Civilisationsrester: Färdigskjutet, men välkommen till festvåningen!

Kaptensloggen, nådens år 2011, den 23:e juli:
Det är stekhett, svetten lackar och det är oklart om målet någonsin kommer att nås, eller om han med högaffeln på allvar kommer att ta över. Ja, det är en bit att gå, för köra får man inte och man kan undra om det är Amazonas djungler som plötsligt flyttat in. Vägen från bilen börjar med en brant stigning uppåt vilket defintivt får ångtrycksmätaren att parkera sig på rött. Det var också länge sedan jag tog mig fram till platsen, där jag varit många gånger förr, den här vägen. Nu har jag inte varit där på flera år och det är oklart hur det ser ut. Vägen kantas av spår efter ligister som övat avtryckarfingret på sprayburkarna. Märkligt...

Det går faktiskt, men först var det knappt att jag kände igen mig. Man hade avverkat skogen på den sidan jag kom ifrån.

Vi stiger på...

Sporadisk skjutning förekom nog något längre än på långhållsbanan då jag förr påträffat hylsor och annat här, efter att skjutbanan egentligen bommade igen. Det senare skedde någon gång i början på 90-talet tror jag.

Få rester av verksamheten syntes till.

Skjuthallen till den långa riktiga pang-pang-banan brann ned, eller mer troligt, eldades upp i slutet på 90-talet. Minnet sviktar, men jag tror att det var -97 plus minus något år, fast helt säker är jag inte. Då gick det fortfarande att se bort till andra änden av banan, men det är det dåligt med idag. Naturen har en enorm förmåga att återta vad den anser vara sitt., och det gäller även fundamentet som skjuthallen stod på. Till höger skymtar det före detta klubbhuset för skjutklubben.

Naturen: ett poäng; människoskapad hårdgjord yta: noll poäng.

Jag börjar gå tillbaka dit jag kom ifrån och tar en titt på något jag noterade när jag gick förbi åt andra hållet. Festen verkar vara slut.

Jag kommer väl ihåg att jag varit uppe här, men numera verkar festdeltagarna få ta med sig klätterutrustning. I ärlighetens namn ser det hela inte alltför pålitligt ut.

Borta vid tavelhissarna är inte situationen bättre. Naturen försöker krama livet ur dem, medan jag återfår förståndet i takt med att temperaturen sjunker mot kvällningen.

Jag kan säga att de börjar bli minst sagt kärva, precis som att byggnaderna decimeras och interntelefon, el och vanlig telefon har försvunnit.

Vandaler som övningsklottrar gör sitt till här borta också. Ovanför kulfånget är det laget på lager, vilket skymtar till vänster ovan, liksom på betongskyddet till höger. Högarna med rostiga sprayburkar, vanliga färgburkar och liknande växer. Ja, man till och med tar med sig vanlig färg och målar över gammalt klotter för att få en ren yta! Senast jag var här fanns det lite, men nu var det helt löjligt. Jag avstod faktiskt från att avbilda soptippen, men en ormbunke kunde jag inte motstå då färgkakafonin gifte sig väl.

I kvällen vandrar jag sedan tillbaka och ångtrycksmätaren pekar på rött återigen, kommer tillbaka till bilen till slut, åker en bit och går ut på en brygga i kvällningen. Det var en ganska skön kväll ändå och jag fick se något jag tänkt ta en återtitt på länge. Fast det var bättre förr  med cykel och fartvinden i ansiktet. :)

Det var en gång en pilgrim, en krona och en Rekord... ;)

Fyrhjulsspaning alltså...
Ligger Mecka i Detroit, eller hur ska man tolka nedanstående?

Jag har ju sett bilderna på de där Aygokärrorna som står uppställda i givakt. SFV vill inte vara sämre:

En O P   L Rekord. ;)

En kvinna i vit plufsig klänning syntes till i grannskapet...

Tidtabellsenligt busskaos

Stor överraskning! Om man har en utfart med rödljus och massor med bussar blir det kaosartat...

Den äldre bussen är Uppsala Stads Trafiks bevarade Scania-Vabis CR76. Det var bara ren tur att den råkade dyka upp just då.

Trafikplanering på hög nivå. ;)

Det ser ju inte sååå farligt ut, eller?

Observera att bussarna närmast hitåt försöker komma ut och innanför dessa står dessutom bussar vid hållplatserna. Och, nej, det har inte blivit sommar igen utan bilderna är från början av september. ;)

Efter fotofika kommer järnbruk?! - Del 3

Av olika anledningar dyker denna senkomna sista del upp först nu. För nytillkomna tittare så finns det som rubriken antyder två tidigare delar i denna följetong. Radioteatern ger, liksom... ;)

Hursom så åkte jag bort till närbelägna Dannemora efter att ha varit i Österbybruk. Tyvärr var ljuset verkligen inte kompis med mig vid den här tiden på dagen. Motljus och stenhårda kontraster gör ingen digitalfotograf glad...

Ovanstående är den nya gruvlaven från 50-talet som man i dagsläget håller på att ta i drift igen. Bakom skymtar den nya byggnad som är under uppförande för sovringsverket. De låga stolparna med kedjor emellen ringar in en plats där det har stått en gruvlave som brann ner. Riktigt när kommer jag tyvärr inte ihåg. Ute till vänster i bild i de nästan igensotade skuggorna ligger gruvkontoret. Vänder man blicken åt vänster så får man syn på klockstapeln som nog en och annan sett på bilder från orten. Den som har öga för detaljer kan notera flygplanet på marschhöjd på sydvästlig kurs eller vad det nu blir.

