Ylva tänker på månen
Det är lustigt, men i bland kan verkligen ett intresse leda till tankar om något helt annat. Sedan jag köpte min systemkamera och fick lite mer möjligheter till val av optik och att se bilden i sökaren har jag blivit mycket mer intresserad av himlafenomen. Både dagtid med observationer av olika väderfenomen, och av natthimlen. Det sägs ju att om man kan svara på hur himlen ser ut så är man inte deprimerad, så kanske är det helt enkelt så att jag fotograferar när jag är på gott humör, eller blir på gott humör av att fotografera.
En sak jag upptäckte i samband med detta är att, trots att jag anser mig hyfsat allmänbildad, hade jag ingen koll på månens rörelser. Det känns pinsamt att erkänna, men trots att månen är vår närmaste granne i rymden var min kunskap om månens mekanik oerhört skral! Kanske beror det på att jag är född och uppvuxen i storstan där man inte ser så mycket av himlen i allt ljus. Eller så var det ren ignorans. OK, att månen kretsar runt jorden på 28 dagar och har olika faser visste jag förstås. Men hur rör den sig över himlen? Går den liksom solen upp i ett och samma väderstreck varje gång? Och hur är tiden för månens upp och nedgång jämfört med solens? Nåväl, lite empiriska studier löste ju snabbt det problemet. men ni kan ju prova att fråga era vänner om de vet. Jag gissar att jag inte är den enda ignoranten på denna punkt.
Sen kom helt plötsligt nästa insikt: Dark side of the moon. Det har man ju hört om. Månen roterar ett varv på en månad så därför vänder den alltid samma sida mot jorden. Månens framsida. Så då är väl baksidan mörk? Och svår att utforska. Men tänk efter lite till, om vi ser en halv månskära, då är halva framsidan belyst, så då kan det väl inte vara helt svart på baksidan? Det finns ju inget som skuggar soljuset. Det måste ju vara "halvmåne" på baksidan också! Och när månen är i nedan måste baksidan vara belyst och visa en fullmåne vänd bort från jorden. Kommen till denna punkt i resonemanget började jag längta efter de där pedagogiska modellerna med roterande klot som man hade i skolan. Det mest märkliga är att jag aldrig ens funderat på detta förut. Testade det på min omgivning och Pink Floyd-generationen visade sig inte heller ha ägnat detta en tanke. Det är inte utan att jag saknar månens mörka baksida som nu i mitt huvud inte längre finns, utom vid fullmåne.
Och då och då får den snurra på skivspelaren :-)
Att månen råkar vända samma sida mot jorden hela tiden pga att månens roterar ett varv runt sin egen axel på samma tid som den rör sig ett varv runt jorden gör inte att den har en ständigt mörk sida. För att solen inte skulle kunna belysa "baksidan" av månen så måste månen rotera med en annan hastighet så att den ständigt har samma sida mot solen. I så fall skulle den inte ständigt ha samma sida mot jorden.
Din myt om den underbara lustgården är mycket bättre. Eftersom man inte visste något säkert om baksidan innan de första rundflygningarna på 60-talet så var det ju fritt att välja själv. Jag läser just en bok om Mars och där var det ju likadant. Man tyckte sig se kanaler i teleskopet och uppfann genast en uråldrig civilisation som gått under.
Jag hittade en gammal science fiktion roman från slutet av 40-talet och där var det nazister som flytt till månen. Det finns även en ganska ny film med det temat (den första crow-fundade filmen faktiskt). Munchausen verkar trevligare. Och jag håller med om att spontant gå upp i rök vore ett bra slut. Det skulle bespara de efterlevande mycket besvär också. :)
Har varit intresserad av astronomi sen jag var 12 - det är skoj och lite spännande, tanken hissnar ibland!
Hälsningar/ Björn T
Astronomi är spännande och jag skall nog gräva lite mer i det när jag får en stund över.
Ha det bra!
Det är väl lite konstigt att de aldrig landade...?
Ryssarna hade en raket motsvarande Saturn 5, men de hade ett antal start-haverier och fick ge upp. Därför blev det aldrig några bemannade landningar.
Googla på Korolev. En doldis bland rymdpionjärer, men en mycket viktig person i rymdfartens barndom.
Jodå, jag har boken. Efter Korolevs död var det ingen som kunde hålla ihop projektet ordentligt.
Raketen ("N1") hade dessutom inte mindre än 30 motorer i första-steget (!) och bränslesystemet blev mycket komplext. Det finns flera filmer på YouTube av de fyra haverierna.
Där ser man risken av att ha en enda "stark man". Alla andra blir något slags tusenbröder och ingen kan ta över.
Sovjets högsta ledning var från början inte särskilt intresserad av ett race till månen. N1 blev därför underfinansierad, och man låg nu istället flera år efter jänkarna.
Osämja mellan Korolev och Glushko bidrog också till att det inte utvecklades mer passande motorer till N1. Det blev istället de många och mindre från Kuznetsov.