Civilisationsrester: Färdigskjutet, men välkommen till festvåningen!

Kaptensloggen, nådens år 2011, den 23:e juli:
Det är stekhett, svetten lackar och det är oklart om målet någonsin kommer att nås, eller om han med högaffeln på allvar kommer att ta över. Ja, det är en bit att gå, för köra får man inte och man kan undra om det är Amazonas djungler som plötsligt flyttat in. Vägen från bilen börjar med en brant stigning uppåt vilket defintivt får ångtrycksmätaren att parkera sig på rött. Det var också länge sedan jag tog mig fram till platsen, där jag varit många gånger förr, den här vägen. Nu har jag inte varit där på flera år och det är oklart hur det ser ut. Vägen kantas av spår efter ligister som övat avtryckarfingret på sprayburkarna. Märkligt...

Det går faktiskt, men först var det knappt att jag kände igen mig. Man hade avverkat skogen på den sidan jag kom ifrån.

Vi stiger på...

Sporadisk skjutning förekom nog något längre än på långhållsbanan då jag förr påträffat hylsor och annat här, efter att skjutbanan egentligen bommade igen. Det senare skedde någon gång i början på 90-talet tror jag.

Få rester av verksamheten syntes till.

Skjuthallen till den långa riktiga pang-pang-banan brann ned, eller mer troligt, eldades upp i slutet på 90-talet. Minnet sviktar, men jag tror att det var -97 plus minus något år, fast helt säker är jag inte. Då gick det fortfarande att se bort till andra änden av banan, men det är det dåligt med idag. Naturen har en enorm förmåga att återta vad den anser vara sitt., och det gäller även fundamentet som skjuthallen stod på. Till höger skymtar det före detta klubbhuset för skjutklubben.

Naturen: ett poäng; människoskapad hårdgjord yta: noll poäng.

Jag börjar gå tillbaka dit jag kom ifrån och tar en titt på något jag noterade när jag gick förbi åt andra hållet. Festen verkar vara slut.

Jag kommer väl ihåg att jag varit uppe här, men numera verkar festdeltagarna få ta med sig klätterutrustning. I ärlighetens namn ser det hela inte alltför pålitligt ut.

Borta vid tavelhissarna är inte situationen bättre. Naturen försöker krama livet ur dem, medan jag återfår förståndet i takt med att temperaturen sjunker mot kvällningen.

Jag kan säga att de börjar bli minst sagt kärva, precis som att byggnaderna decimeras och interntelefon, el och vanlig telefon har försvunnit.

Vandaler som övningsklottrar gör sitt till här borta också. Ovanför kulfånget är det laget på lager, vilket skymtar till vänster ovan, liksom på betongskyddet till höger. Högarna med rostiga sprayburkar, vanliga färgburkar och liknande växer. Ja, man till och med tar med sig vanlig färg och målar över gammalt klotter för att få en ren yta! Senast jag var här fanns det lite, men nu var det helt löjligt. Jag avstod faktiskt från att avbilda soptippen, men en ormbunke kunde jag inte motstå då färgkakafonin gifte sig väl.

I kvällen vandrar jag sedan tillbaka och ångtrycksmätaren pekar på rött återigen, kommer tillbaka till bilen till slut, åker en bit och går ut på en brygga i kvällningen. Det var en ganska skön kväll ändå och jag fick se något jag tänkt ta en återtitt på länge. Fast det var bättre förr  med cykel och fartvinden i ansiktet. :)