Epicentrum

Min gode vän och gruppvärdskollega Fredrik Eriksson brukar tråka mig för att jag fotar så mycket i centrala Stockholm när jag har en hel stor stad att röra mig i. Han har inte fel men det skulle jag aldrig erkänna offentligt. Istället brukar jag offensivt hävda att "Drottninggatan utanför Åhléns är epicentrum för västvärldens gatufotografi. En självklar plats att plåta."

Nu är det verkligen inte så enkelt att jag endast fotar vid epicentrum. Tycker själv att det finns mycket intressantare platser i Stockholm. Jag rör mig över ganska stora ytor. Fast en kartbild som jag visar här i inlägget är ändå ganska avslöjande. Jag har ett konto på en annan fotodelningssida där jag lägger ut bilder nån gång ibland. Där har man en funktion där man kan se var ens bilder är tagna någonstans. Jag bor i Kärrtorp söder om innerstaden och en typisk fotodag börjar vid Skanstull och sedan rör jag mig norrut mot Odenplan eller så. Passerar ofta platsen i fråga och det blir alltid några bilder tagna där. Det här ser man ganska tydligt på kartan. Man ser också att jag verkligen borde jobba mer med Kungsholmen och Östermalm. Intressant det där med gamla hjulspår.

Hur som helst tänkte jag visa ett gäng bilder från platsen jag skämtsamt kallar Epicentrum. Många har jag visat förut men några inte. Om jag geografiskt ska bestämma vad jag menar med namnet så är det Drottninggatan mellan Mäster Samuelsgatan och Klarabergsgatan (inklusive övergångsställen) samt runt den där liggande tunnelbanenedgången. En väldigt liten yta. Här rör sig mycket folk och det är lättfotat. 

1. Välkommen till Epicentrum! Som vän av ögonkontakt gillar jag den här. Spänningen i det där ögonblicket.

2. Det är rätt kul att stå här en stund och i all enkelhet försöka fånga något. Som en intensiv blick.

3. Mitt i vimlet kan man om man har tur hitta en intressant händelse. Här ett par som flyttat ut sitt vardagsrum till Drottninggatan.

4. Här gillar jag den oroliga minen. Jag sökte något att kombinera med polisbilen och den här damen passade bra.

5. Sköna karaktärer finns det gott om och här är det så klart brillorna som sticker ut.

6. Början på den här bilden var mannen till höger. Jag fann honom intressant och hoppades att något skulle hända. Det gjorde det och sedan gick han därifrån. 

Här har vi kartan med platsangivelser för publicerade bilder. Det är inte så många bilder det handlar om men man ser ändå tydliga mönster. Jag rör mig oftast vertikalt över kartan och inte så mycket på flankerna. Håller mig nära gröna linjens linjesträckning från Skanstull till Fridhemsplan. Självklart får även andra platser i Stockholm besök av mig och min kamera men inte i den utsträckning som vore rimligt. Det här är något jag vetat om i åratal men inte lyckats förbättra speciellt mycket. Det är svårt att lära gamla hundar att sitta. Och på tal om hundar:

7. En bild från igår. Ett kraftpaket till jycke! Jag tror den heter Fluffis.

8. En vacker kvinna med intensiv blick. Det räcker för mig.

9. Här är en annan sak jag borde bli bättre på: att fota när det regnar. Jag funderar på att skaffa en vädertätad kamera istället för den X-T30 jag använder idag. 

10. En kyss och någon demonstration på gång. Här händer det grejer! Hennes öga speglar sig i hans solglasögon. Han blir en spegling av henne. Vackert på något sätt.

11. Jag vet inte varför men jag tycker hon är härlig! Rolig på nåt vänster.

12. En bild att fundera kring. Jag vet inte vad han har i ballongen men han ser ut att behöva det. Jag tror det var Kvarnis som föreslog lustgas. :)

13. Ibland blir det bara en bild på en massa människor. Men här gillar jag handen på axeln och gubben i mitten. 

14. Rök gör sig bra på bild. Här får jag hjälp av lite motljus. 

15. Ska man nu sitta och titta i mobilen när jag fotar då får man bjuda på något annat. En lustig benställning exempelvis.

