Tidlös mobilbild

Är det möjligt? Kan en bild på en person försjunken i något så tidstypiskt som en mobiltelefon kännas tidlös?

Anledningen till min fundering är bilden nedan. Jag kanske är ute och cyklar men jag tycker den har en tidlös känsla över sig. Vet inte riktigt vad det är. Kanske är det något med hennes kläder, hennes hållning, frisyren möjligen. Hon hade kunnat stå där på samma plats 1975 utan att se konstig ut. Om det inte vore för mobilen då. 

Men så tänker jag så här. Vi har haft mobiler en ganska kort tid. Vi tycker de är tidsbundna. Men hur kommer det se ut på den fronten om 50 år? Man vet visserligen aldrig vilka innovationer som kommer i framtiden men tror ni inte att människan även då har en liknande mojäng med sig överallt? Vad skulle mobilen ersättas med? Själva telefonerandet kan man säkert sköta med ett chip i örat men resten då? Filmer etc. Några glasögon med inbyggda skärmar tror jag inte på. 

I ett sånt läge skulle vi ha haft mobiler rätt länge och den här bilden skulle utan vidare kunna kännas tidlös.

Det var allt för nu! /Anders J

P-vakter - Djävulens sändebud?

Få yrkesgrupper är väl så utskällda som parkeringsvakter. Det ska vara hockeydomare i så fall. Eller politiker. Jag vet folk som fullständigt går i taket bara de kommer på tal.

Men det känns lite orättvist kan jag tycka. Det är säkert så att en och annan bilist hade kunnat slippa ifrån en p-bot om parkeringsvakten hade varit smidigare. Hellre fria än fälla. Jag är övertygad om det. Och man kan definitivt bli irriterad över fullständiga ocker-priser på sina håll.

Men ett annat sätt att slippa p-bot är ju att följa parkeringsbestämmelserna. Där ingår ju exempelvis att hålla rent i korsningar och liknande så att brandbilar och bussar kommer fram. Vidare ska man inte vara ett rövhål och ställa sig på platser för rörelsehindrade. Ganska självklara grejer tycker man. Ändå ställer sig folk där. 

Den här kvinnliga vakten blev verbalt attackerad av en manlig bilist som avslutade med att trycka frukostyoghurten på vindrutan. Hon var skärrad och uppgiven. Skulle åka och tvätta av bilen.

Jag tror nog våra kära p-vakter behövs. Gatorna skulle bli ett kaos annars. Det är ett dåligt betalt jobb men ett jobb som måste göras. Jag skulle säga att de i stora stycken gör en viktig insats för att våra städer ska fungera. Cut them some slack.

Den osynlige gatufotografen

Det finns så många tankar om hur en bra gatufotobild ser ut och vad som överhuvudtaget är gatufoto. En sådan idé är att man som fotograf ska vara som en fluga på väggen. Inte bli sedd. Men allvarligt talat; alltid är det väl någon jäkel som ser en!

Jag har för övrigt läst rätt mycket i Jackie Higgins bok "The World Atlas of Street Photography" (som jag fick av Oscar Hagelberg, tack igen!) och det är ganska befriande. Där finns massvis med exempel på bilder och projekt som jag inte ens skulle klassa som gatufoto innan jag började läsa. Folk som poserar, bilder på husfasader, anonym folkmassa vid Marcusplatsen etc, etc. En intressant bok som jag rekommenderar. Det är rätt skönt att släppa ned axlarna lite och inse att vår älskade genre kan generera bilder med stor bredd. Bilder som överraskar! Sedan behöver man ju inte nödvändigtvis tycka om allt. 

Det var allt för nu!

/Anders

En stund utanför Åhléns

Jag stod en stund på Drottninggatan utanför Åhléns igår. Zonfokuserade och plåtade folk som passerade. Jag tycker man kan konstatera att människor är fascinerande. Så många utseenden. Så många uttryck. Inte konstigt att man fastnat för gatufoto. 

Det var allt för nu.

Anders.

Jag längtar till Västerås

I somras besökte frugan och jag Västerås på riktigt för första gången. Vi har åkt förbi tusentals gånger då mina föräldrar bor i Örebro. Men så bestämde vi  att åka till "Gurkstaden" en dag och kolla hur det ser ut där.  Något vi tänkt göra i åratal. Det visade sig ge mersmak.

Vi åkte dit och hade det lite mysigt. Tittade på den gamla bebyggelsen, åt lite gott, tog något att dricka vid Svartån, handlade ett par skivor på den lokala skivbörsen. Det var sommar, man var ledig och det var trevligt. Det kändes dessutom som en lite udda grej. Åka till Västerås liksom. Vi bestämde att göra det till en tradition. Det får bli vårt ställe. En sväng varje sommar.

Jag hade inget fokus på att gatufota men det är klart att jag tog några bilder ändå. Lite pliktskyldigt sådär. Här är en tjej som verkar se positivt på den aktuella dejten.

Sedan jag blev smittad av gatufotoviruset så har jag insett att man på sätt och vis aldrig blir frisk. Det spelar ingen roll om man har kameran med sig eller inte. Är jag ute bland folk så fotograferar jag i skallen hela tiden. Tittar på folk på ett helt annat sätt, är medveten om vad som händer runt omkring mig, noterar vad folk på tuben har på sig, vad det finns för färger /mönster/etc som går att utnyttja vid senare tillfälle. Det där känner ni säkert igen. I bilden ovan var det ränderna som fick mig att slänga iväg en bild.

Vi får se om jag kommer försöka mig på att gatufota lite mer seriöst vid kommande sommars Västerås-tripp. Det känns som en utmaning. Det är alltid svårare i en mindre stad tycker jag. Men en sak är säker och det är något jag aldrig trodde jag skulle ha anledning att säga; jag längtar till Västerås!

Det var allt för nu.

/Anders