Ett svart plank
Det var länge sedan jag skrev något i min blogg och jag tänker inte skriva så mycket den här gången heller. Men jag tänkte visa några bilder och fundera över det här med rena bakgrunder.
Jag stod några minuter vid ett svartmålat plank på Hamngatan i Stockholm. Det här var i September i fjol. Pandemin var relativt lugn och få bar ansiktsmask. Målet var att ta lite rena bilder mot den lugna bakgrunden och de fyra första är exempel på det. Vid den sista bilden har jag ändrat fokus och struntat i vimlet. Jag har fotat en tjej som äter något och bilden är ganska stökig. Men jag gillar den! Man känner stadens puls på ett helt annat sätt.
Så min fundering är om man överskattar de rena/snygga bilderna på bekostnad av de stökigare som möjligtvis har mer känsla? Jag vet inte. Men det är saker jag kan filosofera över en blåsig söndag i Januari. Skriv gärna en rad om du har tankar i ämnet.
/ Anders J
Nåja, låt mig kommentera innehållet i din trevliga blogg. Ja, jag har kommit på mig själv att bli lite uttråkad av "perfekta" och "snygga" gatufoton. Inget fel att försöka ha en bra komposition och en någorlunda ordning i sin bild men intressanta skeenden och uttryck trumfar ändå det "perfekta och snygga".
Av de bilder du visar här så visar den första bilden en intressant händelse med mannens blick. Den sista på en ätande är också bra trots stöket i bakgrunden. De tre mittemellan är inte lika bra.
Mvh
Fredrik
Vad gäller just de här bilderna så är de tre i mitten helt klart svagare än övriga men de funkar bra i en blogg för att göra en poäng. Eller som här - ställa en fråga.
Skulle jag lägga ut någon av dem i poolen vore det #4. Gillar att tjejerna är svartklädda mot det svarta planket.
/A