16. Jag avslutar med en bild på den här tjejen som har ett härligt smittande leende. Han har just fått en lapp av Jesus-mannen där bakom. Han är oerhört intensiv och på i sitt lapputdelande. Jag tror att leendet kommer därifrån men vad vet jag?

Sådär! Det blev ganska många bilder. Hoppas ni tog er igenom alla. Hoppas också att somliga snobbar (hej Fredrik :)) ser att det kan löna sig att fota på en så okreddig plats som Epicentrum emellanåt. Ha gärna åsikter här nedanför. Är någon bild kass? Är någon bild bra? Borde jag byta kamera? Till vilken? Borde Epicentrum bli en fotofri zon? Räcker det med regnskydd till min kamera? Var gillar ni själva att plåta och var fastnar ni alltför ofta?

Tjenahej! 

Anders J

Ett svart plank

Det var länge sedan jag skrev något i min blogg och jag tänker inte skriva så mycket den här gången heller. Men jag tänkte visa några bilder och fundera över det här med rena bakgrunder.

Jag stod några minuter vid ett svartmålat plank på Hamngatan i Stockholm. Det här var i September i fjol. Pandemin var relativt lugn och få bar ansiktsmask. Målet var att ta lite rena bilder mot den lugna bakgrunden och de fyra första är exempel på det. Vid den sista bilden har jag ändrat fokus och struntat i vimlet. Jag har fotat en tjej som äter något och bilden är ganska stökig. Men jag gillar den! Man känner stadens puls på ett helt annat sätt. 

Så min fundering är om man överskattar de rena/snygga bilderna på bekostnad av de stökigare som möjligtvis har mer känsla? Jag vet inte. Men det är saker jag kan filosofera över en blåsig söndag i Januari. Skriv gärna en rad om du har tankar i ämnet.

/ Anders J

Gatufoto - En kontaktsport.

Jag har fotat på gatan i snart tio år. Inte speciellt länge men ändå tillräckligt länge för att kunna säga att mitt intresse är genuint och inte bara en fluga. Ett och annat har jag lärt mig på vägen. Men vad? Faktiskt saker som förändrat mig som person.

Jag har funderat en del på det här den senaste tiden. Såklart har jag lärt mig saker kring själva fotograferandet, tekniker och tillvägagångssätt. Jag har utvecklat mitt bildseende och min smak och så vidare. Fast gudarna ska veta att det finns mer att lära. Hur som helst. Det är inte vad det här inlägget ska handla om.

Ett par saker har jag noterat som jag gör annorlunda nu jämfört med för tio år sedan. En är att jag blivit mer social. Har lättare att prata med folk jag inte känner. I fallet med bilden ovan fick jag efteråt en pratstund med mannen i bakgrunden. Vi hade just bevittnat något speciellt och hade ett trevligt samtal om detta. För då och då händer det ju att folk undrar vad man håller på med och varför. En del är nyfikna helt enkelt och ska man hålla på med gatufoto gör man klokt i att lära sig hantera dessa situationer. Om man är öppen och glad kommer man långt. Det brukar bli bra samtal. 

Här är en helt annan situation. Jag såg de här spanska herrarna och ville sååå gärna ta en bild på dem. Men de var respektingivande och jag behövde komma nära. Jag var livrädd! Men jag tog mod till mig, gick ned på knä och tog bilden och jag är så glad för det. Jag älskar den! Efteråt bytte jag några ord med dem. Inte för att de kunde engelska eller jag spanska, men ändå. 

