; det svenska språket alltså. Att skriva är ju kul, kanske till och med nödvändigt om än så bara för att kivas lite. det kanske är där det sitter? Nej, fast jag är så dålig på det. Att provocera med bloggar är inte ett område jag är framgångsrik inom. Kanske lika bra förresten?! Att irritera folk är väl inte heller så bra? Mellanmjölken kanske vinner som vanligt?

Ska jag vara ärlig, så hade jag nog varit på drift jämt och ständigt om jag kunnat. Att bränna runt på vägarna, må så vara järnväg eller asfalt, jag struntar i det. Att flytta sig till en ny plats, om så bara tio meter bort, det kanske är "skiten". Varför inte på havet? Halsa på, mannen! Apropå järnvägen är jag tydligen för disträ för den, påstår i alla fall några tester, för sådana har jag faktiskt gjort. Alltid är det någon skit.

Möjligen dags att sluta gnälla och gå rätt på de däringa affärerna. Allt är ju inte bara skit, man vill ju inte låta som gubbsen. Erfarenheten säger att åtminstone bilderna betyder något. De här pladdret kanske lär få skatta åt förgängligheten däremot, men det kanske är sak samma. Pladdra kan man göra jämt, men bilderna förutsätter i viss mån ett motiv.

Rätt vad det är så ska hela rasket rivas, och då blir det svårt att avbilda det.

"Så var det då" hade jag en bok som hette när jag var liten. Det är nog en titel som kommer att vara ständigt aktuellt.

Vyer riskerar att förändras, folk förändras, eller var det något annat?

Tja, "du är alltid inom mig" - Stockholm - vad skit som än händer. Där man är född och uppvuxen sitter i själen. Alltid inom mig.

"Håll mig mellan vargtimme och gryning. Och värm mig, och vagga mig i nattens sista dyning. Håll mig alltid inom dig."

De sista raderna är delvis hämtade ur Totta Näslunds duett med Jenny Nilsson "Alltid inom mig", som är en översättning av "Always on my mind". Elvis är något som sitter i märgen, trots att jag har helt fel ålder i sammanhanget. Vem bryr sig.