Fotografisk utveckling, inveckling eller avveckling?

Att titta på gamla bilder är kul och det kan bli en rejäl tankeställare också. Igår satt jag och grävde bland mina analoga bilder och det får mig att undra lite hur det står till i vissa avseenden. Att de bilder jag tar idag är tekniskt bättre och i medel bättre komponerade är tveklöst, men det finns fler dimensioner än så.

Typisk öde kompositionsövning

Varthän flydde det dokumentära, spontanta och interagerande? Jag hittar bland de gamla bilderna sådana som talar till mig på ett helt annat sätt än de bilder jag generellt sett tar idag. Givetvis handlar det om minnen av personer som jag troligen aldrig kommer att träffa igen; en del bor på andra sidan jordklotet, men det finns förstås många mer lokala förmågor också. Jag är lite osäker på om det är ett utslag av ironi att cd-spelaren parkerat sig på Lynn Andersons version av Desperado.

Stendött skulle man kunna säga, höhö

Fräsigt med ljusstarkt objektiv, men var är folket?

Bland alla dessa bilder finns det förstås en hel del riktiga stolpskott med dålig blixtexponering, grova parallaxfel, sneda horisonter, fingrar som kommit ivägen för objektivet och likande. Ni vet sådant som blir sågat i kritikpoolerna. ;) Det finns också riktigt bra bilder! I huvudsak är de här bilderna tagna med en mycket enkel Pentax PC-303, som var min första kamera, och en Canon PrimaZoom 70F. Den förra står helt klart för flest stolpskott, medan den senare är en helt klart bättre kamera samtidigt som fotografen blivit bättre. Vad som faktiskt fascinerar mig med den senare är hur pass bra många blixtbilderna är satta i relation till den enkla lilla blixten. Det ser ofta långt bättre ut än vad dagens kompakta digitalkameror brukar prestera! Däremot har det ljussvaga objektivet ihop med 400-film uppenbara begränsningar utan blixt.

Noshjul?

Nix, bara en död vägbom

För att återgå till själva bilderna så finns det en helt annan närhet i dem. Det handlar om bilder som verkligen fångat ögonblicket. Ungefär som riktigt god gatufotogafi mitt i ens egen livssfär med klasskamrater, vänner och liknande som aktörer. Sedan är det klart att det finns annat också som jag stående som en vaxdocka på nollmeridianen i Greenwich eller i någon avsiktligt löjligt pose i Eiffeltornet. Nu är det förstås inte jag som tagit just de bilderna, men ni förstår nog vad jag menar.

Finns det en annan väg att ta?

Hur gör jag för att nå tillbaka till dessa bilder? Det är inte utan att jag riktar vissa misstankar både mot digitaltekniken och slamrande stora svarta lådor. Missförstå mig rätt nu - de är fantastiska i många avseenden. Dock är den blotta möjligheten att hålla på och "chimpa" något som inbjuder till en annan sorts fotografering och den slamrande lådan väcker onödigt mycket uppmärksamhet. Det är lite som att hålla upp en stor anslagstavla om att man tänker ta bilder. Eftersom jag ändå vill ha en skanner så är ju den logiska slutsatsen att börja komplettera med vanliga sketna totalt kravlösa bilder från Canon-kameran. Jo, jag har den kvar och tryckte faktiskt i en film i den för ett tag sedan. Kameran får betraktas som avskriven för länge sedan så det är ju i det närmaste gratis. Dock gäller det förmodligen att ta med sig bara den och inte tegelstenen, annars kanske jag faller för digitalfrestelsen. Rätt kamera för rätt tillfälle så att säga. Hmm, det kanske är värt att pröva...

Tvärtomt på bana 3 också...

Bilderna i inlägget är, som några lär ha räknat ut, tagna på Arlanda precis som de i början av förra inlägget. Ser det ut som ovan där man befinner sig så får man underhålla sig med något annat än flygplan. Kameran var förstås en stor svart slamrande digital låda, vilket här passade alldeles utmärkt.