Oftast hinner man ta sin bild innan man eventuellt blir upptäckt och då är ett leende i regel allt som behövs. En del tror att gatufoto handlar om att smygfota. Problemet med ett sånt tillvägagångssätt är att man verkar allmänt skum och att det dessutom blir mycket svårare att förklara sig. Det här är något jag lärt den hårda vägen. Jag smög mer de första åren och hamnade i obekväma situationer. Öppenhet och ett positivt kroppsspråk är grejen. Bilden nedan är en typisk situation. Jag tar bilden - kvinnan upptäcker mig - vi ler åt varandra - färdigt. Båda är glada och jag har fått min bild. Katten var dock fortfarande skitsur.

En annan sak jag märkt med mig själv är hur observant jag blivit på min omgivning. Förr kunde jag gå omkring i min egen lilla bubbla och inte bry mig så mycket. Nu noterar jag saker. Hur ljuset faller, färger, situationer, vad folk har på sig, vad folk gör, etc. Jag liksom gatufotar i huvudet oavsett om jag har en kamera med mig eller inte. Jag tror att det där är bra. Jag vet inte vem det var som sa det men det gäller att öva ögonen så att man lär sig att se. Nånting i den stilen. Det är antagligen det jag gör. Lär mig att se.

Även den här situationen slutade med ett samtal. Jag såg kopplingen och tog min bild. Efteråt undrar den unge mannen varför jag fotograferade honom så jag visade vad jag sett och han var helt lugn med det. Han tyckte det var ballt. Man får helt enkelt vara beredd på att få kontakt med människor när man fotar på gatan. Gatufoto är nämligen en kontaktsport.

/Anders J

Jag ville också alltid vara nisse

Tänkte bara i all enkelhet önska alla en fin Lucia/tredje advent med den här bilden som påminner mig om min barndoms Luciatåg då jag alltid föredrog att klä mig som tomtenisse. Det var ju ändå julen det handlade om. Julklappar! Magi! Kalle Anka! Att klä mig i något slags dopdräkt intresserade mig inte. Den vakne noterar att solen skiner på bilden vilket innebär att den inte är dagsfärsk. Solen har nämligen ännu inte visat sig i Stockholm i December. Den här bilden är ungefär ett år gammal.

Allt gott! 

/Anders J

Framåt genom att backa

Det här året började fotomässigt jättebra för mig. Tog fler godkända bilder än jag brukar under vintern och tidig vår. Den milda vintern hjälpte förstås till. Men allt efter sommaren gått har det blivit trögare. Längre mellan de bra skotten. Tappat lusten en smula. Kanske beroende på högre egna krav. Men jag saknar att resa och den boost det ger. Jag saknar också turisterna i Stockholm , även om de blivit fler. På sistone har jag dock kommit in i matchen igen. Lite oväntat fick jag hjälp genom att backa.

Min hustru har en hobby. Hon renoverar lampor. Av den anledningen har hon några söndagar begivit sig till Hötorgets loppmarknad. Där saluförs nämligen gamla armaturdelar. Reservdelar om man så vill. Eller lampskrot som jag kallar det. Jag som ändå ska till stan och fota brukar följa med och tar då en runda med kameran bland stånden. Hötorgets loppmarkanad liksom! Nybörjarstället. Här hängde jag en hel del när jag just börjat gatufota. Jag tror inte jag är ensam om det. 

Jag har samlat ihop några bilder från senaste veckorna. Det är inga världsmästarskott, även om tvåan är rätt bra (gick på magkänslan när jag kompade den, haha!). Poängen är att de här stunderna har fått upp mig på banan igen. Jag har liksom fotat igång mig själv så suget har kommit tillbaka och självförtroendet likaså. Så kan det gå. 

Det är intressant det där med formkurvor. För mig funkar det så att jag varierar en hel del. Ibland har jag perioder då jag känner mig stark och oblyg och nästan räknar med att få med några bilder hem. Andra perioder är jag i svacka. Tycker att det inte finns något att fota och om det gör det kommer jag ändå vara en halvsekund sen (Ior-varning, jag vet). Det lustiga är att när jag tittar på det brukar min bildfångst hålla ungefär samma nivå oavsett. Kanske man kan lära sig något av det? Vet bara inte vad.

Det var allt från mig!

/Anders J