Jag följde staketet längs Storrymningen (bakom ryggen på bilden ovan). Tyvärr saknar jag bild på den då det var så stor kontrast att det antingen bara blev ett svart hål eller helt utfrätt uppe längs kanten. Man tvingas ut en ganska bra bit för det är ett stort område bortom Storrymningen som är avspärrat på grund av bedömd rasrisk. Fast det har varit avspärrat rätt länge, men än har det inte rasat. :) Hursomhelst kommer man bort till den gamla gruvhandeln efter ett tag. En byggnad i privat ägo som förefaller vara i behov av en uppryckning.

Man kan sedan gå mellan avspärrningen och gruvhandeln på något som mest kan betecknas som en traktorstig. Efter ett tag kommer man bort till Nordschaktlaven och Norra maskin.

Ovanstående är förstås laven. Bakom den har det satts upp staket då man även här borta bedriver verksamhet inför gruvans återupptagna drift. Laven ifrån användes till slutet av 80-talet, trots det ålderstigna utseendet. Notera de två vajrarna som kommer ut ur den. Det är här Norra maskin kommer in. Idag finns även en nyare byggnad från mitten av 70-talet, som jag inte har på bild, och det är dit vajrarna går idag. Man kortade helt enkelt av dem och byggde ett modernare gruvspel, men det är inte lika kul som gamla saker. Vi vänder oss om:

Hela byggnaden fortsätter utanför bild till höger då den är i flera sektioner och tillbyggd vartefter. Som jag har förstått det är delen närmast den senast tillkomna. Till höger innanför avspärrningen finns för övrigt lite småschakt också. Dessa finns det en hel del av som spår efter hundratals år av gruvdrift. En kul detalj i sammanhanget tycker jag den fyrkantiga skorstenen är. Det vanligaste är ju runt utförande på skorstenar av den här höjden. Här kan vi för övrigt studera poängen med råformat. Solen är bakom skorstenen så det är ett ganska redigt dynamiskt omfång som behövde fångas in.

Från början höll man sig alltså med ångmaskinsdrift, men föga förvånande så elektrifierade man det hela med tiden. Notera det igenmurade fönstret på bilden nedan och de svarta detaljerna ovanför och under. Här gick vajrarna till gruvspelet in i byggnaden innan de kortades och anslöts till det nyare spelet.

Vi tar väl och glor in genom fönstret:

Tyvärr framgår det med all oönskvärd tydlighet att vi glor genom ett fönster. Jag kan lova att AB Fönsterputs inte hade varit på plats nyligen, vilket ihop med all världens reflexer i rutan inte gjorde det helt trivialt att få till det. Vajrarna kom alltså in i byggnaden till höger. Elmotorn är till vänster, men från början var det alltså ånga som gällde.

Vid det här laget var det lite segt i fötterna så det var dags att återvända tillbaka till bilen. Snipp, snapp, snut - eller hur man nu säger.

Efter fotofika kommer järnbruk?! - Del 2

Tillbaka från äppelexkursionen i förra inlägget så gick jag in i den bortre änden av parken och ställde mig i monumentet till Anna Johanna Grills minne. Jag tror inte att det där till höger ingick i den ursprungliga parkplaneringen...

En del av nämnda monument. Medaljongen är gjord av en viss Sergel om jag minns rätt. En svag lila flare visar sig här, något som ska komma tillbaka och jaga mig senare...

Nämligen på nedanstående plats, dock i en annan bild. Kort kan jag säga att när jag tog in bilderna i datorn hade jag en kupad hand med i en bild. ;) Hursomhelst gick jag på en liten bank som går ut bakom monumentet över Herrgårdsdammen och rundande så att jag kom bort vid hembygdsgården. Då måste man gå över gamla Dannemora - Hargs Järnväg, ursprungligen utförd i 891 mm smalspår, men sedermera ombyggd till 1435 mm normalspår. Linjen är inte elektrifierad så det är diesellok som gäller. Man har nyligen rustat upp den något dock inför den återupptagna driften vid Dannemora gruva. Fyra fullastade tåg om dagen 50 veckor om året ska det bli om jag minns rätt.

Sedan gick jag halvt varv runt tillbaka och när jag stod och glodde lite vid en järnvägsövergång kom en herre cyklande och noterade den stora svarta tegelstenen i handen och ropade glatt samtidigt som han gled förbi:

- Ja, det blir fina bilder idag.
- Öhh, va, ja, eh, jo, kanske. :)

Tillbaka vid herrgården i igen så gick jag in i parken från andra änden. Förra gången hade jag gått på utsidan och bara in i den bortre änden nämligen. Intressant kombination påträffades:

En lite närmare till på herrgårdsbygganden. Ogräsrensningen verkar inte hålla toppklass, men det kan nog bero på att Bruno Liljefors stiftelse som äger den inte direkt har pengar så att fickorna svämmar över. Jag har inte sett något på ett tag nu, men om jag minns rätt har det varit ett visst ointresse från allmänt håll att bidra till underhållet.

På andra sidan Herrgårdsdammen ligger bl a det gamla brukskontoret och klockstapeln:

Mer höstlikt...

En och annan kanadensisk gäst fanns också på plats:

Dags att dra vidare mot del 3 i närbelägna Dannemora. Vägen på bilden leder dock inte i den riktningen.

Fortsättning följer  således...